Skribent: Johan Barkestam
Vad har egentligen hänt med Tre Kronor? Från barndomen minns jag ett magiskt skimmer runt landslaget, spelarna och hockeylåtarna.
H-O-C-K-E-Y, HOCKEY minns jag skrällde ur högtalarna från vår gröna radio i Per-Albintorpet i den mysiga, men numera utdöende byn, Hallviken i Jämtlands landskap. Året var 1989 och landslaget var något vackert, drömskt som engagerade gemene man. Håkan Södergren hade med hjälp av Lasse Holm skapat en magisk musikdänga, Nu tar vi dom, som det inte gick att värja sig ifrån. Jag samlade på hockeybilder i mitt VM 89-album och jag minns att de mesta pengarna som jag fick i veckopeng försvann för att försöka fylla alla luckor. Globen var nybyggd och det var hockeyfeber i landet. Det var en annan tid. Det avslöjas inte minst av länderna som lade beslag på medaljerna: 1:a Sovjetunionen, 2:a Kanada och 3:a Tjeckoslovakien. Hemmanationen Sverige hamnade på en fjärdeplats.
Landslaget har sedan 1989 haft samma långsiktiga utvecklingskurva som Håkan Södergren, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.
1989 var Håkan Södergren en skicklig hockeyspelare med glimten i ögat. Idag är han en betydligt mer mossig historia som känns daterad och inaktuell. Håkan pratar på ett överlägset sätt om att på ”hockeyspråk” säger vi minsann si och så, kryddat med lite krystad NHL-förhärligande svengelska som ”rånad” och ”nekad”. Varken landslaget eller Håkan lyckas numera skapa den där sköna, drömlika stämningen som jag en gång gillade så mycket. Det är svårt att exakt sätta fingret på vad som är felet, men något är helt klart fel. När det blir landslagsuppehåll tvekar jag på om jag verkligen ska se matcherna, trots att jag ibland ägnat vardagskvällar åt att kolla in nödhockeyns själva moder i form av matcher mellan Tingsryd och Almtuna. På X blir användarna besvikna när SHL-lagets spelare kommer med då man är mer rädd för skador på bärande spelare än att de ska utvecklas och få skina i landslaget.
Sovjetunionen krackelerade när Gorbatjov försökte förändra landet inifrån och utan att han själv ville eller visste om det rasade hela landet ihop som en punkterad sufflé. Landslaget hämtade in ledare utan den kunskap och verklighetsinsikt som krävdes för att lotsa landslaget till segrar. Likt Gorbatjov fick Garpenlöv jobbet mer på grund av sina vänner än sin kompetens och i båda fallen slutade en god ambition i episka misslyckanden.
Tjeckoslovakien delades upp i två länder under fredliga former när folket i de två länderna Tjeckien och Slovakien valde att existera var för sig. Förbundskaptenen förväntas numera åka på charmturnéer till Nordamerika och äta middag och skicka uppmuntrande SMS för att stjärnorna ska komma hem och samexistera med Tre Kronor i VM. De svenska NHL-stjärnorna och den svenska landslagsledningen var historiskt en sammanhållen enhet, men likt Tjeckoslovakien har den forna enheten förbytts i två separata länder eller enheter. Enheterna strider inte med varandra men olikheterna förefaller vara för stora för att de ska kunna fungera tillsammans.
Landslaget var historiskt en vacker solid enhet, men numera svajar minst två av tre kronor på sned. Kronorna som tidigare var tydligt blå på bröstet har nu bleknat efter alla år i rampljuset och nu är tyget sprött och färgen blekt. Förr var landslaget något som de bästa spelarna ville vara med i. Den gyllene generationen med Sundin, Renberg, Lidström, Zäta och Forsberg kom ofta hem och representerade landet. När inte de bästa från NHL var med fanns det åtminstone en stomme av inhemska spelare i form av Jönsson, Nordström och Bergqvist som höll fanan högt.
Stjärnorna förresten! Visst är även stjärnorna blekare nuförtiden!? Vi har grymma backar i form av Hedman och Karlsson, men framåt känns Nylander och Pettersson som gemytliga tomtebloss jämfört med de bombastiska, färgglada raketerna Foppa och Sudden.
Numera har begränsade spelare som Nichlas Torp och Olle Liss spelat i landslaget. Spelarna som faktiskt blir uttagna på legitima grunder får alltför ofta allehanda mystiska skador och pratar i termer av att landslagsspel är en uppoffring då det innebär tid borta från familjen. Det stämmer såklart, men helt klart har en förskjutning skett från känslan ”ära” till ”uppoffring”.
Landslaget försöker göra saker rätt. Det åker runt på marknadsföringsturnéer i landet och spelar i mindre, halvfulla hallar. Barn bjuds in och får träffa några Svenssons och Perssons. Kanske känner något barn igen någon i truppen, men mest troligt inte. När VM väl börjar tittar hockeynördar som jag själv varje år, men Karjala, LG-cup, schweizisk ost-Cup och Euro-hockeytour skapar ingen glädje för någon. Kanske pengar in till förbundet, men till kostnaden av att varje normal människa helt eller delvis tappar intresset för ett landslag där A-spelarna, B-spelarna, C-spelarna och D-spelarna inte är med eftersom de spelar i NHL. E-spelarna från Schweiz dyker upp ibland, medan F-spelarna och G-spelarna i Sverige kommer med. Det innebär i runda slängar att ca 5–6 kompletta svenska landslag inte är tillgängliga för Tre Kronor och värdet fortsätter att devalveras i samma takt som kronkursen i förhållande till dollarn.
Något är ruttet kring landslaget och det lutande landslaget med kronorna på trekvart kan inte ens rätas upp nu när rekryteringen av ny förbundskapten numera baseras på kompetens och inte på vem som är kompis med vem.
Håkan Södergren, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien kan gärna få fortsätta existera i dammiga, gulnade historieböcker, men Tre Kronor skulle verkligen må bra av att återigen få tillbaka den knallgula och guldkantade färgen.
Lösningen är att de bästa spelarna måste vara med i Tre Kronor och att antalet landskamper behöver minska om landslaget ska bli vad det varit. Men det kommer inte att hända, landslaget har blivit en produkt och inte en känsla. Hockey utan känslor är inte bra.
