Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet, det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Rögle.

Det var en gång en förening som hade en symbol bestående av en grön fågel, men där ansiktet var lika rött som Kenny Jönssons anlete.

I begynnelsen spelades bandy hejvilt på alla vackra uteisbanor (!?) i Ängelholm. Därav namnet Rögles bandyklubb. I byn Ängelholm föddes ett tjog av Elvenesare. Först befolkade de i runda slängar cirka 40% av Ängelholm och därefter 80% av Rögles laguppställning. Eftersom alla Elvenesare valde ishockey före bandy fick bandyföreningen omstöpas till en hockeyförening och mamma Elvenes fick pris och diplom för ett gott utfört arbete.

Laget var en hoppjerka mellan Allsvenskan och Elitserien under många år. Bröderna Jönsson och Roger Hansson var några av stjärnorna som kom fram i klubben. Rögle var en klubb med en trång hall och som var lätta att tycka om eftersom de sjöng fina låtar med märklig dialekt och var lätta för andra lag att vinna emot.

Jörgen drog till Färjestad för han ville vinna och då var Rögle inte en plats för honom. Kenny var så bra att han fick spela i NHL. Kenny var inte lika mån om att vinna som Jörgen så han packade ihop sin NHL-karriär i en omvänd Amerika-koffert och flyttade hem. Moderklubben låg i andraligan, men Kenny Starfighter kom hem ändå. Han var osannolikt bra och björklövare och annat löst folk fick känna på Kennys mad skills. Kenny själv förstod inte att han borde varva ner utan istället varvade han upp och blev OS-bästa back och Rögle svävade som en arg grip upp mot himlen SHL.

Helt plötsligt, som från ingenstans, dök Juha-Matti Altonen upp i Rögles färger. Borta var gnugget, borta var en för alla och alla för en. Altonen passade aldrig, sköt alltid och laget fortsatte vara lika blekt som det alltid varit. Den korta stund av oro för Rögle som en potentiellt farlig konkurrent var bort lika snabbt som den kom.

Anders Eldebrink, Södertäljelegendaren, försökte få ordning på torpet genom att föra in mer struktur och göra föreningen mer professionell. Det gick inte bra. Allt slutade med att Anders, med uppgiven min stod och gnällde på att spelarna mest åkte hit när han vill att de skulle åka dit.

Bröderna Abbott fick chansen i Rögle. En blev tränare och en sportchef. Något nytt hände med hela klubben. Folk kämpade plötsligt och de sköna poängen som förr kunde inkasseras av alla Rögles motståndare förlorades plötsligt. Klubben fick identitet och började vinna. Till och med norrmän som Lesund blev bra i Rögle. Ikoner som Brithén kom hem och var bra, Bengtsson fick en lidnersk knäpp och gjorde allt som en tränare blir lycklig av. Zaar som förr drog överallt för att få slippa förlora i Rögle kom hem och buffeln med heliumrösten, Everberg, stod plötsligt framför motståndarmålen och skyfflade in puckar. Laget vann till och med en hemlig turnering som många människor tror att de hört talas om, men troligen blandar ihop med fotbollens betydligt mer prestigefyllda dito.

Idag vet man inte vad Rögle är. Abbotts är borta eftersom Rögle började vara dåliga igen. Fansen hade då vant sig med att Abbotts gjort Rögle bra och när allt blev som vanligt igen blev de arga och bröderna fick sparken. Roger Hansson kom in och Rögle fortsatte vara dåliga. Allt var som vanligt tänkte man. De har en trång hall, sjunger bra och säljer korv och så där. Poängen blir lätta att håva in.

Plötsligt reste sig liket igen, likt en dålig skräckfilm, just när man andats ut och betvingade två av ondskans axelmakter innan luften slutligen pös ur under säsongens viktigaste matcher i finalen. Rögle har blivit ett läskigt lag då ingen riktigt vet vilket material laget är tillverkat av. Men kanske, kanske kan den sparkade sportchefen varit den bästa föregående säsong?

För allas bästa får vi hoppas att Rögle återgår till att pendla mellan serierna.

Skribent: Johan Barkestam

Björklöven går back 8,5 miljoner enligt klubbens årsredovisning. Mikael Salomonsson, som är ordförande i Björklöven, berättar att klubben är konkursmässig om laget fortsätter på ett liknande sätt. Den dåliga ekonomin förklaras, enligt Salomonsson, av att det gått dåligt för herrarnas A-lag och att det finns innehåll i vissa kontrakt som styrelsen inte haft kännedom om. Sparkningen av Viktor Stråhle kostar även det en hel del. Ovanstående framkommer i en intervju med P4 Västerbotten den 18 juni klockan 15:18.

Några dagar senare, den 27 juni, tillkännages att Björklöven värvat den skicklige forwarden Axel Ottosson, som efter en utflykt till den finländska högstaligan och laget KooKoo, nu återvänder till föreningen. På hemsidan tackas 26 företag för att de varit med och bidragit till att Umeåsonen kan återvända och spetsa ett redan starkt Löven ytterligare.

För oss som följt Björklöven på avstånd under en längre tid kommer varken de ekonomiska problemen eller flashiga värvningar som en överraskning.

Magkänslan av att Björklöven är en förening med en lång historik av bristfällig ekonomisk styrning stärks ytterligare av en snabb googling. Nedan följer några utdrag i korthet:

2002, 26 februari, Corren ”Ny kris för Björklöven” (*ekonomisk kris, egen anm.)

2010, 27 mars, Göteborgs-Posten ”Björklöven i ekonomisk kris”

2019, 29 maj SVT Nyheter ”Mångmiljonförlust för Björklöven - Läget är allvarligt”

Alla ni som befunnit er i Umeås ishall vet att det finns en touch av mögellukt i korridorerna under läktarna. Ovanpå dessa illaluktande gångar har en modern arena byggts upp, numera har den döpts till Visionite Arena. På ytan ser allting vackert och professionellt ut, men nere i grunden pyr illaluktande mögel. I jakten på att bli en stabil SHL-förening har det trixats och fixats med ekonomin och kortsiktiga ”lappa och laga med silvertejp”-lösningar har trumfat långsiktighet.

På ytan har man som åskådare fått se profilstarka spelare som Zarley Zalapsky, Greg Parks och JT Brown passera genom historien.

I år har ytterligare en namnstark trupp värvats ihop med toppnamn som Tim Theocharidis, Fredrik Forsberg, Mathew Maione, Marcus ”Lillis” Nilsson och ovan nämnda Axel Ottosson.

Under årtionden har Björklöven hållits under vingarna av ständiga tiggarbrev till såväl företag som privatpersoner. Styrelsen budgeterar fel, betalar räkningar sent, missbedömer vad som står i spelarnas kontrakt, har bristande kommunikation internt, tigger och trixar. Ja, listan kan göras lång.

I Umeå finns ett starkt stöd från såväl publik som näringsliv och just därför har det gått att hanka sig fram år efter år. En nysatsning följs av ekonomiproblem som följs av en nysatsning och så rullar det på år efter år. Umeås näringsliv och publik förkroppsligas i hög grad av Michael Holmberg. Under en mångfald av år lyckades ingen umeåbo undgå att höra Michael Holmbergs, alias ”Bingo-Mickes”, karakteristiska röst när han år efter år i regn och rusk krängde Bingolotter utanför MVG-gallerian i centrala Umeå.

Näringslivet och publikstödet finns där, men så länge fokus ligger på yta och kortsiktighet istället för att bygga en stabil grund där det unkna ventilerats ut är det tveksamt om Björklöven kan bli den professionella förening som den önskar att vara.

Skribent: Johan Barkestam

Skribent: Johan Barkestam

Vimmerby är nykomlingar i nästkommande års allsvenska. Ronja, Birk, Skalle-Per och Karlsson på taket är glada, så klart. Laget har lyckats hoppa över det helvetesgap som heter division ett och kvalserien och landat tryggt och mjukt på den allsvenska sidan. Visserligen kommer den allsvenska kostymen som de kommer att få av Borka att vara för stor initialt, men vad säger egentligen att Vimmerby inte skulle kunna göra samma resa som några av de småländska grannarna? Nybro, Kalmar, Oskarshamn och Tingsryd har alla visat att lag med begränsade medel och raffliga plåthallar kan ta plats i finrummet och dessutom klara av det hela med bravur.

Småland är ett riktigt hockeylandskap där det myllrar av hockeyklubbar och hockeyspelare. Jag har självt bott i landskapet några år och jag uppskattade verkligen mina år i de småländska skogarna. Förutom att vägarna var hemtamt guppiga på det där norrländska sättet var folket trevligt och dialekten härlig.

Innan flytten söderut från Umeå spelade jag i division två klubben Vindeln. Det året då jag beslutade mig för att flytta söderut ledde vi vår division två-serie och hade en teoretisk chans att gå upp till division ett. Kul va? Problemet vara bara att alla - tränarna, styrelsen, spelarna visste att laget aldrig skulle kunna ta den chansen till följd av att ekonomin då skulle sjunka som en gråsten till botten. Att möta Lycksele och Burträsk som låg inom en radie på 10-20 mil kunde fungera men att växla upp och genomföra djävulsresor till Kiruna kan åldra vilken kassör som helst i förtid. När jag flyttade till Småland och spelade i kultlaget Virserum Racoons blev skillnaderna mellan norr och söder markanta och uppenbara. Vindeln spelade i toppen av division två och Virserum befann sig i toppen av division tre. I Vindeln tittade de närmast anhöriga på, i Virserum var publiken, i mina ögon, mangrann. I Vindeln satte vi ut plogkäppar och sålde bingolotter, i Virserum fick man helkompositklubbor och några tusenlappar i fickan efter avslutad säsong. Publiken på bortaplan mot Burträsk bestod av några onyktra gubbar med hår under fötterna och björnmössor på huvudet, i Åseda möttes vi av en hemmaklack (!) och tifo under kvalet till division två.

Ekonomin och upplevelserna var markant annorlunda i Småland i jämförelse med Norrland, trots att såväl den geografiska som sportsliga resan på papperet gått neråt. Resorna bestod av korta turer till grannbyarna i Småland medan bussresorna och avstånden i norr skapar stora ekonomiska problem.

Nu senast exemplifierat i form av att Vännäs HC:s styrelse tvingas ta beslutet att lämna division ett av ekonomiska själ, alltmedan det välmående hockeydisktriktet Småland fyllde på med ännu ett lag till allsvenskan.

De allsvenska smålandslagen kan turnera runt till varandra med lätthet, då avstånden i är obefintliga under större delar av säsongen. Alla de spelare som tidigare hävdat att de spelat i Schweiz på grund av de hanterbara avstånden kan nu med fördel söka sig till hockeyallsvenskan i stället.

Problemen att rodda bortamatcher och att locka till sig spelare blir naturligtvis betydligt mer bekymmersamt för lag som Östersund och Björklöven som får åka land och rike kring för att kunna spela ishockey.

Är det orättvist? Nä, det är sportliga framgångar som avgör vilket lag som spelar var, men visst måste många som gillar när hela hockeykartan i Sverige lever undra: ”Vart är vi på väg?”.

På sikt tror jag att svensk hockey som helhet mår sämre när hockeykartan ser ut som den gör i nästa års allsvenska där koncentrationen av lag i södra landsändan och i Småland i synnerhet får den hockeyallsvenska skutan att luta betänkligt. Vad anser du?

Mathias Bromé är slutligen klar för Luleå, efter en längre tid av intensiv ryktesspridning.

Bromés sorti kommer att bli en rejält dyr historia för Örebro som, enligt Hockeynews, kommer att få betala i runda slängar 170 000 i månaden för återstoden av Bromés kontraktslängd på fyra år. Hela kalaset kommer att landa på ca. 8-10 miljoner kronor när de sociala avgifterna räknats in. Det är otroligt mycket pengar för en SHL-klubb. Örebro kommer att drabbas av den mindre lyckades tvåstegsraketen som först innebär att de förlorar en av lagets tilltänkta spetsspelare och sedan tvingas blada upp rejält med pengar för att komma ur långtidskontraktet med densamme. Bromé är en spelare som på planen besitter förmågan att reta gallfeber på sina motståndare och Luleåkaptenen Gustafsson har uttryckt att han själv avskyr att möta Bromé och därför nu ser fram emot att ha honom i sitt eget lag.

Luleå köper lite av grisen i säcken. En Dr Jekyll och en Mr Hyde- typ som kan vara såväl ett geni som en galning. Det som talar för att värvningen ska bli bra är att Bromé i grunden är en mycket bra hockeyspelare som i närtid provat på såväl OS som NHL. Dessutom är han van vid att spela på relativt obskyra platser som Asplöven och Mora, vilket torde innebära att en flytt till Luleå inte bör skicka några större chocksvallvågor genom hans kropp. Vidare har han under juniortiden provat på att bo i Luleå, visserligen med ett mindre lyckat resultat, eftersom sejouren blev kortvarig. Dessutom var han en gång i tiden klar för Luleå, men då hans allsvenska klubb Mora lyckades avancera upp till SHL säsongen 2016-2017 brann det kontraktet inne.

Det som talar emot värvningen är ingen (?) riktigt tycks veta vad som egentligen inträffat i Örebro, vilket föranledde att Bromé hamnade i frysboxarnas frysbox, så till den milda grad att han inte ens fick träna benböj och springa i backar med Örebro. Det förefaller ha blivit en schism mellan Bromé och tränaren Niklas Eriksson, men hittills har båda svarat ytterst jakande på alla frågor. Svar som: ”vi hade olika syn på saker och ting” och ”jag har inte mått bra” lämnar såklart ett tolkningsutrymme stort likt en fotbollsplan för villiga spekulanter gällande vad som inträffat. Bromé sägs inte ha begått några allvarliga synder då Örebro är beredda att fläska upp rejält med slantar för att bli av med honom, vilket troligen inte varit fallet om Bromé retat lagkamrater eller struntat i grundregeln forecheck- backcheck = paycheck. Luleå chansar med ett fyraårsavtal, vilket såklart kan vara vanskligt om Bromé visar sig vara sämre än väntat, alternativt ha blivit en stökpelle som vrålar och skriker på äldre dagar. Förhoppningsvis vet ledningen i Luleå hockey mer om Örebrosoppan än oss vanliga dödliga. Fyraårskontraktet tycks indikera just detta. Bromé kommer även att tillföra ytterligare en dimension till Luleås fysiska spel och tillsammans med Shinnimin kan han säkerligen utgöra en ytterst irriterade tvåpersonsmyggsvärm runt motståndarna. Bromé är dessutom, som Osten Bergström med säkerhet skulle ha uttryckt sig, i en bra ålder då han bara är 29 år gammal.

Sammantaget blir Luleå ett mer spännande lag med denna värvning och visst kommer man se fram emot första mötet Eriksson och Bromé emellan?

Skribent: Johan Barkestam

Nyförvärven SHL-klubbarna mellan SHL-klubbar har i vanlig ordning duggat tätt. Här kommer jag att rangordna de bästa värvningarna som skett internt i ligan SHL.

Den bästa värvningen är inte ens en spelare, utan det är tränaren Robert Ohlsson som närmast kommer från ett SM-guld i Skellefteå till ett SM-guldtörstande Frölunda. Roger Rönnberg ska först köra en sista säsong med Frölunda, men därefter ska Ohlsson vara redo att ta över enligt Aftonbladet. Ohlsson står för en positiv passningsskicklig ishockey och han har även lyckats vinna SM-guld och har därmed skingrat de eventuella orosmoln som funnits gällande huruvida han är en vinnare eller ej. Då tränare generellt tyckas ha en större påverkan på SHL-lagens prestationer än enskilda spelare blir Robert Ohlsson det enskilt viktigaste nyförvärvet enligt mig. Frölunda säkerställer med den rekryteringen att klubben även fortsatt kommer att finnas med i toppen av SHL.

På plats två och tre placerar jag in Victor Lodin och Adam Ollas Mattsson som båda lämnar klubbar som förra säsongen placerade sig långt ner i tabellen i form av Oskarshamn och Malmö. Lodin var otroligt bra under långa stunder av Oskarshamns play-out mot HV71. Stundtals fick jag känslan av att det mentala spelet lagen emellan bestod av Lodin mot alla övriga. Lodin uppvisade upp ett tufft spel, effektivt poängmakeri och en grinighet som många lag skulle vilja ha i den egna laguppställningen. Ollas Mattsson är en skicklig back som trampat en del vatten under de senaste säsongerna i Redhawks. Han har relativt frekvent varit uttagen till Tre Kronor i nonsensturneringarna, vilket får anses vara en kvalitetsstämpel, men han har inte fått det där riktiga lyftet. I ett mer strukturerat lag som Färjestad kan han få ett lyft och kan troligen i högre grad än tidigare fokusera på sina styrkor och inte överarbeta situationer.

Plats fyra viger jag åt Patrik Karlkvist som tyvärr tvingades avsluta den senaste säsongen skadad och då även se sitt Oskarshamn lämna finrummet SHL. Karlkvist, som länge unisont ansågs vara för dålig för SHL-spel av sportcheferna, har stundtals dominerat ligan sedan han fick chansen. Han har storleken, spelförståelsen och framför allt skottet som gör honom till ett mycket bra nyförvärv för Örebro.

På plats fem hamnar Mathias Bromé som efter en strulig tid i Örebro hamnat i Luleå. Bromé tillhör, normalt sett, en av de bästa forwardarna i SHL. Han klarar av att spela i alla spelformer och är extra stark i spelet fem mot fem. Anledningen till att han inte hamnar längre upp i rankningen är att han kommer från en strulig säsong där inte heller poängen ramlade in i sedvanlig takt.

På plats sex placerar jag Rasmus Rissanen som nyligen spelade VM med det finska landslaget. Han är en riktigt bra defensiv back som du vet vad du får av varje match. Han spelar rejält och säkert och klarar av att boxa ut framför det egna målet. Som en bonus är han extremt lätt att känna igen på isen med sin säregna åkstil och sitt obefintliga axelparti. Linköping kommer få mycket nytta av den defensiva finländaren i vinter.

Analys av Malmös trupp

Malmös offensiv kommer troligen att se ut ungefär så här:

Forwards

Persson – Haapala – Ikonen

Pasic – Hanzl – Öberg

Stenberg – Händemark – Olofsson

BergP – Forsberg- Sjöberg

Barnekow- Vesterheim- Sundberg

På forwardssidan har Malmö några blytunga tapp inför året där Janne Kuokkanen och Lauri Pajuniemi så klart sticker ut. De finska herrarna sprutade in poäng under fjolåret och känns i det närmaste omöjliga att ersätta.

Den nya finnen, vilket ännu är ett obekräftat nyförvärv, Henrik Haapala, verkar vara en något sämre kopia av de ovanstående, men å andra sidan kunde ingen heller ifjol förutse Jannes och Lauris otroliga succéer i SHL. Haapalas stats får en inte att svimma direkt, men han har haft någon riktigt poängstark säsong i Ilves och har ett förflutet i lag och ligor där toppspelarna traditionellt håller en högre klass än SHL-spelarna (KHL och NL). Det blir naturligtvis avgörande för Malmö hur väl denna värvning slår ut. Han kan komma att paras ihop med Carl Persson och Joona Ikonen i en förstakedja. Persson är ojämn men har höga toppar och Ikonen är en liten irrationell rightare med näsa för mål. Det låter som en väl fungerande anrättning.

Andrakedjan består av två stukade spelare med potential och en halvengagerad kvalitetsspelare. Linus Öberg och Nikola Pasic är båda skickliga i grunden, men kommer från mindre lyckade sejourer i Frölunda respektive Luleå. Pasic började piggt i Luleå, men avslutade med att uppvisa ett kroppsspråk som bara en mor kan älska. Öberg kom aldrig in i truppen i Frölunda och såväl produktion som självförtroende försvann. De ska anföras av en skicklig Robin Hanzl. Problemet med honom är att han är vass var fjärde match för att sedan zooma ut. Troligen är hans karriär dessutom mer på nedgång än uppgång och därmed känns andrakedjan som ett hopkok av tveksamheter och frågetecken. Oroande på förhand är min analys.

Tredjekedjan kommer troligen bestå av Fredrik Händemark som center. Han är en nyttig härförare som vinner tekningar och närkamper och som personifierar det här laget med sin kämpaglöd, men i spelet med puck finns mer att önska. På kanterna lär han få med sig Otto Stenberg, som är ung och lovande, men som ännu inte fått det stora lyftet i seniorsammanhang, samt Johan Olofsson. Olofsson är något av en gåta. Jag tycker varje år att han har någonting extra. Han är snabb, ettrig, rightare, bra på straffar. Men…han får ut så lite av det han kan, år efter år. Tyvärr.

Fjärdekedjan är lite svår att sätta på förhand, men om jag tillåter mig själv att komponera ihop den skulle den se ut så här: William von Barnekow, Petter Vesterheim och Thomas Berg Paulsen. Barnekow tog för sig på ett bra sätt under fjolåret och han verkar ha den fina förmågan att kunna anpassa sitt spel till olika typer av roller. Vesterheim är en ung lovande center från Mora som jag hoppas får chansen att visa upp sin spelskicklighet i SHL. Problemet kan bli Vesterheims stundtals bristande defensiva spel, särskilt om han ska spela i fjärdekedjan. Berg Paulsen gjorde en stabil första säsong i SHL och bör kunna bygga vidare på den. Han har en viss näsa för mål och Malmö kommer behöva få produktion från samtliga kedjor i vinter för att kunna vinna matcher.

Övriga: Forsberg, Sjöberg och Sundberg.

Sammantagen analys. Bredden är bättre än tidigare, men offensivt ser det rätt fattigt ut. Jag tror att defensiven kommer fungera relativt väl, men hoppet kommer stå till att vinna matcher med 2-1 snarare än 4-3. Jag tippar att laget kommer att husera på plats 11-14 i tabellen och att det kommer bli svårt för Kollar att spela de unga lovande spelarna till följd av att laget under en stor del av säsongen kommer att spela med kniven mot strupen.

Cred till X-profilen @HockeyMatti och Jens Barkestam som medvetet och omedvetet bidragit med kunskap till denna krönika.