VM-premiären närmar sig.
En nyckelmatch väntar direkt och naturligtvis är det viktigt, delvis avgörande, med seger då.
2018 i Ryssland spelade vi öppningsmatchen mot Sydkorea i Novgorod. Det var min första VM-match efter tre EM. Alla visste hur viktig den skulle vara.
Matchdagen i sig var normal, jag skrev om mina rutiner på senaste bloggen.
Jag, Sebastian Larsson, naprapaten Johan Allgulander och landslagschefen Lasse Richt spelade alltid fyramanswhist på något rum tidigt på matchdagen. Sedan blev det en film innan vi var på arenan en timme och 45 minuter innan matchen.
Jag brukade ha med mig mina hörlurar och lyssna på någon allmän topplista med populärmusik, för att sedan ha fasta rutiner när det kommer till ombyte, behandling, massage, stretching och sedan uppvärmning.
Under matchdagen blev dock Victor Nilsson Lindelöf sjuk i feber. På morgonmötet fick truppen reda på läget och att det var Pontus Jansson som skulle få chansen från start bredvid mig. Det blev tydligen en stor grej i media, men personligen var jag hur bekväm som helst med det. Vi hade spelat någon träningsmatch tillsammans, kanske till och med någon kvalmatch och fungerade bra ihop på planen. Vi höll nollan och Pontus gjorde allt rätt.
Men framåt brände vi mängder med chanser och det började bli lite nervöst.
Men!
Plötsligt blev Victor Claesson fälld i straffområdet. Domaren friade först och spelet fortsatte, men halva laget jagade domaren och till slut blev det VAR-koll. Det var väldigt speciellt då eftersom det var VAR-premiär i VM. Och VAR-premiär för mig!
Uppståndelsen blev stor och det hann gå minst fyra fem minuter fram tills att jag faktiskt skulle lägga straffen. Normalt sett brukade jag vänta ut målvakten, men den här gången hade jag bestämt mig för att slå den hårt i målvaktens vänstra hörn.
Och så blev det. Målvakten gick dessutom åt fel håll och det där målet blev extremt betydelsefullt. Vi vann matchen och kunde gå vidare i turneringen med en extremt härlig känsla. Det var för övrigt första gången sedan 1958 som Sverige vann en öppningsmatch i VM.
Att det var jag som skulle lägga straffen var bestämt tidigt. Emil Forsberg hade missat en straff innan turneringen och en av Janne Anderssons grundregler var att alltid byta straffskytt efter en miss. Jag hade lagt en hel del straffar under åren i Holland och Ryssland och var väldigt bekväm med det.
Hur som helst. Den där första segern banade vägen för de som skulle sluta med en gruppseger. På förhand var Tyskland stora favoriter, Mexiko var andrahandare före oss och sedan Sydkorea.
På det sättet finns det vissa likheter med årets grupp. Sverige är rankade trea av fyra lag och man möter det på förhand svagaste motstånd i match ett.
Där stannar likheterna. I år är det 16 fler lag med i turneringen vilket innebär att även de åtta bästa treorna går vidare. Personligen tycker jag att nuvarande upplägg urholkar VM. Jag vill ju att det ska vara idel toppmatcher! Nu blir det inte så. Jag förstår att det handlar om pengar med fler matcher som ska sändas och så vidare. Men det blir nästan som i hockey-VM - nästan alla går vidare…
Kan Sverige lösa tre poäng mot Tunisien, som vi lyckades med mot Sydkorea, byggs det snabbt upp ett självförtroende i gruppen som i sin tur har en stor effekt på allt. Det är min erfarenhet från från både EM och VM. Vinner man inte match ett blir det betydligt kämpigare på många sätt
Gruppen lever oftast hela vägen och lär göra det nu också.
När vi slog Mexiko i den sista och avgörande gruppspelsmatchen var det en av de bästa landskamperna jag varit med om. Sammanhållningen var unik och gruppdynamiken var otroligt stark. Den gången bar det hela vägen till en kvartsfinal där England blev för svåra.
För övrigt blev Mexiko tvåa i gruppen och tyskarna åkte ut efter chockartade 0-2 mot Sydkorea, så både jag och mexikanarna var på gott humör efter den matchen.
På måndag vill jag se ett försvarsspel som är solitt och sitter ihop. Straffområdet ska vara stängt. Sedan vill jag se de offensiva spelarna ta för sig. Man kommer hamna lågt i många matcher och måste därför vara bra i kontringsspelet. Kan man gå på kontring ska man göra det. Tveka inte!
Prio mot Tunisien blir: hålla nollan och vara stabila. Det ger en nödvändig trygghet.
För övrigt är det intressant hur det i varje VM kommer regeluppdateringar. 2018 var det VAR som var den stora snackisen, samt en del förändringar på handsregeln.
Nu är det andra nya regler – som jag tycker är kanon!
Bland annat måste spelarna kasta inkast snabbare. Sätta igång insparkar och frisparkar snabbare – samt att byten måste gå snabbare. Skadade spelare som fått behandling måste vänta en minut för att få komma in på banan.
Det gynnar sporten – och publiken. Matchtempot blir högre och det gynnar de lag som vill vara bollförande. Samtidigt missgynnar det de lag som tar evigheter på sig vid långa inkast och hörnor, då det ska skickas upp mängder med folk och matchen stannar av. Jag undrar exempelvis hur Arsenal ska lösa den biten nästa säsong…
Redan efter sommaren får vi uppdaterade regler i den svenska elitfotbollen och jag välkomnar dem.
