Med en temperamentsfull coach, en lettisk succémålvakt med samma namn som kungen av rock och en historia som går tillbaka till amerikanska inbördeskrigetvill Columbus Blue Jackets fortsätta den senaste tidens succé och ta sin sjunde raka seger i kvällens match mot Buffalo Sabres. Det här är historien om laget som trots förlusten av flera storstjärnor hoppas överträffa förra årets succé och utmana om Stanley Cup.

John Tortorella var förbannad. Det var den 29 december 2018 och Totorellas Columbus Blue Jackets hade precis förlorat på straffar mot Chicago Blackhawks och enligt honom själv blivit berövade på två poäng.

-Domarna gör inte sitt jävla jobb och vi förlorar matchen och förlorar vår målvakt. Om det hade gjorts rätt hade vi inte förlorat vår målvakt och vi hade vunnit hockeymatchen, sa en upprörd Tortorella efter matchen.

Det var när klockan precis tickat ner mot noll under övertidsperioden som Columbus fått in pucken i mål, men målet dömdes bort då tiden enligt domarna gått ut. Det borde den inte gjort menade Tortorella eftersom domarna alldeles innan hade låtit klockan ticka ner en sekund för länge innan man blåste av. Men det var inte nog med det. Jackets förstemålvakt Jonas Korpisalo hade skadats under straffläggningen och på presskonferensen efteråt skyllde coachen det inträffade på domarna.

-All den här jävla teknologin bedrar oss. Jag tar inga jävla frågor, avslutade han och lämnade rasande podiet på presskonferensen.

Columbuscoachen fick böta 20 000 dollar för sitt utbrott. Och det är inte första gången som Tortorella hamnat i blåsväder. Under sin tid som coach för Vancouver Caucks 2014 blev han avstängd i 15 dagar efter att ha försökt ta sig in i Calgary Flames omklädningsrum. Tortorella bad senare om ursäkt för sitt utbrott efter Chicagomatchen och sa att han skulle ha tagit upp sina klagomål privat och inte inför media. Men kanske var utbrottet den tändvätska som laget behövde. Efter matchen mot Chicago för en dryg månad sedan har Blue Jackets 10 vinster och endast 2 förluster och inför kvällens match mot Buffalo Sabres har laget chans att ta sin sjunde raka seger.

Elvis Merzlikins har storspelat i mål

En viktig anledning till att det gått så bra för laget den senaste tiden stavas Elvis. Och då syftar jag inte på kungen av rock med efternamnet Presley utan en lettisk målvakt med det svårstavade efternamnet Merzlikins. Merzlikins har minst sagt imponerat sedan han kom in och ersatte skadade Korpisalo. Innan skadan på den finske burväktaren hade Merzlikins inte en enda vinst under de få matcher han fick chansen att spela. Efter det har det som sagt gått betydligt bättre. Merzlikins har vaktat målet i 9 av lagets vinster efter Korpisalos skada och den lettiske målvakten har den nionde bästa räddningsprocenten i ligan. Blue Jackets lagkapten Nick Foligno förklarade vad som hänt med den unge målvakten i podcasten The Rink som drivs av nhl.com. Enligt Foligno har Merzlikins nu hittat ett mer avslappnat sätt att spela än under början av säsongen.

-Nu med möjligheten han fick när Korpi blev skadad så lät han bara allt komma till honom och nu börjar han få alla dessa lovord, sa Foligno i podden.

Men det är förstås flera orsaker till att Blue Jackets gjort bra ifrån sig den senaste tiden.

-Man såg hur vårt lag defensivt har vaknat till liv och så har våra målvakter spelat utomordentligt. När man har den mixen av lägliga mål och ett lags tankesätt så tycker jag att det visar att allting är möjligt, sa Foligno i podcasten.

Att laget har en krävande coach har säkert också en hel del med framgångarna att göra. För Tortorella är inte rädd för att visa sitt missnöje även om laget vinner, men inte spelar bra.

-Vi sög. Elvis var otrolig. Det var därför vi ledde med 5-0, sa Tortorella till exempel efter Blue Jackets 5-0 seger mot New Jersey Devils i januari.

Tortorella syftade på att lagets offensiv var alldeles för dålig och att man sköt alldeles för lite i matchen. Det alltså trots att kanonerna som skjuter salut varje gång Columbus gör mål fick salutera hela 5 gånger den där kvällen då det blev vinst med 5-0.

Kanonen en del av Blue Jackets identitet

I över tio år har en kanon avfyrats varje gång Blue Jackets gör mål hemma i Nation wide arena. Det var 2007 som tanken om en kanon i arenan började ta form. Idén kom med anledning av temat kring amerikanska inbördeskriget som varit en del av lagets identitet ända sedan klubben bildades år 2000. Namnet Blue Jackets, som valdes ut efter att en namntävling hållits i centrala Ohio, syftar nämligen huvudsakligen på de soldater som Ohio bidrog med till Nord i det amerikanska inbördeskriget (men namnet kan också kopplas samman med andra bidrag som Ohio gjort till den amerikanska historien). Efter visst letande lyckades representanter för klubben hitta vad de sökte. En kopia på en kanon från 1857 hittades i ett garage hos en man som byggde kanoner. Efter en snabb provskjutning bestämde sig representanterna för klubben att slå till och köpa den. I dag är kanonen ett viktigt inslag i Blue Jackets hemmamatcher i Nation wide arena och den avfyras varje gång en match börjar och varje gång hemmalaget gör mål. För Blue Jackets fans har kanonen också blivit en viktig symbol för laget och många har tagit en bild på sig själva bredvid kanonen när de varit på besök i arenan. När Blue Jackets dåvarande marknadschef Larry Hoepfner blev intervjuad av Fox 2014 sa han så här om kanonen.

-Den har blivit en ikonisk del av det här laget. Inte bara under matchpresentationen utan för hela arenan och lagets identitet. Jag tror att alla runt ligan känner till kanonen, den har helt enkelt blivit en del av vilka vi är, sa Hoepfner till Fox.

Fansen hoppas förstås att kanonen ska ljuda många gånger fler under våren. Just nu ligger laget på slutspelsplats och där kan allt hända. Det visade Blue Jackets under Stanley Cup-slutspelet förra året då man överraskade alla genom att slå ut grundseriens suveräner Tampa Bay Lightning i fyra raka matcher, och därmed vinna lagets första matchserie i ett slutspel någonsin. Tyvärr för fansen blev det respass i andra slutspelsomgången mot blivande Stanley Cup-finalisterna Boston Bruins. Och som det ser ut nu så kommer alltså Blue Jackets att få återuppleva ett Stanley Cup-slutspel även den här säsongen. Inte dåligt för ett lag som var utdömt av många efter att ha förlorat tre av sina största stjärnor – Artemi Panarin, Matt Duchene och målvaktsesset Sergej Bobrovsky- inför säsongen. Något som också kritiserades av den frispråkiga John Tortorella som menade att om trion ville vinna något så skulle de varit kvar i Blue Jackets.

- Jag respekterar alla av dem. Men jag vill inte höra ”jag vill vinna” när den jävla möjligheten finns här. Jag respekterar dem men jag är riktigt förbannad, sa han till CBS Sport inför säsongen.

Och kanske får Tortorella rätt till slut. Om lagets fina form fortsätter så kan allt hända. Och om formen skulle svikta och laget hamna i en svacka så kanske det behövs ett nytt utbrott av lagets temperamentsfulle coach. Han kommer i alla fall att göra allt han kan för att kanonerna ska fortsätta skjuta salut i Nation wide arena i Columbus ända fram till Stanley Cup-finalen i juni.

Källor: CBS Sports, Fox Sports, NHL.com, The Rink (podcast)

När Rangers och Islanders möts i natt är det mycket mer än vara en hockeymatch. I snart 50 år har de två New York- lagens möten präglats av prestige, tuffa bataljer och ibland rent hat. Det här är historien om NHL:s kanske värsta rivalmöte.

-Det var fullt av energi i byggnaden. Det var väldigt roligt. En riktigt tight match under alla 60 minuter. Det kändes som en playoffmatch.

New York Rangers Chris Kreider var nöjd när han uttalade sig i New York Post efter lagets andra seger på mindre än en vecka mot lokalrivalen New York Islanders. Samme Kreider som just avgjort matchen med mindre än 25 sekunder kvar av ordinarie speltid och fastställt slutresultatet till 3-2 i Rangers favör. Det var som ofta när de två lokalrivalerna drabbar samman en tät, tuff och jämn match. Lagen hade åkt på sex utvisningar var men Rangers hade varit betydligt bättre på att utnyttja sina numerära överlägen den här kvällen med två mål i power play, varav det sista kom från Kreiders klubba med mindre än 30 sekunder kvar av matchen.

Annars blev Ryan Lindgrens crosschecking mot Islanders Jordan Eberle en av matchens mest omdiskuterade. Lindgren fick visserligen två minuters utvisning för tilltaget, men flera bedömare menade att det Lindgren gjort sig skyldig till var betydligt allvarligare och borde ha renderat i en längre tid i utvisningsbåset. Något som också NHL:s avdelning för spelarsäkerhet (Players safety) höll med om och utdelade det högst tillåtna bötesbeloppet på 2,486.56 dollar till Lindgren. Ett alldeles för lågt straff dock enligt Islanders fansajt ”Eyes on Isles”: ”Det är en löjligt låg summa för Lindgren att betala efter att ha oskadliggjort Islanders bästa spelare en fjärdedel av den andra perioden. Ett extra power-play hade varit värt mer för Islanders”, skrev skribenten Michel Anderson på sajten. Anderson påpekade visserligen att det såklart inte fanns några garantier för att Islanders vunnit matchen eller gjort mål i ett extra power play. Men med tillräckligt många chanser så kan också ett lag som spelar dåligt i power play till slut omvandla övertaget till mål konstaterade skribenten upprört. Kontroversen kring Lindgrens straff från den senaste matchen mellan Islanders och Rangers natten mot fredag är bara det senaste exemplet på de heta känslor som råder mellan lagen.

Ända sedan New York Islanders kom med i NHL 1972 har mötena med lokalrivalen Rangers varit något utöver det vanliga. Två lag från samma stad som spelar i samma division och möts fyra gånger om året gör att känslorna kring derbyt är extra speciella.

”Potvin sucks”

Något som det fortfarande pratas om och sjungs ramsor om när de båda lagen möts involverar en svensk spelare och är daterat ända tillbaka till februari 1979 när de båda lagen drabbade samman i Madison Square Garden. Huvudpersoner denna kväll skulle bli Islanders hårdtacklande unga back Denis Potvin och en av Rangers stora stjärnor på den här tiden svenske Ulf ”Lill Pröjsarn” Nilsson. Med 1.20 kvar av den första perioden har den svenske stjärnan pucken nere vid sargen då han blir tacklad av den tuffe försvararen. Tacklingen, som inte ens renderade en utvisning för Potvin, gjorde att Nilsson skadades och blev borta resten av säsongen. En händelse som skulle sätta spår hos både spelare och fans.

Händelsen blev upphov till den ramsa som för Rangersfansen kanske mer än något annat fått symbolisera rivaliteten med Islanders. ”Potvin sucks” blev ramsan som Rangersfansen avslutade med varje gång organisten i Madison Square Garden spelade melodin ”Let´s go band”. Och det spelade ingen roll att melodin till slut förbjöds i Madison Square Garden. Fansen visslade helt enkelt melodin i stället och avslutade med det sedvanliga ”Potvin sucks”. Ramsan har levt vidare långt efter incidenten och har till och med gett upphov till en egen hemsida (potvinsucks.com) där kan man läsa om bakgrunden till ramsan och titta på klipp från Madison Square Garden när ramsan skanderas av publiken.

Skiftade styrkeförhållanden

Rent sportsligt har styrkeförhållandena skiftat genom åren. I slutet av 70-talet och början av 80-talet dominerade Islanders, som vann fyra Stanley Cup i rad under den här tiden. Samtidigt som Rangers glansdagar blev allt mer avlägsna. Det fick Islandersfansen att börja skandera ”1940”, som refererade till när Rangers senast vann Stanley Cup. Ramsan kom till under semifinalen 1981 då Islanders slog ut Rangers i fyra raka matcher för att sedan också vinna finalen för andra gången i rad. En ramsa som sjöngs av Islanders fans ända till att Rangers efter 54 års torka till sist lyckades vinna Stanley Cup 1994. På vägen mot bucklan slog man dessutom ut lokalrivalen vilket säkert täppte till käften på en del Islandersfans. Efter det har lagen inte mötts i någon slutspelsmatch, men det är Rangers som varit mer framgångsrika sedan dess med en Stanley Cup-final 2014 som största framgång.

De senaste åren är det dock Islanders som varit lite vassare även om man är långt ifrån sina forna framgångar i slutet på 70- och början på 80-talet. Och även om man befinner sig i en svacka just nu har det stjärnfattiga laget presterat över förväntan den här säsongen. I oktober och november hade Islanders en tio matcher långt vinstsvit, tack vare ett defensivt välorganiserat lag under den prisade coachen Barry Trotz. Och trots fem förluster på de senaste sex matcherna (varav två förluster mot Rangers) så ligger laget fortfarande på slutspelsplats. En seger mot Rangers i natt skulle ge ett besked om att Islanders fortfarande är att räkna med, då seriespelet tar en kortare paus för helgens All-Star match.

För Rangers har det trots seger i de två derbymatcherna gått betydligt tyngre totalt sett. De två senaste säsongerna har man missat slutspel och mycket tyder på att det blir så även i år. Rangers säsong har varit minst sagt ojämn och man har blandat segrar och förluster om vartannat ända sedan starten i oktober. Det har inte räckt att nyförvärvet Artemi Panarin sprutat ur sig poäng. Men när det gäller segrar i derbymatcher mot ärkerivalen så är det i alla fall fördel Rangers. Och vinner man matchen i natt har man redan säkrat en vinst i inbördes möten den här säsongen. Och det är värt en hel del. Åtminstone i prestige.

Hat eller förlåtelse?

Helt klart är att det finns en stor rivalitet mellan lagen. En rivalitet som ibland till och med har gått så långt som till rent hat. Jason Chimera tidigare vänsterforward i New York Islanders sa till exempel så här för några år sedan .

-Jag har bara varit i Islanders i sex månader och jag hatar Rangers. Det är inte bara laget utan de som hejar på dem.

Hat eller inte. Tiden läker alla sår brukar man ju säga. Det stämmer i alla fall när det gäller de två inblandade i den där bataljen för över 40 år sedan, då Islanders Denis Potvin skadade Rangers Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson. För även om fansen inte glömt och den där ramsan levt vidare genom åren så har de två inblandade i bataljen för länge sedan försonats.

– Isen var så jävla dålig i Madison Square Garden, min ena skridsko fastnade i isen då han kom och fotleden gick, sa Nilsson i en intervju i Expressen för några år sedan.

Att tacklingen ledde till en allvarlig skada var inte Potvins fel, enligt Nilsson.

-Det var en schyst tackling. Men Rangers fans är fortfarande förbannade över Islanders fyra raka Stanley Cup, sa Nilsson till tidningen.

Potvin tar också uppståndelsen kring händelsen och ramsan med ro. Betydelsen av ramsan har förändrats genom åren, berättade han i en intervju i New York Times 2006.

-Den stora skillnaden nu är att folk skriker det med ett leende på läpparna till skillnad från hatet som fanns förr. Det är bara en av de där sakerna som förs över till nästa generation, skulle jag tro. Ungefär som säsongsbiljetter.

Källor:

New York Post, New York Times, Expressen, Wikipedia

I med sitt hattrick i Washington Capitals 6-4 seger mot New York Islanders i kväll tangerar nu Alexander Ovechkin Steve Yzermans 692 mål, som den nionde bäste målskytten i NHL genom tiderna . Frågan är om han kan slå Wayne Gretzkys totala målrekord? Det här är historien om Ovechkins jakt på Gretzkys rekord, hans hyllning till den döde brodern och rivaliteten med Sidney Crosby.

När Alexander Ovechkin slog in pucken i öppen kasse och fastställde slutresultatet mot New York Islanders till 6-4 för sitt Washington Capitals skrev han historia för tredje gången under en och samma match. Det hade börjat med hans 1-0 efter en frispelning av Niklas Bäckström och fortsatt med att han i den tredje perioden liggande slagit in 3-4. Och sen alltså avslutningen i öppen kasse som säkrade segern för Washington, efter att laget hämtat upp ett 1-4- underläge. Inom loppet av en match hade Ovechkin gått upp på delad tiondeplats i NHL:s målligan genom tiderna tillsammans med Mario Lemieux, bara för att senare passera den gamla idolen och gå upp på delad niondeplats på lika många mål som Steve Yzerman. Men för att förstå hur Ovechkin kom dit han är i dag så måste vi gå tillbaka till där allting började. Närmare bestämt till Moskva för över 30 år sedan.

Att Alexander Ovechkin skulle ägna sig åt hockey fanns det tecken på tidigt. När Ovechkin var två år plockade han upp en hockeyklubba för första gången och efter det var han fast. Varje gång det var hockey på tv släppte den unge Alexander allt han höll på med för att ägna sig helhjärtat åt matchen. Föräldrarna fick under inga omständigheter byta kanal. Man kan lugnt säga att Ovechkin hade idrotten i blodet. Mamman hade vunnit OS-guld i basket och pappan hade en bakgrund som fotbollsspelare. Men det var Alexanders äldre bror Sergej som var den som fick honom att börja spela hockey organiserat. Sergej var också en av de första som upptäckte vilken talang hans lillebror hade och brodern var ett stort stöd till unge Alexander under de första åren.

Ovechkins bror dog tidigt

Men snart skulle en tragedi drabba familjen. När Alex var tio år gammal dog Sergej, som var i tjugoårsåldern, i sviterna efter en bilolycka. I en intervju med den amerikanske journalisten Graham Bensinger 2015 öppnade Ovechkin upp sig om broderns död.

-Jag är ganska säker på att han är stolt över mig nu. När han tittar på mig där uppifrån, sa Ovechkin i intervjun.

Och det är tydligt att NHL-stjärnan känner att brodern är med honom ute på isen. En målgest som Ovechkin använt sig mycket av är att kyssa sin handske och peka mot skyn, som en hyllning till sin bror.

Efter broderns tragiska död skulle Ovechkin jobba ännu hårdare för att lyckas som hockeyspelare. Vid elva års ålder började han också utmärka sig ordentligt i Dynamo Moskva då han slog Pavel Bures rekord på 53 mål, genom att själv göra 56. Succén i klubblaget fortsatte och redan vid 16 års ålder blev den unge Alexander uppflyttad i A-laget.

2003 blev Ovechkin känd i hela hockeyvärlden då han med sina sex mål var en starkt bidragande orsak till att Ryssland vann guld i junior-VM. Ovechkins uppvisning i turneringen gjorde att lagen i Nordamerika fick upp ögonen för den unge talangen. I NHL-draften 2004 valdes Ovechkin som nummer ett totalt av Washington Capitals. Men lockouten säsongen 2004-05 gjorde att Ovechkin skulle få dröja med att göra sin NHL-debut. När debuten väl kom var det samtidigt som en annan stor talang: Sidney Crosby, som året efter valts som nummer ett av Pittsburgh Penguins.

Ovechkin och Crosby

För historien om Alexander Ovechkin är också historien om rivaliteten mellan honom och Sidney Crosby. Kanske är det bara en rivalitet som skapats av media, men det är svårt att undvika att jämföra de båda. De började sina NHL-karriärer samtidigt och har varit de klarast lysande stjärnorna i NHL under det senaste decenniet. Under deras första säsong var det Ovechkin som drog det längsta stråt då han valdes till årets rookie före Crosby. Efter det har de följts åt och delat utmärkelser mellan sig. Crosby har tre vinster i Stanley Cup med sitt Pittsburgh Penguins och två Art Ross Trophy (mest poäng under en säsong) medan Ovechkin har en vardera. Men kanske är det också för att de är skickliga på olika saker som gjort att de ofta jämförs. De flesta skulle nog skriva under på att Crosby är decenniets bästa spelfördelare och att Ovechkin är den bäste målskytten.

Och Ovechkins förmåga att hitta målet är något som Crosby inte varit sen att berömma sin konkurrent för. Så här sa han till The Athletic om Ovechkins förmåga att göra mål.

-Jag har aldrig sett någon skjuta pucken på det sättet. Och när lagen scoutar honom och kommer på något, då hittar han bara på ett nytt sätt att göra mål på. Han har alltid varit så. På det sättet han skjuter pucken så fortsätter han bara att göra mål.

Något Ovechkin gjort närmare bestämt 692 gånger i NHL, vilket alltså innebär att Ovechkin nu är den nionde bäste målskytten i NHL genom tiderna tillsammans med Steve Yzerman. Två mål mer än Mario Lemieux som Ovechkin passerade i den totala målligan i och med kvällens mål. Speciellt för Ovechkin som hade Lemieux som idol som ung.

-Han var en av mina favoritspelare. När jag såg honom på isen var det ett en enorm upplevelse för mig, berättade Ovechkin nyligen för NHL.com.

Kan Ovechkin slå Gretzkys målrekord?

Och frågan är om Ovechkin också kan gå om den störste av dem alla. För att nå Wayne Gretzkys rekord för mest mål någonsin i NHL är det en bit kvar. Närmare bestämt cirka 200 mål. Gretzkys rekord ligger på 894 mål. Ovechkin fyller 35 i år och det krävs ett antal ytterligare skadefria säsonger för att han ska nå upp till den nivån. Men allt fler bedömare börjar prata om det inte alls är omöjligt för Ovechkin att lyckas med det.

-Han har chansen att göra det, sa Gretzky själv när han fick frågan på NHL Network i mars förra året.

Gretzky fortsatte.

-Om han gör det är jag den första att skaka hans hand. Det vore bra för spelet, sa han i intervjun.

Oavsett om han slår rekordet eller inte har Ovechkin redan uppnått mer än vad de flesta hockeyspelare ens kan drömma om. Åtta säsonger har han gjort över 50 mål och i matchen mot New Jersey Devils natten mot fredagen passerade Ovechkin en annan milstolpe. Ovechkins hattrick (det 25:e i karriären som blev 26 i och med kvällens match) innebär att han nu gjort minst 30 mål under sina 15 första säsonger i NHL. Något som endast den tidigare Capitalsforwarden Mike Gartner gjort tidigare. Och det är inte alls omöjligt att Ovechkin än en gång passerat 50 mål när grundserien tar slut i april. Brodern Sergej skulle ha varit stolt.

Vad brodern betydde för Alexander Ovechkin både som människa och som hockeyspelare blev tydligt efter Capitals Stanley Cup-vinst 2018. När Ovechkin turnerade runt i Moskva för att visa upp Stanley Cup-bucklan passade han och föräldrarna på att besöka kyrkogården där Sergej låg begravd. Med sig till gravstenen hade Ovechkin Stanley Cup-bucklan. Det ultimata beviset på att han lyckats med det som brodern motiverade honom till i unga år. För Washington Post berättade Ovechkin om det känslosamma tillfället.

-Det var väldigt viktigt för mig personligen. För han är såklart min bror. Han motiverade mig att ge allt jag kan på isen.

Källor: The Hockey Writers, Washington Post, The Athletic, ESPN, Wikipedia

1989 hade Alexander Mogilny hoppat av från Ryssland till USA under dramatiska former, för spel i NHL-klubben Buffalo Sabres. Därmed hade han brutit mark för ryska spelare att komma till NHL. Fyra år senare föddes Nikita Kucherov, mannen som förra säsongen skulle slå Mogilnys rekord för mest NHL-poäng av en rysk spelare under en säsong. Det här är den fjärde och sista delen om ryssarna i NHL.

När Nikita Kucherov föddes 1993 var det i ett helt annat Ryssland, än landet Mogilny lämnat fyra år tidigare. Muren hade fallit och i det fallet dragit med sig hela Sovjetunionen, som nu delats upp i självständiga stater. Landets nye president Boris Jeltsin experimenterade med demokrati samtidigt som de som kunde roffade åt sig så mycket det bara gick i det nya marknadsekonomiska systemet, som hastigt ersatt den kommunistiska planekonomin. Mycket hade också hänt inom hockeyn. Fetisov, Larionov och de andra medlemmarna i den gamla superfemman hade kort efter Mogilnys avhopp fått tillåtelse att lämna landet och söka lyckan i NHL.

Det var i den världen Nikita Kucherov växte upp. Att en gång spela i NHL ansågs inte längre vara en ouppnåelig dröm för en pojklagsspelare. Att Kucherov var en av många ryska talanger som hade sådana drömmar vittnar en historia från Kucherovs första coach Gennadi Kurdin om. Kurdin och Kucherov satt fast i en bilkö och Kurdin klagade på sin gamla rishög till bil. ”När du blir NHL-proffs. Köper du en bil åt mig då? utbrast Kurdin plötsligt.” Visst svarade den unge Nikita. Kurdin glömde snart historien men inte Kucherov. När Kucherov många år senare skrivit kontrakt i USA fick Kurdin ett telefonsamtal från Kucherovs mamma Svetlana där hon bad Kurdin välja den bil han ville ha. Tränaren som för länge sedan glömt bort episoden blev minst sagt paff.

Kucherov började spela i för stora skridskor

Kucherovs ishockeykarriär hade börjat i femårsåldern då han fick sina första skridskor. Det var svåra ekonomiska tider de första åren efter Sovjetunionens fall men mamma Svetlana lyckades köpa ett par på avbetalning. Skridskorna var tre storlekar för stora och Nikita fick dela dem med sin äldre bror Denis. Fördelen var att Nikita kunde använda dem i tre säsonger. Den unge Nikita började snart utmärka sig på isen och fick spela med de ett år äldre 92:orna där han snabbt fick en radarpartner i en annan framtida NHL-spelare; Nikita Gusev som i dag spelar i New Jersey Devils. Kucherov hade inte någon direkt snabbhet på den tiden mindes tränare Kurdin, men tack vare Kucherovs och Gusevs snabba passningsspel visade de sig överlägsna. Kucherovs och Gusevs var så bra att laget hade fans som kom för att se dem både på borta- och hemmaplan.

Succén i pojklaget gjorde att radarparet snart fick flytta till CSKA Moskva. Men laget var inte längre ett armélag som på Larionovs och Mogilnys tid, utan ett professionellt lag i den ryska proffsligan KHL. Snart spred sig ryktet om den unge talangen långt utanför landets gränser och 2011 blev Kucherov draftad som nummer 58 av Tampa Bay Lightning i det årets NHL-draft. Efter några år i en juniorliga i Kanada gick till slut hans pojkdröm äntligen i uppfyllelse då Kucherov gjorde sin första NHL-match med Tampa Bay Lightning 2013. För nästan exakt sex år sedan, den 25 november 2013 med sitt första skott i sitt första byte gjorde Kucherov mål på Henrik Lundqvist i New York Rangers kasse. Han blev därmed den sjunde spelaren i Tampa Bay att göra mål i sin NHL-debut. Resten är som man säger historia.

Bäste ryssen i NHL?

Om Kucherov inte drabbas av några större skador har han med allra största sannolikhet många år framför sig i NHL. När Alex Ovechkin för några år sen fick frågan om vad han tyckte om Kucherov hade han många lovord att ge till landsmannen.

-Han är en fantastisk skicklig spelare. Han har ett bra skott och en bra blick. Han kommer att bli en av de bästa spelarna i rysk historia.

Många skulle nog hävda att Ovechkin redan fått rätt. En spelare som gjort mest poäng av alla ryska spelare under en säsong förtjänar att räknas med bland de allra största. Kanske kan Kucherov till och med bräcka legendarer som Mogilny, Fedorov och Ovechkin själv och bli den bäste ryske spelaren någonsin i ligan. Förra säsongens rekord kan ingen ta ifrån honom i alla fall, oavsett hur det går i framtiden. Killen som började sin karriär i ett par skridskor som var tre storlekar för stora är den ryska spelare som gjort flest poäng under en säsong i NHL någonsin. Det är inte dåligt.

Att Alexander Mogilny är en av de bästa spelarna i rysk historia är det nog många som också håller med om. Och hans betydelse för ryssarnas inträde i den nordamerikanska hockeyligan kan inte underskattas. Men trots över 1000 poäng och en Stanley Cup-titel på meritlistan finns fortfarande en utmärkelse som Mogilny saknar. Han är den ende av de tre kedjekompisarna från juniortiden som ännu inte bli invald i NHL:s Hall of Fame. 2012 valdes Pavel Bure in och tre år senare var det Sergej Fedorovs tur. I samband med att Fedorov valdes in 2015 sa han till Hockey News att han tyckte att det var självklart att även den tredje spelaren i kedjan skulle komma med i Hall of Fame.

-Han förtjänar den äran. Alex var snabbare än oss alla och Alex var en maskin. Han var byggd som en maskin, sa Fedorov och fortsatte.

-Han är bättre än oss alla. Han är fantastisk.

Källor:

Sportsnet, The Hockey Writers, ESPN, Hockey News, Buffalo News, SvD, CCCP Hockey (dokumentär)

1988 blir Alexander Mogilny draftad av Buffalo Sabres. Chanserna att få över honom till USA är dock små. Ingen rysk stjärnspelare har hittills fått lämna landet för att spela i NHL. Men på våren 1989 fattar Mogilny ett beslut som ska förändra hockeyn för alltid. Det här är den tredje delen i historien om ryssarna i NHL.

När hockey VM hålls i Sverige i april och maj 1989 är laget som dominerat landslagshockeyn under 80-talet storfavoriter. Sedan förnedringen i OS 1980 mot ett amerikanskt amatörlag, har Sovjetunionen vunnit två OS-guld, fyra VM-guld och en Canada Cup-titel. Och laget håller än en gång för trycket. Den gamla superfemman uppbackad av nya talanger som Mogilny ser till att Sovjetunionen vinner ytterligare ett guld. Som tack har de ryska VM-spelarna belönats med några dagar ledigt innan det bär hem igen till moderlandet.

Men Alexander Mogilny har helt andra planer än att spendera några lugna dagar i den svenska huvudstaden. Det har gått snart ett år sedan han draftades av Buffalo Sabres i den femte rundan i 1988 års NHL-draft. Efter det har han dessutom träffat Sabres chef för spelarutveckling Don Luce på junior-VM i Alaska och Luce har påmint den unge ryssen om att NHL-klubben draftad honom.

Mogilny hoppar av

Och det är här i Stockholm som Mogilny bestämmer sig för att sätta sina planer i verket. Med hjälp av en ryss som han bekantat sig med i Stockholm ringer Mogilny upp Don Luce och säger att han är redo att hoppa av till USA. Snart befinner sig Luce och Sabres General Manager Gerry Meehan på ett plan till Stockholm. Det som händer sen skulle kunna vara hämtat ur en spionroman med Kalla Krigs-tema.

Det är den 3 maj 1989. Don Luce och Gerry Meehan landar i Stockholm vid elvatiden på förmiddagen. Deras mål är att så snart som möjligt träffa Mogilny.

-Vi hade arrangerat ett möte med Mogilny och hans representanter senare på kvällen men de dök oväntat upp på vårt hotell, berättade Meehan i en dokumentär av den kanadensiska tv-kanalen Sportsnet som gjordes för några år sedan.

Som taget ur en spionroman

Sabres representanter kom överens med Mogilny och dennes bekant, Sergej Fomitjov som fungerade som översättare, att de skulle ses igen i en lägenhet senare samma kväll. Men lite senare ringer Fomitjov och säger att han tror att de är förföljda och ber i stället de båda klubbrepresentanterna att ta sig till ett köpcentrum i Stockholm. Luce och Meehan sitter och väntar i en bil utanför köpcentret då en dörr plötsligt rycks upp och Alexander och Sergej hoppar in. De fyra männen åker snabbt i väg från platsen rädda för att bli förföljda. Samma kväll beger sig Meehan till den amerikanska ambassaden för att ordna resedokument, eftersom de ryska hockeyspelarnas pass alltid beslagtas när de åker på turneringar utomlands.

Men det är inte självklart att Mogilny får flyktingstatus och representanterna för Sabres blir tillsagda att komma tillbaka till ambassaden om ett dygn. Det som händer dygnen efter att Mogilny plockats upp utanför köpcentret skulle kunna vara taget ur en spionroman. Sällskapet byter hotellrum flera gånger, eftersom de misstänker att de både är förföljda och avlyssnade, och ägnar en stor del av tiden åt att köra runt i en bil i Stockholm med omnejd för att skaka av sig eventuella förföljare. Samtidigt pågår förhandlingarna om Mogilnys kontrakt. Till slut lyckas man komma överens om ett kontrakt värt en miljon dollar utspritt på fem år. Det sker efter att Mogilny börjat med att kräva en miljon om året vilket var mer än någon spelare i Buffalo Sabres tjänade vid den tiden.

De nervösa dygnen får ett slut då Mogilny, Luce och Meehan till slut landar på JFK-flygplatsen i New York och möts av ett stort pressuppbåd. Avhoppet blir en världsnyhet som når en betydligt större skara människor än de som normalt intresserade sig för nyheter som har med hockey att göra. Att en av Sovjetunionens bästa ishockeyspelare hoppat av till den stora fienden i öst ger storpolitiska svallvågor som når långt utanför hockeyvärlden. Hockeymässigt skulle avhoppet också ha stor betydelse. Det var Mogilny som banade väg för det som tidigare ansågs omöjligt: Att ryssar skulle kunna spela i NHL. Proffsishockeyn skulle förändras för alltid.

Hyllas av Fedorov

Det tog flera månader men till slut blev Mogilny beviljad politisk asyl i USA. När han började göra sig hemmastadd i sitt nya hemland blev det också succé på isen. Sin fjärde säsong i NHL gjorde han 127 poäng, mest poäng någonsin för en rysk spelare under en säsong. Ett rekord som skulle stå sig i hela 26 år fram till att Tampa Bay Lightnings Nikita Kucherov slog det förra säsongen. Mogilny skulle under sin NHL-karriär göra 1032 poäng på 990 matcher, vilket är den fjärde bästa totala poängskörden av alla ryssar i NHL. Att han var en av de allra bästa bekräftades också av Mogilnys gamle kedjekompis från juniortiden Sergej Fedorov, i en artikel på den amerikanska sportkanalen ESPN:s sajt. När Fedorov fick frågan om vem av honom själv, Mogilny och Pavel Bure som var bäst så var svaret givet.

-Alex var den starkaste. Han var smidigast, snabbast och hade det bästa skottet.

Stora ord från den spelare som tillsammans med Alexander Ovechkin och Evgeni Malkin, är den ende ryss som gjort fler poäng totalt i NHL än Mogilny.

Spelare som Alexander Ovechkin, Artemi Panarin och Nikita Kucherov tillhör de allra bästa i NHL och bidrar i allra högsta grad till den höga nivå som ligan håller. Men det var inte länge sedan som ryska spelare i NHL sågs som en omöjlighet. Det här är del två i historien om pionjären som banade väg för ryska spelare i NHL och hans arvtagare som börjat hitta tillbaka till förra säsongens form.

1980 hade det ryska ishockeylandslaget förlorat i OS mot ett amerikanskt amatörlag. Att "Den röda maskinen", som laget kallades, förlorade mot ett gäng amerikanska collegespelare var en stor prestigeförlust. Inte minst i en värld där kampen om världsherraväldet stod mellan två supermakter: kapitalistiska USA och kommunistiska Sovjet. För de senare var ishockeylaget en av de största symbolerna för landet och dess politiska system. Ishockeyspelarna var inte välbetalda proffs som i NHL, utan hockeysoldater i den sovjetiska Röda armén. Klubblaget CSKA Moskva var nämligen på den tiden en del av Röda armén och eftersom alla unga män var tvungna att göra militärtjänst kunde man rekrytera de bästa hockeyspelarna till såväl klubblag som landslag. Att detta lag förlorat mot ett gäng amatörer var pinsamt.

Superfemman dominerade på 80-talet

Viktor Tichonov mannen som ledde det sovjetiska laget i förlustmatchen fick uppgiften att återupprätta landets heder. Tichonov, som var tillsatt av ingen mindre än Sovjetledaren Leonid Brezjnev, behövde hitta nya spelare som kunde ersätta de gamla superstjärnorna som Michailov, Charlamov och Petrov. Tichonov bestämde sig för att satsa allt på fem killar i tjugoårsåldern och bygga laget kring dem. Fetisov, Kasatonov, Makarov, Larionov och Krutov skulle snart bli kända som den ryska superfemman och de skulle vara den starkast bidragande orsaken till ryssarnas dominans i hockeyvärlden under 1980-talet. Men spelarna fick betala ett högt pris för sin framgång. De var instängda på en träningsanläggning elva månader om året och fick sällan träffa sina familjer. Sergej Makarov berättade senare i SVT-dokumentären CCCP-hockey vad som hände om man avvek från anläggningen.

-Man blev fråntagen sin bonus. Men det var inte det värsta. Det var att behöva sitta i långa möten med Tichonov och de andra ledarna och få höra vilken usel människa man var, sa han i dokumentären.

Den enda glimten av ett vanligt liv som spelarna fick var när de tittade ut genom bussfönstret från träningsanläggningen på väg till ishallen. På utlandsresorna var de bevakade. Vjatjeslav Fetisov berättade långt senare att det fanns med KGB-agenter på resorna för att se till att spelarna inte flydde. Fetisov berättade om hur han en gång blev hotad av en av agenterna. Om Fetisov skulle vilja spela för landets ”fiender” så skulle agenten se till att han hamnade i Sibirien och aldrig kunde komma därifrån. I och med den nye ledaren Gorbatjovs glasnost och perestrojka började dock landet öppna upp sig i slutet av 80-talet och 1989 krävde både Larionov och Fetisov att de skulle få spela i NHL. Men de fick nej. I stället skulle det bli en annan spelare som kom först.

Mogilny draftades av Buffalo

Alexander Mogilny tillhörde årgången under spelarna i superfemman och tanken var att han tillsammans med andra talanger i samma ålder, som Sergej Fedorov och Pavel Bure, skulle ta över efter det gamla gardet. Precis som Fetisov, Larionov och kompani fostrades Mogilny i armélaget CSKA Moskva. 1986, vid endast 17 års ålder, debuterade han i CSKA och gjorde 15 mål den första säsongen. Mogilny blev snart uttagen till juniorlandslaget och det skulle inte dröja länge innan han även spelade i seniorlandslaget. 1988 togs Mogilny ut som yngsta spelare till Sovjets OS-trupp och var med och vann guld.

Samma år blev Mogilny draftad av Buffalo Sabres i den femte rundan i det årets draft. Mogilny var känd hos de flesta NHL-lagen men att han blev vald så sent berodde på att de flesta trodde att chanserna att få loss en rysk spelare var små. Sabres dåvarande General Manager Gerry Meehan valde ändå att ta chansen. Ett halvår senare skickade Meehan sin medarbetare Don Luce, Sabres chef för spelarutveckling, till Anchorage i Alaska för att se Mogilny spela junior-VM. Luce stötte på Mogilny när han gick runt i korridorerna i arenan, gav honom sitt visitkort och berättade för den unge ryssen att han blivit draftad av Buffalo. Mogilny hade inte gjort mål i sin senaste match och Luce sa till honom på engelska att det skulle bli tufft i nästa match mot Kanada, osäker på om den unge ryssen förstod språket. Mogilny tittade på Luce och sa på tydlig engelska att han skulle göra tre mål, vilket han också gjorde. Turneringen slutade med att Mogilny och hans kedjekompisar Sergej Fedorov och Pavel Bure ledde Sovjet till guld i hela turneringen. Men det var inte bara en guldmedalj som Mogilny skulle ta med sig hem från USA-besöket. Mötet med Sabres chef för spelarutveckling hade gjort intryck på Mogilny och skulle finnas kvar i den unge ryssens minne när han återvänt till hemlandet. Det som hände sedan skulle förändra rysk hockey för alltid.