1988 blir Alexander Mogilny draftad av Buffalo Sabres. Chanserna att få över honom till USA är dock små. Ingen rysk stjärnspelare har hittills fått lämna landet för att spela i NHL. Men på våren 1989 fattar Mogilny ett beslut som ska förändra hockeyn för alltid. Det här är den tredje delen i historien om ryssarna i NHL.

När hockey VM hålls i Sverige i april och maj 1989 är laget som dominerat landslagshockeyn under 80-talet storfavoriter. Sedan förnedringen i OS 1980 mot ett amerikanskt amatörlag, har Sovjetunionen vunnit två OS-guld, fyra VM-guld och en Canada Cup-titel. Och laget håller än en gång för trycket. Den gamla superfemman uppbackad av nya talanger som Mogilny ser till att Sovjetunionen vinner ytterligare ett guld. Som tack har de ryska VM-spelarna belönats med några dagar ledigt innan det bär hem igen till moderlandet.

Men Alexander Mogilny har helt andra planer än att spendera några lugna dagar i den svenska huvudstaden. Det har gått snart ett år sedan han draftades av Buffalo Sabres i den femte rundan i 1988 års NHL-draft. Efter det har han dessutom träffat Sabres chef för spelarutveckling Don Luce på junior-VM i Alaska och Luce har påmint den unge ryssen om att NHL-klubben draftad honom.

Mogilny hoppar av

Och det är här i Stockholm som Mogilny bestämmer sig för att sätta sina planer i verket. Med hjälp av en ryss som han bekantat sig med i Stockholm ringer Mogilny upp Don Luce och säger att han är redo att hoppa av till USA. Snart befinner sig Luce och Sabres General Manager Gerry Meehan på ett plan till Stockholm. Det som händer sen skulle kunna vara hämtat ur en spionroman med Kalla Krigs-tema.

Det är den 3 maj 1989. Don Luce och Gerry Meehan landar i Stockholm vid elvatiden på förmiddagen. Deras mål är att så snart som möjligt träffa Mogilny.

-Vi hade arrangerat ett möte med Mogilny och hans representanter senare på kvällen men de dök oväntat upp på vårt hotell, berättade Meehan i en dokumentär av den kanadensiska tv-kanalen Sportsnet som gjordes för några år sedan.

Som taget ur en spionroman

Sabres representanter kom överens med Mogilny och dennes bekant, Sergej Fomitjov som fungerade som översättare, att de skulle ses igen i en lägenhet senare samma kväll. Men lite senare ringer Fomitjov och säger att han tror att de är förföljda och ber i stället de båda klubbrepresentanterna att ta sig till ett köpcentrum i Stockholm. Luce och Meehan sitter och väntar i en bil utanför köpcentret då en dörr plötsligt rycks upp och Alexander och Sergej hoppar in. De fyra männen åker snabbt i väg från platsen rädda för att bli förföljda. Samma kväll beger sig Meehan till den amerikanska ambassaden för att ordna resedokument, eftersom de ryska hockeyspelarnas pass alltid beslagtas när de åker på turneringar utomlands.

Men det är inte självklart att Mogilny får flyktingstatus och representanterna för Sabres blir tillsagda att komma tillbaka till ambassaden om ett dygn. Det som händer dygnen efter att Mogilny plockats upp utanför köpcentret skulle kunna vara taget ur en spionroman. Sällskapet byter hotellrum flera gånger, eftersom de misstänker att de både är förföljda och avlyssnade, och ägnar en stor del av tiden åt att köra runt i en bil i Stockholm med omnejd för att skaka av sig eventuella förföljare. Samtidigt pågår förhandlingarna om Mogilnys kontrakt. Till slut lyckas man komma överens om ett kontrakt värt en miljon dollar utspritt på fem år. Det sker efter att Mogilny börjat med att kräva en miljon om året vilket var mer än någon spelare i Buffalo Sabres tjänade vid den tiden.

De nervösa dygnen får ett slut då Mogilny, Luce och Meehan till slut landar på JFK-flygplatsen i New York och möts av ett stort pressuppbåd. Avhoppet blir en världsnyhet som når en betydligt större skara människor än de som normalt intresserade sig för nyheter som har med hockey att göra. Att en av Sovjetunionens bästa ishockeyspelare hoppat av till den stora fienden i öst ger storpolitiska svallvågor som når långt utanför hockeyvärlden. Hockeymässigt skulle avhoppet också ha stor betydelse. Det var Mogilny som banade väg för det som tidigare ansågs omöjligt: Att ryssar skulle kunna spela i NHL. Proffsishockeyn skulle förändras för alltid.

Hyllas av Fedorov

Det tog flera månader men till slut blev Mogilny beviljad politisk asyl i USA. När han började göra sig hemmastadd i sitt nya hemland blev det också succé på isen. Sin fjärde säsong i NHL gjorde han 127 poäng, mest poäng någonsin för en rysk spelare under en säsong. Ett rekord som skulle stå sig i hela 26 år fram till att Tampa Bay Lightnings Nikita Kucherov slog det förra säsongen. Mogilny skulle under sin NHL-karriär göra 1032 poäng på 990 matcher, vilket är den fjärde bästa totala poängskörden av alla ryssar i NHL. Att han var en av de allra bästa bekräftades också av Mogilnys gamle kedjekompis från juniortiden Sergej Fedorov, i en artikel på den amerikanska sportkanalen ESPN:s sajt. När Fedorov fick frågan om vem av honom själv, Mogilny och Pavel Bure som var bäst så var svaret givet.

-Alex var den starkaste. Han var smidigast, snabbast och hade det bästa skottet.

Stora ord från den spelare som tillsammans med Alexander Ovechkin och Evgeni Malkin, är den ende ryss som gjort fler poäng totalt i NHL än Mogilny.

Spelare som Alexander Ovechkin, Artemi Panarin och Nikita Kucherov tillhör de allra bästa i NHL och bidrar i allra högsta grad till den höga nivå som ligan håller. Men det var inte länge sedan som ryska spelare i NHL sågs som en omöjlighet. Det här är del två i historien om pionjären som banade väg för ryska spelare i NHL och hans arvtagare som börjat hitta tillbaka till förra säsongens form.

1980 hade det ryska ishockeylandslaget förlorat i OS mot ett amerikanskt amatörlag. Att "Den röda maskinen", som laget kallades, förlorade mot ett gäng amerikanska collegespelare var en stor prestigeförlust. Inte minst i en värld där kampen om världsherraväldet stod mellan två supermakter: kapitalistiska USA och kommunistiska Sovjet. För de senare var ishockeylaget en av de största symbolerna för landet och dess politiska system. Ishockeyspelarna var inte välbetalda proffs som i NHL, utan hockeysoldater i den sovjetiska Röda armén. Klubblaget CSKA Moskva var nämligen på den tiden en del av Röda armén och eftersom alla unga män var tvungna att göra militärtjänst kunde man rekrytera de bästa hockeyspelarna till såväl klubblag som landslag. Att detta lag förlorat mot ett gäng amatörer var pinsamt.

Superfemman dominerade på 80-talet

Viktor Tichonov mannen som ledde det sovjetiska laget i förlustmatchen fick uppgiften att återupprätta landets heder. Tichonov, som var tillsatt av ingen mindre än Sovjetledaren Leonid Brezjnev, behövde hitta nya spelare som kunde ersätta de gamla superstjärnorna som Michailov, Charlamov och Petrov. Tichonov bestämde sig för att satsa allt på fem killar i tjugoårsåldern och bygga laget kring dem. Fetisov, Kasatonov, Makarov, Larionov och Krutov skulle snart bli kända som den ryska superfemman och de skulle vara den starkast bidragande orsaken till ryssarnas dominans i hockeyvärlden under 1980-talet. Men spelarna fick betala ett högt pris för sin framgång. De var instängda på en träningsanläggning elva månader om året och fick sällan träffa sina familjer. Sergej Makarov berättade senare i SVT-dokumentären CCCP-hockey vad som hände om man avvek från anläggningen.

-Man blev fråntagen sin bonus. Men det var inte det värsta. Det var att behöva sitta i långa möten med Tichonov och de andra ledarna och få höra vilken usel människa man var, sa han i dokumentären.

Den enda glimten av ett vanligt liv som spelarna fick var när de tittade ut genom bussfönstret från träningsanläggningen på väg till ishallen. På utlandsresorna var de bevakade. Vjatjeslav Fetisov berättade långt senare att det fanns med KGB-agenter på resorna för att se till att spelarna inte flydde. Fetisov berättade om hur han en gång blev hotad av en av agenterna. Om Fetisov skulle vilja spela för landets ”fiender” så skulle agenten se till att han hamnade i Sibirien och aldrig kunde komma därifrån. I och med den nye ledaren Gorbatjovs glasnost och perestrojka började dock landet öppna upp sig i slutet av 80-talet och 1989 krävde både Larionov och Fetisov att de skulle få spela i NHL. Men de fick nej. I stället skulle det bli en annan spelare som kom först.

Mogilny draftades av Buffalo

Alexander Mogilny tillhörde årgången under spelarna i superfemman och tanken var att han tillsammans med andra talanger i samma ålder, som Sergej Fedorov och Pavel Bure, skulle ta över efter det gamla gardet. Precis som Fetisov, Larionov och kompani fostrades Mogilny i armélaget CSKA Moskva. 1986, vid endast 17 års ålder, debuterade han i CSKA och gjorde 15 mål den första säsongen. Mogilny blev snart uttagen till juniorlandslaget och det skulle inte dröja länge innan han även spelade i seniorlandslaget. 1988 togs Mogilny ut som yngsta spelare till Sovjets OS-trupp och var med och vann guld.

Samma år blev Mogilny draftad av Buffalo Sabres i den femte rundan i det årets draft. Mogilny var känd hos de flesta NHL-lagen men att han blev vald så sent berodde på att de flesta trodde att chanserna att få loss en rysk spelare var små. Sabres dåvarande General Manager Gerry Meehan valde ändå att ta chansen. Ett halvår senare skickade Meehan sin medarbetare Don Luce, Sabres chef för spelarutveckling, till Anchorage i Alaska för att se Mogilny spela junior-VM. Luce stötte på Mogilny när han gick runt i korridorerna i arenan, gav honom sitt visitkort och berättade för den unge ryssen att han blivit draftad av Buffalo. Mogilny hade inte gjort mål i sin senaste match och Luce sa till honom på engelska att det skulle bli tufft i nästa match mot Kanada, osäker på om den unge ryssen förstod språket. Mogilny tittade på Luce och sa på tydlig engelska att han skulle göra tre mål, vilket han också gjorde. Turneringen slutade med att Mogilny och hans kedjekompisar Sergej Fedorov och Pavel Bure ledde Sovjet till guld i hela turneringen. Men det var inte bara en guldmedalj som Mogilny skulle ta med sig hem från USA-besöket. Mötet med Sabres chef för spelarutveckling hade gjort intryck på Mogilny och skulle finnas kvar i den unge ryssens minne när han återvänt till hemlandet. Det som hände sedan skulle förändra rysk hockey för alltid.

Tampa Bay Lightning är NHL:s formstarkaste lag och har åtta raka vinster i ligan. En svit som kan utökas till nio i nattens match mot Arizona Coyotes. Lagets storstjärna Nikita Kucherov tycks äntligen ha kommit igång med poängproduktionen och en nyckel till framgång för laget är att han fortsätter att leverera.

Förra året vann Kucherov poängligan i NHL med sina 128 poäng och slog därmed Alexander Mogilnys 26 år gamla rekord för en rysk spelare under en säsong. Det här är historien om pionjären som banade väg för ryska spelare i NHL och hans arvtagare som sakta men säkert börjat hitta tillbaka till förra säsongens form.

Pucken befann sig i Buffalos anfallszon men inom loppet av några sekunder hade Tampa Bay snott åt sig pucken, lagt några passningar och pang så låg den i mål bakom den svenske burväktaren Linus Ullmark. En scen som Tampafansen hade blivit bortskämda med under 2018-19 men som ofta hade lyst med sin frånvaro i inledningen av den här säsongen. Visserligen hade det bara gått ungefär en månad av den nya säsongen men laget som tangerat rekordet på flest vunna matcher 2018-19 hade plötsligt visat sig mänskliga. Det var som att något hänt med lagets självförtroende efter den försmädliga förlusten i första omgången i Stanley Cup-slutspelet våren innan, då Tampa Bay hade åkt ut med buller och bång i fyra raka matcher mot Columbus Blue Jackets. En av de största skrällarna i Stanley Cup-slutspelet på senare år.

2019-20 var säsongen då Tampa Bay skulle visa att förlusten mot Columbus bara var en tillfällighet och att laget verkligen kunde leverera när det gällde. Men det hade inte börjat bra. Varken för laget eller deras stjärnspelare. En spelare som inte fått det att stämma hittills var lagets och hela NHL:s poängkung förra säsongen Nikita Kucherov. Att det var just han som satte den där pucken bakom Ullmark i Buffalokassen var nog viktigt. Inte minst för Kucherov själv, men också för laget som var tvunget att få igång sin största stjärna om det skulle bli någon succé den här säsongen.

Stigande form för Kucherov och Tampa Bay

Många av oss som var på plats i Globen den där novemberkvällen undrade nog om det vi fick bevittna var vändpunkten på Tampas säsong. Nu drygt två månader efter att Tampa Bay slog Buffalo Sabres i två raka matcher i NHL Global Series i Stockholm kan vi konstatera att det inte riktigt var fallet. Det skulle dröja ytterligare en tid innan förra säsongens gigant i grundserien skulle vakna på riktigt. Efter segrarna i Stockholm fortsatte laget att blanda och ge, och under resten av månaden vann man fyra matcher och förlorade lika många. Men på sista tiden har det sett betydligt bättre ut. I skrivande stund är Tampa Bay NHL:s formstarkaste lag vilket man visade prov på natten mot onsdag, då Vancouver Canucks besegrades med 9-2. Utklassningssegern mot Canucks innebar att Lightning tog sin åttonde raka seger, något man hoppas utöka till nio i natt mot Coyotes.

Det har pratats om en baksmälla efter respasset i första slutspelsomgången förra våren. Vad än skälet var så verkar Tampa Bay nu ha fått ordning på spelet. Och fortsätter det så här så ska laget inte ha några större problem att ta sig till slutspel. Det verkar också som att lagets största stjärna kommit igång, även om han ännu är långt ifrån den form han uppvisade under fjolårssäsongen. I de 5 senaste matcherna har Kucherov gjort totalt 7 poäng och börjar med sina 47 poäng totalt att närma sig topp 10 i poängligan. Det är dock över 20 poäng upp till Connor McDavid i toppen, vilket vittnar om att Kucherovs första halva av säsongen ändå inte riktigt levt upp till de högt ställda förväntningarna.

Kucherov slog Mogilnys rekord

Kucherov har själv sagt att det inte spelar någon roll hur många poäng han gör. Allt handlar om att vinna Stanley Cup. Men förmodligen hör de där två sakerna ihop. Om Tampa ska ha möjlighet att utmana om Stanley Cup i vår, då är det viktigt att poängproduktionen från den ryske storstjärnan kommer igång. Något den nu verkar ha gjort. Ändå är det långt kvar till storformen från förra säsongen, då Kucherov med sin 128 poäng inte bara vann poängligan utan också slog det 26 år gamla rekordet för mest poäng av en rysk spelare under en NHL-säsong. Men kan han fortsätta producera poäng i grundserien och in i slutspelet (som man i nuläget ser ut att gå till) så är Tampa Bay förstås en utmanare om Stanley Cup, trots den svaga inledningen.

1993, samma år som Kucherov föddes, hade Alexander Mogilny avslutat sin tredje NHL-säsong med 127 poäng på 77 matcher för sitt Buffalo Sabres. Det mesta antalet poäng för en rysk spelare i NHL under en säsong, och ett rekord som alltså skulle stå sig ända till säsongen 2018-19 då Kucherov slog det. Individuellt sett skulle Mogilny aldrig göra samma succé, men han fortsatte att göra mycket poäng under sina resterande år i NHL och representerade förutom Buffalo även Vancouver, Toronto och New Jersey (med vilka han också vann en Stanley Cup - titel). Men trots sin skicklighet som ishockeyspelare och sin fantastiska poängproduktion i NHL så skulle Mogilny bli mest känd för något som han gjorde utanför isen. Mogilny var nämligen mycket mer än bara en fantastisk poängmaskin och målgörare. Det var han som bröt mark för alla ryska spelare i NHL. Men för att förstå hur revolutionerande det var när Mogilny kom till NHL måste vi gå tillbaka ytterligare en tid.

I natt spelar Edmonton Oilers en viktig bortamatch mot Toronto Maple Leafs. Oilers ligger just nu på slutspelsplats men det krävs att storstjärnan och ledaren av poängligan Connor McDavid fortsätter att leverera för att slutspelsdrömmen ska bli verklighet. Det här är den fjärde och sista delen i historien om hur Connor McDavid växte upp till att bli världens bästa hockeyspelare.

Det är vår 2015 och bara några månader kvar till den årliga NHL- draften ska äga rum. Att det senaste årens stora löfte Connor McDavid kommer att bli vald först råder det ingen tvekan om. Frågan är bara vilket lag som ska få möjlighet att välja honom.Tidigare samma år har kommunfullmäktige i Edmonton beslutat att ta bort stadens slogan City of Champions från välkomstskyltarna. Hockeylagets framgångsår ligger långt tillbaka i tiden och staden har drabbats av den globala recessionen, vilket lett till ökad arbetslöshet. Det är en stad som förlorat lite av sin forna glans och som behöver något att tro på igen. Att Edmonton vann lotteriet bland de bottenlag som fick välja först i draften det året kom därför som en skänk från ovan.

-Alla lag hade varit överlyckliga över att vinna draftlotteriet och det är vi också. Det här är en game-changer, sa Edmonton avgående general manager Craig MacTavish till NHL.com

McDavid väljs av Edmonton i draften

I boken "The McDavid effect – Connor McDavid and the new hope for hockey" beskriver författaren Marty Klinkenberg stämningen utanför BB&T Center i Fort Lauderdale innan draften skulle äga rum i juni 2015. Flera hundra Oilersfans hade samlats utanför arenan många iklädda tröjor med nummer 97, McDavids framtida nummer. En av Edmontonfansen som befann sig där var ingenjören Sean Paper, och han uttryckte en viss skepsis över Peter Chiarelli som bara några månader tidigare tagit över jobbet som Oilers GM efter MacTavish.

-Jag svär till Gud att om Peter Chiarelli går upp på scenen och tillkännager en trade. Då kommer vi att bränna ner stället, sa han.

Men det gjorde de som bekant inte. Ett val som Edmonton knappast ångrat. I april 2018 säkrade McDavid sin andra raka seger i NHL:s poängliga innan han ens hunnit fylla 22 år. Bara en spelare har lyckats med det tidigare. Wayne Gretzky, såklart.

Tre av de fyra säsonger McDavid spelat i NHL har han gjort över 100 poäng, och såvida han inte skulle råka ut för någon skada så talar det mesta för att samma sak kommer att hända den här säsongen. Förra säsongen fick McDavid visserligen se sig slagen av Tampa Bays Nikita Kucherov. Men då ska vi inte glömma bort att Kucherov spelade i ett lag som dominerade grundserien och tangerade Detroits rekord på 62 segrar på en säsong. Dessutom gjorde laget hela 325 mål. Det kan jämföras med Oilers 35 vinster och 232 mål. Inget ont om Kucherov, som gjorde en kanonsäsong. Men det säger lite om förutsättningarna för de båda spelarna.

Kan Oilers lyckas den här säsongen?

Frågan är dock om något håller på att hända i Oilers i år. Det finns i alla fall en del som tyder på det. Under den första NHL-månaden i oktober vann Edmonton 10 av 15 matcher. Något som bara hänt fyra gånger. Två av de gångerna slutade det med vinst i Stanley Cup. Efter det har det gått lite tyngre för laget, men med lite mer än hälften av säsongen spelad så är Oilers just nu på slutspelsplats. Att Edmonton ska vara med och utmana om Stanley Cup-titeln i år är kanske för mycket att hoppas på för fansen. Men det går inte att sticka under stol med att de gjort en bra säsong så här långt. Bättre än vad experter och förståsigpåare trott.

Kan McDavid och hans lagkamrater visa att experterna hade fel? För precis som de flesta experter är överens om att McDavid är bäst just nu. Lika överens har de varit om att det inte spelar någon roll, eftersom laget han spelar i helt enkelt är för dåligt. "Finns det något värde i ett en prestation som inte resulterar i en slutspelsplats" frågade sig till exempel Ryan Kennedy på Hockey News i tidningens specialnummer inför NHL-säsongen. Och det har varit svårt att tala emot statistiken. Under de senaste 13 säsongerna har Edmonton missat slutspel 12 gånger. Långt ifrån den dominanta kraft som vann fyra Stanley Cup-titlar under 80-talet. Men frågan är om något är på väg att hända med Oilers, som trots att man har världens bästa spelare i laget, fått dras med en förlorarstämpel under flera år. För den här säsongen har ju laget faktiskt börjat vinna en hel del, med bortavinsten mot Boston Bruins i lördags som det senaste exemplet.

Radarparet McDavid och Draisaitl

De främsta orsakerna till Oilers succé stavas McDavid och hans forwardskollega Leon Draisaitl, som i skrivande stund ligger på delad ledning i poängligan. Tillsammans har de gjort hela 130 poäng på 44 matcher. Och tittar man på radparet McDavid och Draisaitl är det svårt att inte dra paralleller till Oilers glansdagar på 80-talet. En jämförelse som till och med "The great one" själv nyligen gjorde när han talade med den kanadensiska sportkanalen Sportsnet. Enligt Gretzky påminner McDavids och Draisaitls samarbete om det fina samspel Gretzky och Mark Messier hade under Oilers glansdagar på 80-talet.

- Mark och jag räknade aldrig med att den andre skulle göra på ett särskilt sätt. Vi visste våra roller och vad vi bidrog med till klubben, och vi pushade varandra för att göra mycket mer bidrag till gruppen. Man kan se samma sak med dem. De är väldigt osjälviska mot varandra, de har inga egon, Connor är lika viktig för Leon som Leon är för Connor. Det är som jag och Mark var, sa Gretzky.

En jämförelse som nog andra kan skriva under på. Precis som då leds laget av två poängkungar som båda tillhör de absolut bästa i ligan.

Kan McDavid bli bättre än Gretzky?

Men för att McDavid och Draisaitl ska bli lika framgångsrika som Gretzky och Messier var på sin tid så behöver de hjälp. Ishockey är trots allt ett lagspel och varken en eller två spelare gör att lag. Medan Gretzky och Messier hade spelare som Jari Kurri, Paul Coffey, Glenn Anderson, Esa Tikkanen och Grant Fuhr i sitt lag har McDavid och Draisaitl haft lagkamrater som varit långt ifrån deras nivå. Men kanske är något på väg att hända. Spelare som James Neal , Ryan Nugent-Hopkins, Zack Kassian och svenske Oscar Klefbom har alla lyft sig i år. Det är förstås mil kvar till 80-talsversionen av Edmonton Oilers som vann fyra Stanley Cup-titlar med Gretzky som lagkapten, och som av många räknas som det bästa laget i NHL-historien. Men McDavid är bara 22 år gammal, och vid den tiden hade Gretzky inte hunnit vinna någon Stanley Cup. Det gjorde han först vid 23 års ålder. McDavid fyller 23 om en vecka.

Det är såklart tidigt att dra slutsatser när bara hälften av grundserien spelats. Men om Oilers skulle fortsätta sitt fina spel och gå till slutspel så vet vi ju att allt kan hända. Titta bara på vad St. Louis Blues lyckades med förra säsongen. Att McDavid någon gång i framtiden ska få uppleva det han lekte i källaren som barn och avgöra Stanley Cup-finalen, är nog det som krävs om han ska kunna mäta sig med Wayne Gretzky. Över 400 poäng totalt och 65 poäng på 44 matcher hittills den här säsongen är i alla fall ingen dålig start på en karriär som man väl ändå får säga just har börjat. The Great One själv tror i alla fall att McDavid har potentialen att överträffa honom själv. Sports Illustrated berättade om när Gretzky för några år sedan sprang på McDavids morföräldrar på en restaurang utanför Honda Center i Anaheim där Edmonton skulle möta Ducks samma kväll. Gretzky uttryckte stora förhoppningar till morföräldrarna om McDavids framtid.

-Jag hoppas att han slår några av mina rekord. Jag vill att han ska nå en nivå där folk säger. Han är bättre än Wayne Gretzky.

Källor:

Bob McKenzie: Hockey Confidential: Inside Stories From People Inside The Game

Marty Klinkenberg: The McDavid Effect: Connor McDavid and the New Hope for Hockey

Sportsnet, Sports Illustrated, NHL.com, Wikipedia

Nytt mål i segermatchen mot Boston Bruins och fortsatt ledning i poängligan för Edmonton Oilers Connor McDavid, tillsammans med radarpartnern Leon Draisaitl. Kan McDavid upprepa Wayne Gretzkys framgångar från 1980-talet och åter göra Oilers till ett storlag? Det här är del tre i historien om hur Connor McDavid gick från lovande pojklagsspelare till att bli världens bästa hockeyspelare.

När Connor McDavid var 15 år fick han på grund av sin skicklighet börja spela hockey i den nordamerikanska juniorligan OHL, ett år tidigare än vad som annars var tillåtet. För att få göra det måste man få tillåtelse av det kanadensiska ishockeyförbundet att utses till något som kallas för "Exceptional Player status". McDavid var endast den tredje spelaren att få den möjligheten. De andra två som tidigare fått tillåtelse att göra det var John Tavares, i dag lagkapten i Toronto Maple Leafs, och Florida Panthers Aaron Ekblad.

Fyrtio år tidigare hade Wayne Gretzky på samma sätt som McDavid visat sig ovanligt exceptionell för sin ålder. "Exceptional Player status" fanns inte på Gretzkys tid, men hade det gjort det hade han alldeles säkert blivit utnämnd till det. Gretzky var bara 10 när han gjorde sig känd i hela Kanada då han under säsongen 1971-72 gjorde 378 mål och 139 assist för Brantford Nadrofsky Steelers i en lokal liga. En lokal journalist gav Gretzky smeknamnet "The Great Gretzky" (ett smeknamn den blyge Gretzky aldrig gillat) och kraven blev genast högre.

-Ibland när laget spelade bortamatcher så hade hemmalaget satt upp affischer på stan där det stod "Se Wayne Gretzky, den 10-årige målkungen, spela här på lördag", berättade Gretzky långt senare.

McDavid hade ju också redan vid 12-årsåldern blivit uppmärksammad långt utanför hemorten, då han blivit uppvaktad av agenter och sedan också blivit sponsrad med hockeyutrustning av Reebok. Men det stora genombrottet kom den första säsongen i OHL. McDavid gjorde storsuccé med Erie Otters och med sina 41 assist blev han assistbäst av alla rookies. Dessutom kom han tvåa i poängligan bland rookies med sina 66 poäng. Något som gjorde avtryck i hockey-Kanada. Som yngste spelare blev McDavid uttagen i Kanadas U-18 lag till VM i ryska Sotji. Och det blev succé direkt. McDavid vann poängligan och var en starkt bidragande orsak till att Kanada tog guldet. Jim Nill,, dåvarande chefsscout för Detroit Red Wings och i dag general manager för Dallas Stars, var en av dem som uttryckte sin beundran för den unge talangen. Nill jämförde McDavid med storheter som Gretzky, Lemieux och Crosby.

-Man skulle kunna säga att han är The next one , konstaterade Nill.

Hypen kring McDavid hade nu kommit igång på riktigt. Hösten efter succén i U18 VM, i början av McDavids andra OHL-säsong, publicerade en kanadensisk sporttidning en artikel om McDavid med rubriken: "Bättre än Crosby". Det fanns inget frågetecken i slutet av rubriken. Att bli jämförd med sin stora idol, Sidney Crosby var säkert smickrande för Connor men det bidrog också ytterligare till pressen på den unge hockeytalangen.

McDavids succé gjorde att han som endast den sjätte 16-åringen någonsin blev uttagen att representera Kanada i Junior VM i Sverige i årsskiftet 2013-14. Men till skillnad från Gretzky, som var en av de andra fem tidigare 16-åringar som representerat Kanada i JVM, så blev det ingen stor succé den här gången. Gretzky blev poängkung och hans 17 poäng är fortfarande den högsta poäng som en 16-åring gjort i ett JVM. McDavid gjorde "bara" ett mål och tre assist och Kanada slutade på en snöplig fjärdeplats.

Men väl tillbaka i OHL fortsatte McDavid att utmärka sig och producera poäng. Under sina tre säsonger med Erie Otters i OHL gjorde han 95 mål och totalt 285 poäng och blev den spelaren som fått mest utmärkelser i OHL-historien. I OHL-slutspelet 2015 belönades McDavid med "Wayne Gretzky 99 Award" som slutspelets mest värdefulle spelare, trots att Otters förlorade finalen mot Oshawa Generals. John Tavares dåvarande lagkapten i New York Islanders, och som tillsammans med McDavid och Aaron Ekblad är den ende spelaren som blivit utsedd till "Exceptional Player status", var på plats på den tredje finalmatchen och han var imponerad av vad han såg.

-Jag tror aldrig jag sett någon som kan accelerera på det sättet – man tror att han satt in högsta växeln och sen verkar det ändå finnas en nivå till, berömde Tavares.

Inför kvällens match mot Boston Bruins är Edmonton Oilers stjärnforward Connor McDavid poängbäst i NHL och favorit till att vinna poängligan för tredje gången. Frågan är om McDavid kan upprepa Wayne Gretzkys framgångar från 1980-talet och åter göra Oilers till ett storlag. Det här del två i historien om hur Connor McDavid växte upp till att bli världens bästa hockeyspelare.

Den seriösa inställningen till ishockeyn gjorde sig ständigt påmind under Connor McDavids första år som hockeyspelare. Mamma Kelly minns hur Connor som sjuåring klagade på några lagkamrater som han inte tyckte tog spelet seriöst, eftersom de pratade om tecknade filmer under en match. Lika seriös som han var under matcher. Likadan var han med sin träning. Pappa Brian minns den träningsrutin sonen hade under unga år. Varje dag efter att han kommit hem från skolan och gjort läxorna snörde Connor på sig rullskridskorna och stack ut på garageuppfarten för att skjuta med klubba och puck och åka runt olika hinder som han satte upp. På skoldagarna hann han bara med en timme, men på helgerna var två timmar ett minimum.

Nästan fyrtio år tidigare hade en annan liten pojke gjort en liknande resa. Sju månader efter att Wayne Gretzky föddes lämnade mamma Phyllis och pappa Walter lägenheten i Brantford Ontario och flyttade till ett hus i samma stad. Huset valdes delvis för att trädgården var så pass platt att det gick att göra en isrink där på vintrarna. Det var där som Wayne och hans bröder lärde sig spela hockey. Precis som McDavid skulle göra långt senare tränade de upp sin skicklighet genom att sätta upp olika hinder i form av flaskor och burkar. Walter gav också rådet att de skulle åka dit pucken skulle komma inte där den var. Lite på samma sätt som McDavid gjorde när han spelade hockey som femåring.

Precis som McDavid fick Gretzky också tidigt vänja sig vid att spela med de som var äldre. När lille Wayne var sex år spelade han i ett lag med tioåringar och hans första coach påpekade att den unge Gretzky hade bättre puckbehandling än en tioåring. Tröjorna för tioåringarna var dock alldeles för stora för sexåringen och Gretzky fick till vana att stoppa tröjan innanför byxorna på höger sida. Något han skulle fortsätta med under sin NHL-karriär.

Något annat Gretzky och McDavid har haft gemensamt är att både haft engagerade pappor som hjälpt dem i början av deras karriärer. Connor McDavids pappa var till exempel tränare till Connors lag under de unga åren. Men att vara en engagerad hockeypappa hade sina nackdelar. Folk som såg Connor vara ute och träna varje dag trodde att det var pappa Brian som tvingade sonen att göra det. När Connor fick höra det tog han det som en personlig förolämpning att folk inte fattade att han gjorde det för sin kärlek till spelet, och inte för att någon pressade honom att göra det. Både far och son är överens om att den som pressade Connor hårdast, det var Connor själv.

Precis som Gretzky skulle McDavid fortsätta att göra folk förundrade över sin skicklighet vid ung ålder. Det var ju den där uppvisningen på Bobby Orrs sommarläger då McDavid upptäcktes av den gamle hockeylegendaren. Orr fortsatte att imponeras av den unge McDavid och snart representerades McDavid av Orrs agentfirma.

Ungefär vid samma tid som McDavid upptäckts på Orrs sommarläger hade också en av de stora tillverkarna av hockeyprylar fått upp ögonen för ynglingens skicklighet. Reebok Hockey hade valt ut Connor som en "key influencer", vilket innebar att han nu försågs med gratis utrustning från företaget. Plötsligt behövde inte Connors familj lägga ut pengar på ny hockeyutrustning. Men att Connor nu fick gratis utrustning möttes också av en hel del avundsjuka. Dessutom innebär det förstås en viss press på en ung kille. Och inte nog med det. Redan i 12-årsåldern började agenter knacka på familjens dörr och erbjuda sina tjänster.

-Visst var vi smickrade men vi påpekade vi att Connor bara var 12 år. Det är inget vi behöver göra något åt just nu, minns pappa Brian.

Bobby Orrs, vars agentfirma till slut skulle bli de som vann dragkampen om den unge talangen, kommenterade långt senare pressen och de distraktioner som dagens unga spelare utsätts för. Något som skilde sig avsevärt åt från när Orr själv började spela.

-De sa bara åt oss när vi skulle vara hemma. Sen stack vi ut och spelade på sjön. Det fanns inga distraktioner, mindes Orr.

Ja mycket har sannerligen förändrats sedan Bobby Orr slog igenom som back i Boston Bruins på 60-talet. Pressen på de unga spelarna är helt annorlunda än vad den var då. Något den unge Connor skulle få uppleva många gånger i början av sin karriär. Det började med sponsringen från Reebok och intresset från agenterna. Men Connor skulle fortsätta att bli uppmärksammad. Snart skulle han bli känd i hela landet som en av de mest lovande unga hockeytalangerna.