Årets Premier League upplaga börjar komma mot sitt slut och EM börjar snart på riktigt.

En säsong som för några omgångar sedan såg ganska betydelselös ut har åter fått liv.

Fyra lag har fortfarande chansen att antingen rädda eller tappa säsongen, det återstår att se vilka som får spela i Europa nästa år…

När ridån för Arsenals chanser till Europa-spel nästa år slogs igen i semifinalen mot Villareal för två veckor sedan så verkar det fortfarande finnas en glipa kvar. Eftersom man gått felfritt i fyra omgångar därefter befinner man sig i ett läge där man har chans att knipa en European conference League plats. Inte den mest sprakande bedriften men likväl ett Europa-spel. För tack vare Tottenham och Reguilons två bortskänkta mål mot Aston Villa samt Evertons halvknackiga säsongavslut, står nu dessa lag endast en poäng ovanför Arsenal. Även West Ham har allt att spela för i sista omgången för att behålla sin Europa League plats där både Everton och Spurs kan gå om vid vinst. Det intressanta är dock vilka lag dessa ställs mot, för varken Tottenham eller Everton har lätta uppgifter framför sig. De förstnämnda ska åka till King Power Stadium för att möta Leicester och Everton ska resa till Etihad för att möta ligavinnaren. Arsenal har en lättare uppgift då man tar emot Graham Potters Brighton som man måste säga har varit en stor besvikelse i år. Man vet ju däremot aldrig vad man får utav dessa lag och det är väl också det som gör sista omgången ännu mer spännande. Ena matchen gör Bale hattrick lekande lätt och andra matchen tror man att hela truppen aldrig spelat en match tillsammans tidigare. Detta gäller även givetvis Arsenal där man inte minst mot Villareal såg ut som att man aldrig spelat en match ihop innan. Everton däremot har genomgående sätt ganska tråkiga ut. Knappt några mål framåt eller bakåt. Man bjuder på väldigt tråkig fotboll stundtals i förhållande till materialet man har i truppen. Att se en vinst borta mot Manchester City i sista omgången är ingenting jag räknar med, så länge vi inte ser en liknande ”panenka-miss" från Agüero igen. På det viset ser jag inte mycket saker att jubla över för tillfället i Everton. Tottenham har också en svår uppgift men betydligt lättare än Evertons. Leicester vann senast FA-cupen och har allt att spela för i den sista omgången för att knipa en fjärdeplats från Liverpool. Dessutom ser Leicester väldigt bra ut och kommer med största sannolikhet att vara uppumpade inför mötet i helgen. Man måste också anse att hemmalagen den sista omgången blir dopade med tanke på den hungriga hemmapubliken. Där är verkligen Leicester inget undantag!

En annan rolig aspekt är att inget lag förutom West Ham kan lägga sig för att spela avgjort. Leicester måsta ta tre pinnar för att ha chans mot Liverpool (om man utgår från att Liverpool vinner mot Crystal Palace). Där talar målskillnaden på fyra mål emot vid vinst hos bägge lagen. Tottenham och Everton sitter dock inte säkra på ett oavgjort resultat ifall Arsenal vinner hemma mot Brighton. Där måste man vinna sina respektive matcher. West Ham är de som tryggt kan spela oavgjort mot Southampton och ändå behålla sin sjätteplats. Ett ganska behagligt utgångsläge mot ett Southampton som inte har något att spela för i sista omgången. Det brukar ju lätt bli så i en avslagen sista omgång att man indirekt hos båda lagen bestämmer sig för att vara nöjda med oavgjort. Vilket självklart talar för West Ham som bör vara ganska garderade med tanke på deras utgångspunkt inför matchen, man får ju trots allt inte förlora.

Under ett tag kändes det som om jag var den ända att inte se storheten i dagens Chelsea. Detta har varit en lång säsong och på något vis har bilden av Chelsea under Lampard gnagt sig fast i minnet och egentligen fått stanna kvar där. Ett naivare, stundtals oorganiserat lag med stora satsningar på unga spelare underifrån som ska bära frukt längre fram i tiden. Inte för att man nödvändigtvis behöver det, utan för att spelarna man fick in efter Chelseas stora transfersommar inte gav det utslag man kunnat hoppas på. För, ingen kan rimligtvis påstå att Timo Werner levt upp till sina förväntningar. Visst, han tar löpningar, öppnar upp och är yvig för motståndaren men har mycket kvar att jobba på i boxen. De andra två stora, Hakim Ziyech och Kai Havertz har inte heller rosat marknaden men har samtidigt varit skadade och därför fått sparsamt med speltid. Det råder trots allt ingen tvekan om vilken kvalité alla dessa spelare sitter på, även fast utdelningen ännu inte korrelerat med prestationerna på planen.

Chelsea har sedan Tuchel tog över blivit ytterst stabila. Man släpper inte in mål, samtidigt som man gör mål, vilket ofta brukar vara en ganska bra formel för att vinna fotbollsmatcher. Skämt åsido så ser Chelsea oerhört stabila ut bakåt, man släpper ju inte in några mål! Däremot såg det inte lika bra ut när Lampard fick avgå den 25 Januari. Man låg på en nionde plats i tabellen och tankarna om en Champions League final var minst sagt ganska avlägsna. Lampards avsked var inte heller en jättesvår ekvation att räkna ut, för December var ingen vidare förträfflig månad för Londonlaget. Man spelade endast 1-1 hemma mot Krasnodar i Champions League gruppspelet, radade upp förluster mot Everton, Wolves och Arsenal samt ett oavgjort resultat mot Aston Villa. Dessa resultat visade ingen större poängskörd utan ynka sju pinnar fick man med sig in i från December inför det nya året, alltså mindre än hälften av totala poängen i ligaspelet.

Vändningen

Sen kom som sagt Thomas Tuchel! Från PSG och Paris till London och Chelsea. Det är tämligen komiskt att Tuchel kom från PSG med tanke på deras uttåg ur Champions League senast på Etihad Stadium. Där Tuchel och Chelsea i andra semifinalen slog ut Real Madrid förhållandevis komfortabelt. På köpet blev han den förste tränaren någonsin att ta sitt lag till Champions League final två år i rad med två olika klubbar. Förutom den meriten som är få förunnad så har Tuchel återfunnit Chelsea totalt, något som så få nytillträdda tränare lyckats göra. Dessutom är det bara några månader vi pratar om som den här ”makeovern” har pågått. Förutom det rejäla snedsteget mot West Brom så har Chelsea mer eller mindre gått klockrent i alla turneringar. Man har vunnit mot Englands om inte Europas tveklöst bästa lag i form av Man city i FA-cup semin. Vunnit mot Liverpool och Tottenham i ligan och slagit ut La Ligas två största i Champions League.

Truppen eller tränaren?

Om man tittar på hur bilden såg ut för Chelsea under Lampards sista dag på kontoret så hade två titlar år 2021 varit ett absolut rån! Inte ett litet snatteri på lokala godisbutiken utan ett rån av den allra största magnituden. Om man tittar på var Arsenal är just nu så såg det faktiskt ännu jävligare ut för Chelsea i samma veva som när Arsenal körde över dem på Emirates med 3-1 i December. Spolar vi fram några månader senare så är ett lag i Champions League final och ett utslaget ur Europa League där man med allra största säkerhet missar europaspel säsongen 2021-2022 (första gången på 26 år!) . Man kan alltid diskutera förutsättningarna i en klubb vad gäller spelartrupper och förberedelser när en tränare tar över. På förhand kan man tycka att Arbeta bör ha haft mycket bättre förutsättningar att sätta sin prägel på Arsenal men samtidigt kan spelarmaterialet mellan de två londonklubbarna diskuteras.

För oavsett hur mycket pengar Pepe köptes för så kan man inte ducka för hans i bästa fall mediokra insatser, oftast rent ut sagt dåliga. Lille har lyckats göra en fantastisk affär genom försäljningen av Pepe för ca 70 miljoner pund. En affär som väger tungt i deras framgång där man nu håller på att vinna Ligue 1 för första gången på 11 år. Detta kanske inte låter som en helt osannolik bragd men med tanke på hur PSG ser ut samtidigt som man inte får glömma Monaco, Marseille och Lyon så får man säga att det någonstans ändå är en bragd. För pengarna som Pepe (och Gabriel som också kom från Lille) genererade, har man kunnat ta in förstärkningar i form av bland annat Burek Yilmaz. Förvisso på fri transfer men än så viktig med sina 15 mål och 5 assist hittills i år. Renato Sanches är inte heller ett dåligt namn som kom in för 25 miljoner € från Bayern München - Lilles då, dyraste värvning någonsin. För året efter slog man åter sitt transferrekord när Jonathan David kom in för 27 miljoner € från Belgiska Gent. Att sköta transfermarknaden på rätt sätt skapar stora möjligheter likväl som stora bakslag ifall man missköter eller missbedömer den. Vilket vi kan se hos Arsenal de senaste åren.

Chelsea har bättre spelare på pappret som dessutom också visar det ute på planen. Dessutom så är Arbeta oprövad, förutom sin tid i Arsenal där resultaten varit alldeles för dåliga och prestationer fruktansvärda stundtals. Tuchel är prövad och har fler och bättre verktyg att jobba med. Att kunna få ihop det så bra under så kort tid är däremot anmärkningsvärt. För, diskussionerna kring hur stor påverkan en manager har på sitt lag är ofta ovissa och svåra att sätta fingret på. Spelarna är de som faktiskt ska bevisa ute på planen men managern har givetvis en lika viktig roll att spela när det kommer till goda prestationer. I slutet av dagen hade trots allt Lampard samma verktyg som Tuchel har idag, verktyg som han faktiskt själv införskaffade. Resultaten mellan dessa två är alldeles för olika för att inte kunna dra slutsatsen att managerns roll faktiskt legat bakom den stora förändringen. För Arsenals del kanske det också är det som krävs för att hitta hem igen. Chelsea ser onekligen ut att ha hittat hem och kommer vara väldigt farliga de kommande åren. De blåa från London har definitivt tagit steget till att vara en seriös titelkandidat inför nästa år!

Uppoffringar, harmoni, broderskap och världsklass är nog de bästa benämningarna man kan ge dagens Manchester City. Genom världsklassig fotbollskonst, blod, svett och tårar har Manchester City till slut nåt vägens ände. Napoleon och PSG:s borttappade trikolor har återfunnits i Manchester.

Det var ett till synes öppet möte på förhand mellan PSG och Manchester City i Champions Leagues första avgörande semifinal. En semifinal som City satte sin prägel på direkt. Foden visade Citys intention för kvällen när han på det snötäckta gräset stormade över Florenzi efter 30 sekunders spel. Kombinationen av teknisk klass och ren jävla arbetsmoral tillsammans med Guardiolas Barcelona-prägel har skapat ett lag som jag inte ser går att stoppa. Om Manchester City hade spelat i röd och gul-randiga tröjor hade jag trott att det var Barcelona från 2011 jag tittade på när man gång, på gång, på gång återerövrade bollen på PSG:s planhalva. Jag visste att Manchester City kunde drilla boll. Men att göra det och samtidigt täcka skott med ansiktet och fira blockerade skott framför egen bur, som att man gjort mål i andra änden, har jag aldrig upplevt.

Visade hela registret

Manchester City var kompletta, precisa och rejäla. Citys kvalité framåt är inget nytt, vi alla är medvetna om vilket artilleri Pep har att jobba med i sin offensiv. Däremot var det försvarsspelet, ledarskapet och det hårda jobbet som fick mina ögon att lysa. För PSG var aldrig nära. Neymar och Di Maria försökte och försökte men kom egentligen aldrig åt att greppa något. Zinchenko kastade sig, Ruben Dias täckte skott med ansiktet och Fernandinho visade på ledarskap likt en prime Patrice Viera.

När Mahrez tryckte in 1-0 i minut 10 var det över, det va egentligen över på förhand bara att ingen förutom hemmalaget själva visste om det. Trots detta hade det utan VAR kunnat bli ett helt annat utfall. Redan i minut 6 hade domarn blåst straff efter PSG:s vilda protester att Zinchenko tog hands i eget straffområde. Redan då visade Zinchenko vad detta betydde. Vrålande, gestikulerande och bönande om oskyldighet visade han att dessa anklagelser från gästerna var felaktiga och rent ut sagt löjliga. Vilket givetvis visade sig vara rättfärdigat efter reprisbilderna som tydligt visade hur ytterbacken tog bollen med axeln. Denna sekvens var de närmaste PSG kunde komma City som var tråkigt bra i sitt låga försvarsspel. Bra positioner, bra relationer och bra avstånd mellan sina lagdelar som inte skulle höja på någon slötittares ögonbryn men som är förbannat svårt att bemästra. Man skapade en sådan frustration hos gästerna att de sista 20 minuterna handlade om att undvika skador snarare än att undvika en kvittering.

Grisigt spel

Efter att Mahrez stänkte in 2-0 var matchen stängd med lås och bom. Vi visste, PSG visste och Pochettino visste att man återigen skulle missa att knipa Champions League-pokalen, i år, igen. En frustration som började spegla sig i matchbilden likväl och domarens protokoll.

För Di Maria åkte ut med huvet före efter sin skandalösa stämpling på Fernandinho och frågan är om inte Veratti också skulle åkt ut efter att det slog slint för honom med. Danilo och Kimpembe bidrog också med sina namn i protokollet genom att båda ge sig på inbytte Gabriel Jesus upprepade gånger. Det blev rent ut sagt grisigt och ett läge där det var pinsamt att se PSG spela fotboll. Neymar började med solorädor från eget straffområde och laget stod mest och tittade fotboll i 20 minuter. Inget man ska klandra dem över när man spelar med 10 man mot ett Manchester City som vanligtvis knappt går att ta bollen av. Däremot är det osmakligt, lågt och pinsamt att bete sig som PSG betedde sig under sina sista 20 minuter av årets Champions League upplaga.

Fundamental kvalitetsskillnad

I slutändan handlar det om klasskillnad över två möten mellan de här två lagen. Detta trots att det för en stund såg ganska bra ut för PSG i Paris. Ett City som till synes hade det svårt att få hål på sin motståndare men som likt förbannat inte ville kompromissa när det kom till bollinnehav. För dominansen lös igenom stundtals redan där också. Även fast De Bruynes mål i det mötet för en vecka sedan kan ha setts som turligt ikväl som Mahrez frispark genom PSG:s ihåliga försvarsmur. Men i slutändan var det inget snack. Om första mötet innehöll någon form av match och kamp där två jämbördiga jättar gjorde upp, blev detta möte snarare en utskåpning på alla håll och kanter. Med boll, utan boll och taktiskt var City på ett helt annat plan. PSG som förlitar sig till stor del på individuell briljans på sista tredjedelen fallerade helt och hållet när Mbappé återfanns på bänken och Neymar inte kom förbi med sina fotbollskonster. Ett kollektivt ”jävlaranamma” som PSG i mångt och mycket saknar så länge inte Neymar och Mbappé stänker in mål och är nöjda, återfanns istället hos hemmalaget.

Manchester City hade redan bestämt sig på förhand att man en gång för alla skulle ta sig över finaltröskeln. PSG:s försvunna trikolor har återfunnits på Etihad Stadium, hos ett lag som stormar mot Champions League final - och seger.

Fotbollen har tappat ansiktet mer och mer. Storklubbar med ansiktslösa ägare står stadigt trots stormar och skandaler medans supportrar får lida och hitta egna sätt att bromsa utvecklingen. I mångas värld skulle en supporter vara den optimala majoritetsägaren för en klubb, någon som på riktigt bryr sig. Fråga är dessvärre var kan man hitta den personen? I Arsenals fall kanske man faktiskt har hittat honom, för Daniel Ek menar allvar.

Det tog inte lång tid för de engelska klubbarna att dra sig ur den europeiska superligan som många menade skulle bli slutet för fotbollen. Fansen framförde klart och tydligt sin ståndpunkt genom fysiska demonstrationer och online-protester vilket resulterade i att Superligan föll ihop likt ett korthus. Klubb efter annan hoppade av planerna och kom ut med öppna brev och ursäkter till sina supportrar för sina beslutstaganden. Man kan däremot knappast tro att dessa ursäkter kom från klubbarnas hjärta för att visa medkänsla till fansen utan snarare för att rädda sitt egna anseende i fotbollens historieböcker.

Protester, till vilken nytta?

Vilda protester har skett på flera klubbars hemmamark och har nu senast skjutit upp det heta mötet mellan Man United och Liverpool efter att supportrar stormat planen på Old Trafford. Tydliga budskap förmedlas via flaggor, bengaler, raketer och rök att man inte är nöjda med sina nuvarande ägare. Glazers-familjen i Manchester United och Stan Kroenke i Arsenal har sedan flera år tillbaka fått stor kritik för hur de hanterar ”sina” klubbar. Höjda biljettpriser, tomma troféskåp och avsaknad av stora värvningar har legat som en våt filt över dessa klubbar och den europeiska superligan var droppen som fick bägaren att rinna över. Frågan man dock kan ställa sig är ifall dessa protester gör skillnad, man kan nästan ställa sig frågan ifall dessa amerikanska ägare ens har vetskap kring det som sker. Jag hoppas det och jag tror nånstans också det men dessa tankegångar är bara ett ytterligare bevis på hur lite klubbägarna bryr sig om historia, arv och supportrar.

Kanske har dock detta aktiva beslut om att starta upp en superliga från diverse klubbägare visat sig få ett större bakslag än man tidigare trott, eller iallafall gett fansen chansen till att öppna upp till en i ägarnas ögon obehaglig debatt och motvilliga ställningstaganden. För, även fast jag själv skulle vilja att dessa klubbägare byts ut så säger min realistiska del av mig att det aldrig kommer hända. Dessa ägare tjänar trots allt kolossala mängder pengar på dessa klubbar men behöver nu på allvar möta konsekvenserna av att leda världens största klubbar.

Inte till salu

Stan och Josh Kroenke sa i sitt uttalande för några dagar sedan ”vi har inte fått något bud och kommer inte överväga något bud” efter rapporter som kom in om ett eventuellt uppköp av Arsenal. Detta uppköp ska heller inte göras av vem som helst utan ingen mindre än Daniel Ek, den svenska entreprenören och grundaren av Spotify. I en uppdatering på twitter skrev han om sitt stora intresse och kärlek för Arsenal med en twist om att han gärna skulle vilja vara involverad i ett uppköp. Detta utspel har utvecklat sig och Ek har nu uttalat sig om ett konkret och noga eftertänksamt bud på klubben för att ta över efter Kroenke. Han säger också att han är väl medveten om den tid en sådan här process kan ta och vad ett rimligt bud kan tänkas vara. Detta tänder naturligtvis något slags hopp om att det faktiskt kan dyka upp ett noga genomtänkt och rimligt bud på klubben som de nuvarande ägarna kan nappa på. Detta trots Kroenkes mothugg om att man sannerligen inte är intresserad av att sälja och att inget bud inkommit.

Jag vill ändå tro med en optimistisk anda att det alltid finns ett tillräckligt attraktivt bud för ett uppköp. Dels för att visa att dessa ägare inte är helt omöjliga att lyfta bort från sina högt uppsatta troner, men också för att få in kött och blod i en fotbollsklubb som knappt längre går att hitta. Framförallt någon som tror på en klubbs identitet som dessutom är en supporter som vem som helst annars. Jag ser inget bättre scenario än att en inbiten supporter blir majoritetsägare för en klubb, någon som gått i supportrarnas skor och vet vad supporterskapet betyder. Att han är svensk gör också naturligtvis hela saken ännu mer spännande och rafflande, inte minst med tanke på den stora supporterskaran Arsenal har i Sverige och norden.

Det kommer läggas upp ett bud på bordet, frågan är ifall det kommer vara tillräckligt attraktivt för att Kroenke ska sätta sig ner och förhandla om det. När, var och hur detta kommer gå till är något jag inte kan svara på. Däremot hoppas jag tillsammans med miljontals andra att vi kan få tillbaka lite av den identitet som fotbollen har förlorat. För Daniel Ek mina vänner, menar allvar.

Helgen har bjudit på en hel del firande men också en del besvikelse hos flera lag. Laporte blev matchhjälte i ligacupfinalen, Ken Sema och Watford säkrade Premier League kontraktet för nästa år och West Bromwich tappade chansen att klättra i bottenstriden. Här kommer en wrap-up över helgens händelser.

Laporte matchhjälte i ligacupfinalen

Manchester City och Tottenham gjorde upp i Carabao-cup finalen (mer känd som Ligacupen) i helgen på Wembley stadium, inför publik! 8000 tappra supportrar hade tagit sig till Wembley stadium för att se Manchester City och Tottenham slåss om årets första titel och avgörandet kom sent. Efter 82 minuters spel blev Laporte matchhjälte när han relativt ostört fick nicka in 1-0 på en hörna från vänster vid Lloris bortre stolpe. Matchresultatet kan anses missvisande med tanke på Citys totala dominans där både Sterling och Foden nekades flertalet gånger av en storspelande Hugo Lloris och en uppoffrande Alderweireld. Det hade onekligen blivit en succéstart för Ryan Mason att ta hem en titel efter blott två matcher som manager för Tottenham. Frågan kvarstår dock om inte Spurs haft en större chans att vinna med Mourinho som manager. Det hade isåfall betytt att man vann sin första titel sedan 2008 när man då besegrade Chelsea i Ligacupfinalen med 2-1.

Ner och upp - Watford klara för Premier League

Ken Semas Watford har svarat för en fantastisk säsong i Championship och har studsat tillbaka till Englands högsta division efter seger mot Millwall med 1-0 i lördags. Målet kom på straff i elfte minuten av Ismaila Sarr och resultatet stod sig matchen ut. Detta innebar att man lyckats säkra avståndet mot tredjeplacerade Brentford där det nu skiljer 10 poäng mellan lagen med två matcher kvar att spela. Pontus Janssons Brentford har en match i handen och spelar nu för att hålla sig kvar på en kvalplats.

Stor chans missad av West Brom i jakten på Premier League kontraktet

Fortsatt jobbigt är det dessvärre för Sam Allardyce och West Brom som under lördagen var ytterst nära en blytung trepoängare borta mot Aston Villa . Efter ett självmål från Villas Tyrone Mings och mål av Pereira på straff såg West Brom ut att gå mot seger med 2-1 innan Villa på stopptid kvitterade genom Keinan Davis. Efter ett väldigt tveksamt agerande i eget straffområde av West Broms Kyle Bartley kunde inhopparen Davis stånga sig förbi och trycka in kvitteringsmålet i matchen 92:a minut. Väldigt stor besvikelse för West Brom som gick miste om möjligheten att ta in på Brighton som oväntat förlorade på lördagskvällen borta mot tabelljumbon Sheffield United.

Sam Allardyce var däremot inte rädd för att hylla sina spelare efter matchen:

”My players were absolutely fantastic. In the end, the third didn’t come our way. One slip and we paid the price.” Konstaterade Sam Allardyce på presskonferensen efter matchen.

West Brom har allt annat än övertygat i år och var tippade bland många på förhand att vara en favorit till nedflyttning, inklusive mig själv. Gårdagens förlust mot Leicester City kan ha varit spiken i kistan för Big Sam’s mannar att slå till med en så kallad ”great escape”.

Leicester visade klar klasskillnad mot ett tafatt, uddlöst och vilset West Brom. Efter att de två magnifika omgångarna senast från Albion där man vann mot ett formstarkt Chelsea med 5-2 och besegrade Southampton hemma på The Hawthorns med 3-0 kunde Albion-fansen iallafall tillåtas drömma att klara sig från nedflyttning med 7 matcher kvar. Dessa hopp kan ha släckts en gång för alla igår när Leicester vann övertygande med 3-0.

Förlusten mot Leicester innebär att man står på 24 pinnar med sex matcher kvar att spela. Detta betyder att man befinner sig på plats 19 i tabellen ovanför Sheffield som är klara för nedflyttning och under Fulham på sina 27 pinnar. Läget har länge varit ansträngt för West Brom och chansen att lyckas hålla sig kvar med sex omgångar kvar ser onekligen svårt ut. Det finns inte mycket mer att tulla på för Albions del och de resterande matcherna ser på förhand inte ut som lätta uppgifter. Man har bland dessa sex matcher kvar att möta Liverpool, Arsenal ett formstarkt West Ham och ett vasst Aston Villa. Även fast man inte vet vad man får av varken Arsenal eller Liverpool så får man ändå anse att West Brom går in i dessa möten som klara underdogs. Dessutom när man i West Broms fall måste kliva framåt och gå för seger istället för att ta hem elva man på egen planhalva i 90 minuter för att försvara ett oavgjort resultat. Värt att nämna är att Fulham gick in på exakt samma premisser förra helgen mot Arsenal och var den gången 20 sekunder ifrån en 1-0 seger där Nketiah lyckades pricka in 1-1 i matchens sista spark. Med det sagt finns det fortfarande bevis på att det helt klart går att ruska om dessa lag.

Man kan däremot inte förlita sig på endast sina egna matcher i West Bromwich utan måste få hjälp från övriga lag i bottenstriden. Fulham har kvar både Burnley på platsen ovanför strecket med 33 hopskrapade poäng samt Newcastle i sista omgången (!) som i nuläget har 35 pinnar. Värt att nämna är att man också har kvar att möta formstarka Chelsea och Manchester United innan säsongen är slut. Burnley har heller inga lätta matcher där man också ska möta West ham och Liverpool samt Leeds och Wolves. Burnley som gått knackigt på sistone behöver också ta sina trepoängare för att inte riskera att bli omsprungna och snubbla på målsnöret under de sista omgångarna.

På 24 poäng har West Brom alltså kvar möjligheten att klara sig kvar och om man lyckas skulle det anses som en riktig great escape. Man har bevisat att på den rätta dagen kan man slå de bästa men det gäller att göra det vecka in och vecka ut den kommande månaden. De andra bottenkandidaterna har heller inte visat på varken god form eller kontinuitet de senaste veckorna vilket såklart öppnar dörren till fördelaktiga resultat för West Brom. Jag har däremot väldigt svårt att se kombinationen av poängtapp från Fulham, Newcastle, Burnley och Brighton med en stor poängskörd av West Brom för att detta ska gå vägen.

Det återstår att se vad slutspurten av Premier League kan erbjuda oss och vilka de två andra lagen blir som får ladda om för Championship nästa år. Hur som helst finns det goda förutsättningar för en underhållande avslutning med oerhörd dramatik!

Premier League tabellen botten sex - 23/4