Skribent: Johan Barkestam
Hockey är verkligen en sport som är lätt att tycka om. Farten, publiken, intron, närkamper och snabba puckar. Först lär du dig av någon anledning att gilla en klubb, därefter lär du dig namnet på några av spelarna, sedan alla spelarna, därefter alla spelarnas speltid per match och senare deras tidigare klubbar och till och med materialarnas namn och egenheter. Till sist levlar du till den nivån där du känner igen folk på läktaren från Twitter, du vet vad Leif Boork tycker i olika frågor och plötsligt vet du till och med att Sanny Lindström älskar namnet DeSousa på en hockeyspelare.
Alla de här personligheterna och anekdoterna som omger hockeyn, ger ytterligare flera dimensioner utöver det centrala som händer på isen.
Om du är en riktigt initierad hockeymänniska kommer kommande två minuter av läsning att vara en vandring längs minnenas allé, medan den mindre inbitne redan nu bör förbereda sig på att likt Rödluvan villa bort sig på vägen till följd av Färjestadsvargar och intag av rödtjut.
Den initierade hockeyälskaren vet att Leif Boork tycker att Omark är överskattad och att klimathotet till betydande del är fabricerat och att damkronorna måste träna hårdare. Boork hänvisar ofta till sin fars dagbok för att finna kunskaper och inspel från det förgångna, i en tid då Hans Villius, ständigt kommenterade det som skedde i samtiden. Vi som följer Boork får lära om allt ifrån väderiakttagelser, historiska räntesatser och friidrott. Omark, som inte heller är rädd för att tycka till, ifrågasatte under säsongsinledningen varför Boork fortfarande har fri tillgång till internet på ålderdomshemmet, vilket fick många att dra på smilbanden.
Det finns både energispridare och dyngspridare på X och jag lämnar till dig som läsare att själv kategorisera följande munsbitar från X i lämplig kartong med jämlikar. Tråkhockey; Fotofreddan, Grönvitasumo, Domarfrågan, NNorlindh, Omark och nyss nämnde Boork finns alla där ute i etern. Var och en för sig måhända att de inte förgyller just ditt liv, men likt en påse Bridgeblandning fungerar de bäst om du tar till dig allihopa på en och samma gång och avnjuter underhållningen utan att fundera över om din godissmak inte blivit lite väl blivit gubbig med åren. Kanske är det istället klokhet och mognad som kommit över dig. Du kan se andras åsikter och berikas av dem och inte fastna i irritation och effekt, utan istället luta dig tillbaka i soffan och njuta av underhållningen.
Mats Wennerholm på Sportbladet är en välskrivande journalist med en gedigen erfarenhet, men kring honom har det skapats en märklig aura av jinx bland hockeysupportrar. Inget, och med inget menar jag absolut INGET lags supportrar vill att han skriver bra om just deras lag eftersom det i hockeykretsar numera ses som en Golgatavandring som leder rakt ner till Hades underjord. Jag kan själv inte bestämma mig om det är roligt eller förfärligt att det blivit på just det sättet.
Johans Svenssons påstådda Örebrohat och väl bekräftade kärlek till Alexander Wiklund i Björklöven är andra detaljer som förgyller. Att Pontus Andreasson i Luleå, orimligt nog, fått smeknamnet veganen, till följd av några år i veganismens högborg Umeå går det bara att fnissa åt. Tommy Boustedts förkärlek för bänkpress, båtliv och gott fika är alla historier med hockeykoppling som man vill veta mer om. Petter Rönnqvist skapade för några år sedan en härlig hjälteaura kring Pavel Skrbek när denne långsamt, men majestätiskt förflyttade sig runt på isrinkarna och vid mer än vid ett tillfälle utsågs till världens bästa back av Petter. Varför just Skrbek undrar du, varför inte tänkte nog Petter.
Vissa ord, som någonstans, missbrukas av hockeytyckarna i CMores/TV 4:as studio, där Fredrik Söderström någonstans intensivt, freneteiskt och framgångsrikt någonstans utmanar Joakim Fagervalls herrevälde gällande användandet av ordet. I Fagervalls version har ordet visserligen färre bokstäver, men likväl samma innebörd: nånstans. Ordet någonstans
har någonstans hittat ett momentum som uppstod i samma stund som momentum tog ett steg tillbaka. Söderström förgyller såväl Twitter som studion med ett gemytligt sätt. Fagervalls förtjänster som tränare har jag haft svårare att se, men likväl tillhör utgör han en sympatisk del av hockeyfamiljen då han ofta rakryggat svarar på frågor vid misslyckanden av olika slag. Om du har en förkärlek för Dalai Lama-liknande instagraminlägg är Fagervalls Instagram en härlig källa till berikning då det där mycket väl kan dyka upp ett lodjur eller en vedklabb med undertexter som ”rädsla” eller ”nyfiken”.
Wikegårds sätt att tycka att i princip alla utvisningar är felaktiga och att Djurgården är det gemytligaste som finns i världen sätter färg på helheten. Tyvärr har Wikegård delvis tystats på sociala medier, vilket är synd eftersom Boorkar och Wikegårdar skapar den taggigheten och skönheten som behövs i varje lyckad rosenträdgård. Pang! Bom! Swish! är välbekanta ljud i såväl trädgårdar som i envars vardagsrum till följd av Patrik Westbergs kommenterande som delar upp hockeysverige i primärt två läger. Patrik Westberg och koriander påminner rejält om varandra då de flesta så tydligt landar i avsky och alternativt i kärlek för dessa företeelser. Apropå kärlek kallade Växjös f d ordförande Anders Öhman Luleåfansen för slödder när de häcklade Shinnimin, med den osannolika följden att Shinnimin hamnande Luleå och Luleåsupportrarnas möteslokal fick ett nytt namn i form av slödderkällaren (!). Samma supportrar har under många år skapat drömmar om vita jeans i stadsparken, fascination för Crocodile-öl och drivit kampanjer som ”Janne Sandström till OS i Pyongchang”.
Genom att vara en aktiv del av den lustiga familjen som kallas för hockeyfamiljen får sporten en djupare och vackrare innebörd. Sporten på isen är grunden, men precis som med Peterskyrkan i Rom är det helheten, med alla dess omgivningar som verkligen gör upplevelsen komplett. Ishockey blir helt enkelt mer mångfacetterad när hela paletten av färger finns med. Just därför vill jag uppmana alla tyckare att gärna tycka, men aldrig tysta Boorkarna, Wikegårdarna och Westbergarna för då blir ishockeyn som helhet en mindre vacker plats, både fysiskt och mentalt.
