En gång för länge länge sedan fanns det en målvakt i Luleå hockey som hette Lassinantti. Han var egentligen för liten för sitt eget bästa, men genom att vara atletisk, övertrevlig och hemmakär lyckades han charma en hel stad. Staden hette Luleå och den lille målvakten övertygade år efter år. Han räddade puckar och kunde ibland ses sjunga med i Luleås kamplåt ”Vårat gäng”.
Ingen kunde något invända något emot denna lilla men genomsympatiska karl. Kanske, kanske kunde någon näpen påpeka att han inte är någon riktig guldmålvakt och med tanke på att det var sant, var det kanske inte heller helt falskt.
Det försmädliga är att han numera förefaller vara försvunnen.
En lömsk vinterskugga tycks ha tagit hans plats. Numera ramlar puckarna in bakom den lille hemmakära bohemen och ungtuppen Ward överglänser honom allt som oftast.
När man letar efter honom i SHL:s målvaktsstatik går han inte att finna. Den anskrämliga hemsidan tillstår bara att bjuda läsaren på platserna 1-25 och där återfinns ingen Lassinantti. Om man använder Elite Prospects kan man se att hans räddningsprocent ligger på 88,3% och det är de sämsta siffrorna han uppvisat sedan 2012-2013 i Luleås J20.
Han var nyss landslagsmålvakt och var en av SHL:s bästa.
Nu harvar han sig fram med svaga resultat och en undermålig räddningsprocent.
Det märkliga är att ingen pratar om honom, efterlyser honom. Är det inte märkligt, så säg? Han är väl för gammal, tänker du? Han är 31. Han borde i vara i sin prime.
Efter finalen mot Färjestad har Luleå efter varje avslutad säsong förklarat hans svagare spel med körtelfeber. Förnekelsen har varit stark och massiv under säsong, men efter säsong har körtelfebern ständigt varit förklaringen.
Förr var han Bulans självklara förstaval och Mr Madhawk avslöjade att Lassinantti hade en absolut topplön i ligan. Alldeles nytt tecknades ett nytt kontrakt med Luleå. Ingen vet hur dyrt det kontraktet blev, men med tanke på hur lite han spelar kan man befara att det kan komma att bli ett av Luleås dyraste någonsin, per spelad minut.
Precis som att julkalenderbarnen längtade efter snö till fjället Gavmo längtar jag efter den vanliga Lassinantti. Han som inte åker ut i hörnet en fyra-fem gånger per match efter insläppta mål, utan istället på ett kattlikt sätt räddar puckar.
Det börjar bli dags för Fröberg och Bulan att leta reda på Tjelmetje och låta Lassinantti ta en tugga av den gröna stenbiten innan hans skugga av hans forna jag tagit över hela hans existens.
