Skribent: Johan Barkestam
Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet. Det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Skellefteå.
Skellefteå var länge laget som, hur svårt det än kan vara att tro idag, ständigt misslyckades med att gå upp i dåvarande Elitserien. De kom till kvalserien. Pär Mikaelsson var kapten under en skock av åren, och det slutade ständigt på samma sätt. Chanserna till avancemang var goda, men på något märkligt sätt lyckades laget alltid att snubbla på mållinjen. Laget var helt enkelt sämst när det gällde och svårt att helt och hållet ta på allvar.
Skellefteå var ishockeyns svar på fotbollens Hammarby, som hade bra publikstöd, ett underhållande spel, men som aldrig vann. Tränaren Sören Cratz ändrade på detta i Hammarby och värvningen av forwarden Oskar Möller ändrade det mentala spelet i Skellefteå och bidrog till att tvätta bort loserstämpeln i föreningen.
Ett skifte i klubbens historia skedde när Skellefteå, häpnadsväckande nog, lyckades värva två MoDo-ikoner i form av vindsnabbe Anders Söderberg och den sege, skäggige och elake Magnus Wernblom. Satsningen fick en trovärdighet som tidigare saknats och i samma stund föddes en tro på hockeylaget bland arbetarna djupt nere i gruvgångarna. Klubben lyckades avancera till SHL 2005-2006 med MoDo-ikonerna i laget.
Väl i SHL hade Skellefteå det inledningsvis tungt. Dels hade folk svårt att skilja på det riktiga AIK och det falska AIK för det sanna AIK ansåg att det falska var fejk. Laget hade det som väntat tungt och lyckades med nöd och näppe klara sig kvar säsongen efter.
Ny is bröts när den finnen med det anmärkningsvärda namnet Kimmo Koskenkorva, smällde in en avgörande puck mot Linköping i en kvartsfinal. När jag såg matchen kunde jag knappt tro att det var sant. Skellefteå uppfattades vid den tiden som en humla som inte kunde flyga medan Linköping var både själlöst och profiltätt på samma gång. Pengarna flödade och Linköping kändes som en av giganterna. Noterbart var att världens bäste back, enligt Petter Rönnqvist, var med och bidrog framåt i samma match. Skrbek, segare än segast på en is, men lika svår att runda som en pråm på tvären i Suezkanalen. Efter Koskenkorvas mål var ytterligare ett glastak krossat.
I Skellefteå var det fullständig hockeyfeber. Hockeypremiären vibrerade av förväntan och det kryllade av folk som ville se sitt lag. Det var svårt att få tag på biljetter och eran med Lindström, Möller och Eriksson inleddes. Laget var hopplöst skickliga på att åka skridskor. Var och varannan match flög Victor Arvidsson in på isen efter att ha sprungit i båset och praktiskt taget flugit över sargen för att genomföra ett överraskningsbyte med ett friläge och efterföljande mål som följd.
Möller smackade in slagskott och Lindström gick inte att komma åt. När spelet stundtals, trots allt, hackade för Skellefteå fanns alltid Jimmie Eriksson att ta till. Eriksson kunde konsten att brunka in en puck genom att helt enkelt åka in i motståndarmålvakten, ramla för att sedan se pucken långsamt singla in i målet via en retsam luftfärd. Bert Robertsson gjorde episka presskonferenser, ofta ackompanjerad av antagonisten Roger Rönnberg. Robertsson och grät och gnällde över hur tufft hans spelare, som i sin tur i Berts värld, personifierade folket i gruvan, hade det.
Luleå lyckades ta sig till en final mot nämnda Skellefteå när de var i sin prime, men de var hopplöst chanslösa i den finalserien, precis som alla andra lag.
Det paradoxala var att gruvfolket under den tuffa tiden alltid kravlade sig upp från gruvorna och med av kol svärtade ansikten tog sig till hallen. Nu när laget är i final vartannat år och byter ledande spelare med Växjö varje år är det några fåtal Marklundare på plats i Skellefteå Kraft Arena, som trots minskat tryck börjat börja vittra sönder och spricka under ståplatsläktaren.
Under finalserien lyckades de få dit en hel del publik och under de stunder då Växjö inte fick konkurrens av innebandy kunde de båda lagen skapa en atmosfär som liknade en acceptabel nivå.
Laget är numera ett självspelande piano, där spelarna tycks mer välutbildade och vältränade än i andra föreningar. Trots att föreningen stundtals håller dumsnålt mycket i plånboken, som när Anton Lindholm värvades av Leksand, kommer ständigt nya unga spelare som fyller tomrummet efter de gamla. Bäst personifierades detta av årets finalspel då Möller, mönsterbrytaren och kaptenen, och Pudas, backgeneral och reservkaptenen, båda saknades utan att lagets slagstyrka mer än nämnvärt skadades.
Lika självklart som att Skellefteå var sämst när det gällde har de lyckats vara bland de bästa under en lång tid. Det märkliga är att detta tycks ha skapat en mättnadskänsla hos publiken som inte avspeglas på spelarna.
