Expressen presenterade nyligen SHL:s femtio bästa spelare. Ofta rangordnar man naturligtvis de bästa spelarna, men nu i slutspelstiden kan jag även komma att tänka på vilka lag och vilka spelare jag helst stött på i en match eller i ett slutspel om jag var motståndare.
Ett slags motsats till en topplista. Kriteriet för att komma med är att spelaren ska vara en etablerad och ordinarie spelare som man som motståndare gärna möter. Alla som förekommer i listan har under perioder presterat väl, men utgör samtliga en skugga av sitt forna jag i nuläget.
Tränare: Anton Blomqvist
Han lyckas med nästan kirurgisk precision skapa osämja och otrygghet bland ledande spelare som Peterson och Engsund, vilket får spelare som dessa att gå från landslagsmässiga till bänkmässiga. En oförmåga att skapa ett bra grundspel är också en egenskap som tilltalar mig som motståndare. Han är trevlig och sympatisk i intervjuer vilket gör honom till drömtränaren att möta. Som assisterande tränare får han Garpenlöv, Fagervall och som videocoach Montén.
Målvakt: Mantas Armalis
Armalis lyfts ofta fram som en stabil målvakt i allehanda sammanhang, men många puckar har en tendens att ”rinna igenom” honom. Det skapar ingen trygghet i försvaret.
Backar: Eddie Larsson och Sean Day
Eddie Larsson har mycket speltid i Leksand, något som jag har svårt att förstå. Som motståndare uppskattar jag skarpt hans trubbiga skridskoåkning, obefintliga offensiv och svaga uppspel.
Sean Day är en skicklig skridskoåkare, men defensivt missar han ofta markeringar och förlorar man-mot-man-dueller. Han har varit inne på 44 insläppta mål under säsongen och bara producerat två mål framåt. Han kostar dessutom skjortan, perfekt för det här laget.
Forwards: Alexander True, Isac Brännström och Albin Lundin
Alexander True har en trubbig klubbteknik, är relativt svag i närkamperna trots sin storlek. Addera ett svagt skott och ett begränsat spelsinne har du centern i drömkedjan. Han reagerar mer än han agerar och exakt en sådan spelare är det perfekt att få som motståndare på alla delar av banan.
Isac Brännström-flytten från Luleå till HV71 har förvandlat Isac från en landslagsmässig spelare till en alibispelare. Han håller fortfarande på med samma sport, men har slutat med det mesta som gjorde honom bra. Offensiva tacklingar och att vinna en-mot-en-situationer var tidigare hans styrka och Bulan kallade honom vid något tillfälle för ligans bäste en-mot-en-spelare. När man ser Brännströms självförtroendelösa uppträdande nuförtiden kan man verkligen undra om det är samma spelare som åker runt i HV-tröjan. Brännström utan grit är en spelare man gärna möter.
Albin Lundin åker planlöst runt och inbillar sig att han är nyttig alltmedan tiden går och samtliga runtomkring honom spelar sämre än vanligt. Att gå till jobbet passionslöst för att sedan gnälla om att Luleå saknat en plan för honom gör att han passar perfekt in i det här lagbygget. I den här kedjan får han fungera som giftig ytter då han utkonkurreras på centerpositionen av en sann center (True).
