Den här veckan presenterar vi på Sportbloggare en ny artikelserie som kommer att dyka upp emellanåt där vi går igenom gamla Allsvenska legendarer och deras karriär.

I dag är det brasilianaren Afonso Alves som vi kommer att kika tillbaka på. Texten är skriven av Erik Öhrner.

I början av 2000-talet började allt fler utlänningar att ta plats i de allsvenska trupperna och när Örgryte IS etablerade ett samarbete med den brasilianska klubben Atlético Mineiro, fanns möjligheter att plocka in spelare med fin teknik och offensiv briljans. Örgryte beslutade sig för att bjuda hit både Paulinho Guara samt Afonso Alves, dock fick duon först provspela med klubbens B-lag.

Matchen spelades mot Motala och det blev en match att minnas då slutresultatet skrevs till hela 0-15 där Paulinho gjorde sex mål och Alves gjorde fyra. Tidningen Offside gjorde ett reportage om matchen där mittbacken Ali Forough minns tillbaka:

- I omklädningsrummet före matchen berättade någon att Öis skulle testa två nya brassar. Sedan gick vi ut rakt i en mardröm. Afonso gjorde precis som han ville. Han hämtade bollen långt ner, dansade förbi fem gubbar innan han serverade Paulinho eller gjorde mål själv. Han tunnlade mig en gång och när jag vände mig om tunnlade han mig igen. Jag var 19 år och tränade nio gånger i veckan, jag satsade på fotbollen. Men där
och då förstod jag: ›Shit, man har en bit kvar.‹ I bussen efteråt
diskuterade vi vilka finter vi åkt på och jag fick förstås höra om
dubbeltunneln. Paulinho i all ära, det var en bra forward, men Afonso var på en egen nivå. Jag har mött spelare som Andreas Andersson, Stefan Ishizaki och Tobias Hysén – ingen av dem är i närheten. Även om jag blev förnedrad känns det ändå lite coolt att ha mött honom.

Därmed var beslutet nog lätt för Örgryte att plocka in spelarna, och i den första allsvenska matchen för Afonso blev det ett hattrick mot Djurgården, ett bra lag som senare skulle vinna SM-guld senare det året. Debutsäsongen blev en saga då han gjorde 13 mål på 18 matcher där bland annat frisparkarna stack ut.

Säsongen 2003 fortsatte brassen att göra fina mål och bidra till att göra Örgryte till ett topplag i serien. Detta gjorde att Malmö FF lade upp stora pengar för anfallaren när han blev klar dagen innan julafton i slutet av 2003. Tränare Tom Prahl var nöjd med värvningen och sade följande till hemsidan:

- Med Afonso Alves, Igor Sypniewski och förhoppningsvis Patrik Andersson så får vi ett mycket bra lag nästa säsong. Jag ser Afonso i första hand som en offensiv mittfältare och målgörare. Han är även duktig på fasta situationer. En trevlig julklapp.

I Malmö FF fick Afonso möjligheterna att vara med och slåss om titlar på ett annat sätt än vad som varit fallet i Örgryte. Det blev succé redan första året då MFF vann Allsvenskan och Afonso kom tvåa i skytteligan, lite ironiskt slagen av Markus Rosenberg då utlånad till Halmstad från MFF. Året därpå 2005 fortsatte Afonso med sitt målskytte men laget var en besvikelse och hamnade endast på femte plats.

När sedan säsongen 2006 skulle sparka igång hann Afonso inte med att göra alltför många matcher i den ljusblå-tröjan utan på sommaren flyttade han till Nederländska Heerenveen där han fullkomligt exploderade målmässigt den första säsongen. På 40 matcher gjorde han 37 mål, och han vann givetvis skytteligan vilket var tredje gången en brasse hade gjort det (tidigare Ronaldo och Romario). Han kom dessutom tvåa i Europeiska Guldskon endast slagen av Francesco Totti.

Den efterföljande säsongen gjorde han även häpnadsväckande sju mål i en och samma match, vilket även det var ett rekord. Trots att laget hade gjort samtliga byten valde tränaren ändå att plocka av anfallaren för att han skulle få publikens hyllningar.

Med tanke på alla mål han gjorde var det bara en tidsfråga innan en klubb i en större liga skulle gå för honom och så blev det i januari 2008 då flyttlasset gick till engelska Middlesbrough. Det sägs att anfallaren var missnöjd över att spela för en så pass liten klubb och att hans landslagskamrater i Brasilien "skrattade åt honom" när de jämförde klubbadresser.

Hur som helst hamnade Afonso i England för en summa som sades ligga på omkring 12 miljoner Euro, vilket var en rekordsumma för klubben. Det blev dock aldrig någon succé för Afonso i England, även om de började ganska bra med sex mål på elva matcher under våren, där han bland annat gjorde ett hattrick i en 8-1 seger mot Svennis Manchester City.

Säsongen efter gick det dock tyngre för både klubben och Afonso där det blev nedflyttning från Premier League och Afonso hamnar ofta på listor över dyra floppvärvningar att minnas, bland annat här från The Mirror.

Middlesbrough var efter nedflyttningen desperata att sälja Afonso och det blev att man blickade mot Qatar och i september 2009 stod det klart att Afonso flyttade vidare till Al-Sadd. Han fick en trög start och blev sedermera utlånad till Al-Rayyan där han plötsligt började ösa in mål igen men han åkte även på en allvarlig skada och sista året i karriären blev en tämligen anonym tid i Al Gharafa där han sommaren 2013 gjorde sina sista matcher som elitspelare.

Han var dock inte villig att ge upp karriären helt då han två gånger försökte sig på en comeback, bägge gångerna för den gamla klubben Heerenveen. Den första gången tappade han dock lusten för att "känslan" fanns inte där. Det sista försöket gjordes under hösten 2015 alltså cirka två år efter att han hade lämnat Qatar.

Där sågs han träna med Heerenvens juniorer men till slut blev det ingenting och Afonso meddelade senare via sin Instagram sida att karriären definitivt var över.

Värt att nämna om Afonso är att han faktiskt gjorde en del landskamper för Brasilien, i en tid där landslaget hade otroligt bra spelare. Han var med när laget vann Copa América 2007, där han fick spela med spelare som Robinho, Dani Alves, Gilberto Silva, Maicon med flera.

Dock verkar han inte ha gjort ett så stort avtryck i Brasilien där gamle storspelaren Romario sägs ha sagt "vem är det?" och det är ingen spelare som folket i Brasilien verkar hålla kärt. Det är dock väldigt imponerande av en spelare som spelat i Allsvenskan att ta sig hela vägen till Brasiliens A-landslag.

Frågan är faktiskt om Afonso är Allsvenskans bästa utländska spelare genom tiderna, det fanns några brassar i serien innan honom men han var med och skapade magi på planen som vi svenskar inte hade varit med om att få se tidigare och det är bara se till dagens trupper att det saknas inslag från just Brasilien.

Vi avslutar texten med ett roligt klipp från Malmö FF:s träningsläger på La Manga 2004, där Hasse Mattisson ska lära Afonso lite skånska glosor.

Källor: Offside, mff.se, The Mirror, Transfermarkt, Wikipedia, Svenska Fans

Hockeykulturen är enorm i Skellefteå sedan en väldigt lång tid tillbaka. Det diskuteras hockey överallt och många har ett stort hockeyintresse sedan barnsben.

Publikintresset har ofta varit på en bra nivå i paritet till befolkningsunderlaget.

Det har emellertid funnits tendenser till en viss "mättnad" bland fansen emellanåt efter klubbens stora framgångar, men under säsongen 2024/2025 pekade utvecklingskurvan i rätt riktning på allvar igen.

Skellefteås arena (Skellefteå Kraft Arena)

Målvakt: Matteus Ward - Luleå

Matteus Ward avslutade förra säsongen med att vinna SM-guld som slutspelets bästa målvakt. Denna säsong inledde han med att hålla nollan när Luleå besegrade Malmö med 5–0 i hemmapremiären – och visade att han är redo att axla ansvaret som Luleås förstamålvakt.

***

Back: Elias Rosen - Växjö

Elias Rosen tog stora kliv som offensiv back under förra säsongen, denna säsongsinledning visade han på en fortsatt fin utvecklingskurva. Han var direkt iblandad i tre av Växjös sju mål i säsongsinledningen, när de besegrade Brynäs på hemmaplan.

***

Back: David Quenneville - Örebro

David Quenneville slutade förra säsongen som delad etta i backarnas assistliga och med ett rekord som den back som haft den längsta målsviten i SHL, med mål i sex raka matcher. Denna säsong inledde han med samma offensiva form. I premiären mot HV71 stod han för ett mål och två assist.

***

Forward: Filip Eriksson - Luleå

Filip Erikssons SHL-debut för Luleå blev en supersuccé. Tre mål och en assist blev totalt fyra poäng i en 5–0 seger. Det kan vara starten på något mycket stort i Luleå som kan förädla Erikssons stora talang.

***

Forward: Jacob Josefsson - Djurgården

Jacob Josefsson har gjort en närmast mirakulös comeback. Han har inte spelat ishockey sedan säsongen 2020/2021. Nu gjorde han comeback och det blev en lyckosam sådan då Djurgården vann mot Skellefteå med 5–4 inför en kokande publik på Johanneshov.

***

Forward: Patrik Karlkvist - Örebro

Patrik Karlkvist har pressen på sig att leverera offensivt i sin roll i Örebro. Han visade direkt sin form och gjorde 2+2 i premiären. Därmed står han på fina 188 poäng på 188 SHL-matcher – och visade varför han är en offensivt briljant spelare.

***

Veckans coach: Thomas Berglund - Luleå

Thomas Berglund fick sitt lag att sätta ned foten direkt och gjorde processen kort med Malmö, och premiären som svenska mästare blev den bästa tänkbara.

Även detta år gör jag en överanalys av Luleå hockey. Jag kallar texten för en överanalys eftersom det naturligtvis är nästintill omöjligt att förutspå individuella spelares prestationer över en hel säsong. I fjol hade jag mer än rätt än fel och det känns intressant att göra ett nytt försök och se om lyckan håller i sig. Tankarna baseras på fjolårets säsong, försäsongen, andra kloka personers analyser och en god portion magkänsla. Efter säsongen tänker jag utvärdera hur rätt/fel jag hade.

Frédéric Allard- kommer att vara bra i år och göra 34 poäng. Hans svaga skott hindrar honom från att göra mer än 4 mål. Mängden assist kommer däremot att ramla in i relativt strid ström via mycket powerplay-spel. Allard har en mycket bra kemi med Anton Levtchi och det samarbetet kommer resultera i många mål.

Joel Lassinantti- kommer även fortsatt ha svårt att prestera på en hög och jämn nivå. Han kommer, tyvärr, att återigen att hamna under 90 i räddningsprocent. Efter säsongen avslöjas skadeproblematik och sviter av körtelfeber, trots att ledningen under säsongen hävdar att han är fullt frisk.

Anton Levtchi- får vara skadefri och kommer producera 44 poäng totalt. Han kommer vara Luleås klart lysande stjärna offensivt.

Eetu Koivistoinen – kommer även fortsatt jobba hem på ett bra sätt, men fortsätter vara hopplöst trubbig. 4 mål och 9 assist kommer han sluta på och kontraktet förlängs inte.

David Granberg- får sitt definitiva genombrott. Under fjolårssäsongen var han bra före jul, men efter jul drabbades han av en långvarig mjölksyra i benen som satt i under resterande del av säsongen. I år får han en tydlig roll som center i fjärdekedjan, till följd av Berglunds olyckliga skada, och han kommer att växa under säsongen.

William Håkansson- kommer att växa ut till en stabil SHL-back. Han kommer att bidra med tacklingar och habila förstapass.

Oscar Engsund- kommer att ha en rätt kämpig säsong. Visst, han kommer att sätta ett antal tunga tacklingar, men han kommer ha uppenbara problem med att hitta ett bra förstapass. Hans sargade självförtroende kommer prägla säsongen.

Jesper Sellgren- kommer vara Luleås bästa back. Han reder upp många problem i defensiven tack vara sin vassa skridskoåkning och kanske kan han även få möjlighet att spela i powerplay under denna säsong?

Matteus Ward kommer vara bra i år igen och ligga på 91,5% i räddningsprocent.

Brian O’Neill- kommer fortsätta att vara en viktig faktor i laget. Han gör 34 poäng och fortsätter vara en härförare och ta för sig i det fysiska spelet.

Kasper Kotkansalo- kommer ha problem med tempot och blir snabbt sjundeback. Senare under säsongen blir han på sin höjd en komplementspelare när Leskinen åter är i spel.

Otto Leskinen- kommer inte komma in i spelet på det sätt han själv och fansen önskar. Här kommer det bli ett Allard-scenario. Dålig säsong ett, skicklig säsong två.

Filip Eriksson- får sitt definitiva genombrott. Han kommer att trivas i Luleås trygga grundspel och dessutom få chansen tillsammans med O’Neill.

Jakob Ihs-Wozniak- kommer även i år ha svårt att övertyga Bulan om att han ska istid i en produktiv kedja. Han kommer att få hoppa in här och där, men det riktiga lyftet kommer inte. Ihs-Wozniak kommer därför omges av flytt-rykten runt jul.

Markus Nurmi- kommer vara rätt blek. Poängproduktionen kommer att vara i svagaste laget och han landar på blott 20 poäng (7 + 13) i grundserien. Nurmi försöker spela fysiskt, men missar ofta tacklingarna och lägger en oproportionerligt stor del av sin tid på isen på att stå och puttas och bjäbbas bakom en linjeman.

Erik Gustafsson- kommer att vara stabil och trygg under grundserien. I slutspelet växlar han upp och är återigen Luleås självklara ledargestalt.

Målvakter: ++++

Backar: +++++

Forwards: +++++

Tränare: +++++

Totalt: 19 +

...........................

Brynäs överraskade förra säsongen och gick till SM-final som nykomlingar - vilket inget annat lag gjort eller förväntat sig göra. Denna säsong får dom vara favoriter från start.

Deras målvaktssida är möjligtvis lite av frågetecknet. Erik Källgren är skadad, Damien Clara svajade i Färjestad. Nyförvärvet Collin Dellia är meriterat - men har å andra sidan inte spelat i SHL förut. Så framtiden får utvisa om Brynäs är förstärkta eller försvagade här.

Backsidan har tappat Victor Söderström och Charles-Édouard D'Astous. De var två av SHL:s toppbackar förra året i alla spelformer. Det är blytunga tapp. Men Robert Hägg och Michael Kempny borde ersätta dem mer när de kommit in i SHL-spelet.

****

Att ha Nicklas Bäckström och lika rutinerade Jakob Silverberg i samma lag, det är en duo inget annat lag kan matcha. Men det finns gott som spelare att backa upp dem med. Anton Rhödin, Tyler Vesel och lagkaptenen Johan Larsson och Oskar Lindblom. Och lägg därtill nyförvärvet Axel-Jonsson Fjällby kvalitéer.

****

Laget är byggt med lika delar spets, rutin och och klubbhjärta. Får laget ett lite bättre målvaktsspel än förra året finns det inget lag som borde kunna hota dem över 52 omgångar och ett slutspel. Det är redo att ta vinna serien och SM-guldet.

Målvakter: +++++

Backar: +++++

Forward: ++++

Tränare: +++++

Totalt: 19+

.........................

Frölunda slutade trea i grundserien förra förra säsongen, där dom förlorade en tuff och tight semifinal mot Luleå. Marginalerna var små under säsongen som blev Roger Rönnbergs sista.

Frölunda har i princip behållit alla sina nyckelspelare, de har kvar samma ordinarie backar och samma målvaktspar. David Edström och Mikael Ruohomaa har lämnat laget, annars kommer laget som en stark och enad trupp till säsongsstarten.

..............

Målvktssidan är den bästa i Sverige - med Lars Johansson som kommer att vara etta, men han utmanas av den fjorton år yngre Tobias Normann.

Backsidan är Sveriges bästa och komplett på alla sätt där man har alla spelartyper man behöver - från Henrik Tömmernes offensiva elegans, till Linus Högbergs tvåvägsspel och Christan Folins tyngd och pondus.

.............

Forwardssidan har Max Friberg som det ultimata ångloket som drar alla framåt. Men här finns också Wiktor Nilsson, Nicklas Lasu, Max Lindholm och Filip Cederqvist och Jere Innala. Innala kan även vara en kandidat att sluta i toppen av SHL:s skytteliga.

Ur ett talangperspektiv har Frölunda några av de bästa i SHL, med Max Westergård och Ivar Stenberg, som är något år yngre än Isac Born och Noah-Dower Nilsson och Noah Hasa. Det finns kort sagt både spets och bredd på forwardssidan i alla åldrar.

.....................

På tränarsidan har Frölunda äntligen återförenats med Robert Ohlsson. Det är en av Sveriges bästa tränare alla kategorier. Mycket talar för att han kan ta Frölunda till att spela om guldet igen.