Förra säsongen var tuff för hockeyn i Kanada. För första gången sedan 1970 tog sig INGET av de kanadensiska lagen till slutspel. Årets säsong har, å andra sidan, givit kanadensarna en del att hoppas på. Fyra av sju lag är för tillfället på slutspelsplats, och de tre andra är inte många poäng ifrån.

Hockey är, som vi alla vet, enormt i Kanada. Men när de inhemska lagen inte producerar är det mindre enormt, vilket märks, inte minst på Tv-tittandet. En jämförelse av de första fem dagarna av Stanley Cup-slutspelet 2015 och 2016, visade på en nedgång med 61 procent i tittarsiffor. Ett hårt slag för Rogers Media och Sportsnet, som köpte NHL-rättigheterna under en tolvårsperiod från och med säsongen 2014-2015, för 5,2 miljarder dollar. Men Sportsnets ordförande Scott Moore var ganska lugn och räknade med att det skulle jämna ut sig över tid.

– Hade det varit en affär på tre eller fem år tror jag att vi hade varit mer bekymrade, sa han till AP.

Just nu verkar det som att Scott Moore får rätt i sin förutsägelse. Med ett Montreal Canadiens som går som tåget i Öst och Edmonton Oilers som gör det samma i väst, ser det onekligen ut som att Kanada har fått skutan på rätt köl igen. Vad är det som ligger bakom detta?

Självklart finns det tydliga skillnader mot förra säsongen, exempelvis att världens bästa målvakt Carey Price är tillbaka i Canadiens kasse efter att ha varit borta hela fjolårssäsongen. Eller att Connor McDavid hittills har varit frisk och producerat för Oilers. Men generellt sett är en gissning att lagen med en ung stomme, Oilers, Flames och Maple Leafs, blivit ett år äldre och ett år bättre.

Just detta, att lag som är sämre får chansen att bli bättre, är en positiv effekt av lönetak och draftsystem och det är självklart gynnsamt för ligan att bredda konkurrensen. Det är inte många lag som har kunnat befästa en position som topplag sedan lönetaket infördes säsongen 2005-2006. Möjligtvis Blackhawks och till viss del Penguins, Capitals och Red Wings. Just Red Wings, med sina 25 raka slutspel är ett unikum i sammanhanget, och har byggt sin framgång på att utveckla spelare som de draftat sent. I de tre andra fallen finns en gemensam nämnare. Dessa lag blev bra i samband med en ung stomme bestående av två eller flera supertalanger (Crosby och Malkin, Toews och Kane, eller Ovechkin och Bäckström). De har sedermera behållit sina positioner genom att ständigt förändra laget runt dessa stjärnor, för att hålla sig under lönetaket.

Frågan är om nästa cykel är här nu? Då ligger de kanadensiska lagen bra till. Oilers, med McDavid, Draisaitl och Puljujärvi, Flames, med Monahan, Bennett och Gaudreau, och Maple Leafs, med Matthews, Nylander och Marner.

Bara ett pucko skulle dra några slutsatser om vilka lag som går till slutspel baserat på tabellen efter ett tiotal matcher, men visst känns de kanadensiska lagen mer spännande än på mycket länge?

Natten till onsdag såg det första, förväntansfulla mötet mellan de två senaste årens draftettor Connor McDavid och Auston Matthews, när Toronto Maple Leafs tog emot Edmonton Oilers. Ett första smakprov på en rivalitet som vi förhoppningsvis får följa genom de bägge spelarnas karriärer.

Begreppet “generational talent” är ett omdiskuterat sådant. Vissa hävdar att det endast kan användas på en enda spelare per generation, lex Gretzky eller Crosby, medan andra menar att det finns flera stycken per generation som kan beskrivas så, lex Lemieux eller Ovechkin. Hur man än väljer att se på det framstår en sak som allt mer självklar, Connor McDavid och Auston Matthews kommer att slåss om den titeln i sin generation.

Även om det skiljer två år på förra generationens ledande spelare, Alexander Ovechkin och Sidney Crosby, så skapade lockouten 2004-2005 ett scenario där båda gjorde sin rookiesäsong samtidigt. Och vilken rookiesäsong båda gjorde! Ovechkin slutade trea i poängligan med Crosby tre platser bakom sig. Detta startade en rivalitet som följt spelarna genom deras karriärer, och frågan är om detta mönster kommer upprepa sig med McDavid och Matthews? Calgary Flames president Brian Burke sa till USA Today att talangernas säsongsinledning påminde honom om just Crosby och Ovechkins första tid i NHL.

Visserligen gjorde McDavid sin rookiesäsong i fjol, men fick den halverad efter en otäck kollision med Flyers Brandon Manning. I år får vi förhoppningsvis se en McDavid som är fit for fight under hela säsongen.

Wayne Gretzky flög till Toronto för att se matchen på plats och berättade att han alltid var extra taggad när han skulle möta Mario Lemieux, vilket understryker betydelsen och förhoppningarna om en långvarig rivalitet mellan de unga stjärnorna. Forne NHL-spelaren och nuvarande TSN-experten Ray Ferraro jämförde både McDavid och Matthews med Sidney Crosby:

– De är mer tävlingsinriktade än vad folk tror. Precis som när vi imponerades av Crosbys skicklighet, men insåg att han även var lite elak.

Matchen då? Både McDavid och Matthews gick poänglösa ur deras första möte, även om de inte var utan chanser. Istället var det Maple Leafs Nazem Kadri, förre stortalangen som ännu inte fått sitt stora genombrott, som stal showen. Hans kedja matchades frekvent mot McDavids och stängde framgångsrikt ner den. Samtidigt gjorde Kadri gjorde två av Maple Leafs mål i 3-2-segern.

Diskussionen efteråt kom att handla om coachningen. Oilers coach Todd McLellan valde att matcha McDavid väldigt hårt, bland annat med hela 14 byten i första perioden. Hans motsvarighet i Maple Leafs, Mike Babcock, menade att det tog udden ur McDavid och gjorde Kadris jobb enklare.

Nästa möte mellan spelarna är den 29 november i Edmonton. Räkna med att båda är taggade att visa vem som är bäst.