En upptäckt som jag gjort för sent i livet är hur stor skillnad det är på att vistas på en hockeyort med eller utan attiraljer som avslöjar din lagtillhörighet.
Förr använde jag sällan, läs aldrig, min matchtröja och halsduk då jag av någon outgrundlig anledning kände mig som ett barn när jag drog på mig dem. En behärskad glädje ackompanjerad av svarta kläder och en habil svart mössa, ansåg jag skapa den där perfekta känslan av att vara bra klädd utan att man ställer till något större buller och bång. Eller är i vägen. I vägen vill man ju inte vara.
Halsdukar har jag ägt länge, men de låg länge orörda, perfekt ihoprullade i min hallåda hemma. Jag hade turen, eller skickligheten, att vinna en signerad Luleåhockeytröja 4 mars 2014. Tävlingen arrangerades av Norrbottens-Kuriren och var enkel. Ta ut de spelare i SHL som du tror kommer att göra mest poäng under säsongen. Det lyxiga och märkliga med tävlingen var att det saknades begräsningar gällande vilka spelare man kunde välja, vilket innebar att jag öste på med spelare som producerade gott om poäng i sina respektive klubbar. John Klingberg, Joakim Lindström, Per Arlbrandt och Magnus Johansson vill jag minnas fanns med, troligen även en formtoppad Klasen. Tröjan med björnen och Abbotts, Fogströms, Forsbergs och Olaussons autografer hamnade i min brevlåda då ”mitt lag” hamnade på en finfin andraplats i Kurirens tävling.
När jag sedan träffade min sambo och fick henne att följa alla matcher med Luleå, köpte jag en gul ”Stålmannen”-tröja till henne. Min sambo Anna tänker inte att svarta kläder, jubla tyst och verka i skymundan är rätt. Hon skrattar högt och jublar högt, sparkar runt löv i lövhögar och använder självklart sin matchtröja på match. Det gör jag med numera, den med Fogströmautografen ni vet.
Vi bor på en optimalt dålig plats för att kunna se Luleå hockey, men genom att åka tåg, bil och hundsläde har vi lyckats få ihop ett gäng matcher runt om i landet. Något fantastiskt som vi båda uppmärksammat är hur sociala och trevliga människor blir när halsduken och/eller tröjan är på. Vad tror ni om matchen ikväll? Är Omark slut? Vi är inte överraskade över lagets säsong, är ni? Varje gata, café, bar och kiosk förvandlas till en gemytlig välkomnande miljö. Vi har aldrig upplevt oro eller obehag när vi haft våra Luleåkläder, tvärtom har våra resor till Stockholm, Luleå, Leksand, Timrå, MoDo, Gävle och Skellefteå förgyllts av människor som velat socialisera och prata ishockey.
Kontrasten gentemot samhällsklimatet och samhällsutvecklingen i övrigt blev extra markant när vi under denna säsong besökte Ö-vik för att se Luleå vinna. I jakten efter en rimlig kladdkaka flanerade vi runt på gatorna invid torget där det denna lördag pågick protester gällande den fruktansvärda konflikten i Gaza där stora delar av folkgrupperna innerligt avskyr varandra med en enorm blodspillan som följd.
När torgen och nyheterna fylls av krig och oroligheter är det lätt att tappa hoppet om mänskligheten och då kan hockeyn vara en mycket viktig, om än tillfällig, verklighetsflykt där vi som håller på olika lag kan få låtsas att en match är viktig på riktigt. Att få vara där och då. Mindfulness skulle det troligen kallas av förståsigpåare. Att få se MoDo- och Luleåfans befinna sig i samma bar och växelsjunga ramsor som sedan avslutas med applåder och garv. Att surra med någon MoDo-gubbe som tycker att de måste spela mer på kropp. Att med Luleåtröjan på träffa någon MoDo-människa som vet att Ruomohas vänner är glada i pils och kan skapa kaos där de drar fram. Att sekunder efter denna utläggning se Ruohomas gäng sitta och sippa på varsin öl och försynt klappa och digga med i Luleåklackens ramsor, innan en av dem insåg den penibla misstaget och buffade till sina vänner. Att se finnarna moloket komma av sig och återgå till att vara finska och inbundna. Sånt förgyller!
Det är så rivaliteten ska se ut, den ska vara hård på utsidan och mjuk på insidan. Precis som Ruohomas vänner, bättre att dricka pils och digga med än att bada bastu och hugga med kniven.
Så… var mer som ett barn, lek att ditt favoritlags match är viktig på riktigt, ta på dig ditt lags färger och var med och lämna vuxenvärlden för en stund. Prata med folk du inte känner och fundera inte så mycket. Ropa och jubla om du måste och sparka i en lövhög på vägen hem.
Brasklapp: Men för guds skull, balla inte ur fullständigt, en svart mössa och rimligt buller och bång tycker jag trots allt räcka i merparten av de situationer som kan inträffa, undantaget ett Luleåguld. Inte ens jag som inbitet Luleåfan uppskattade att få alla Luleå hockeys ramsor utsjungna på innergården bakom Statt hotell i Ö-vik mellan 03.40-03.55 dagen innan match. Sångrösten var stark men sprack ibland, ljudet från de vibrerande stämbanden dansade mellan väggarna. Jag och min sambo minns stunden alltför väl. Det gör garanterat inte Luleå-Pavarotti, men förhoppningsvis orkade han upp till kvällsmatchen dagen efter.
Skribent: Johan Barkestam
