På Luleås läktare är det drag. säsongskorten säljer som smör i solsken, H-läktaren är välfylld och röststark och discolamporna blinkar som aldrig förr. Den totala beläggningen i Coop Norrbotten Arena, Delfinen i folkmun, ligger på ca 97% i dagsläget, en anmärkningsvärt bra siffra. I synnerhet som Luleå hockey haft svårt att vinna guld, hitta värvningar under säsong och fostra egna talanger.
Sittplatspubliken sluter upp och skapar en vacker fond i den neonblinkande arenan. Det har även blivit alltmer vanligt att sittplatspubliken har på sig matchtröjor, vilket ytterligare förhöjer stämningen.
Ståplatsläktaren som i folkmun bara kallas för H är full på allehanda sätt och ramsorna haglar i arenan. Effektfulla tifos förgyller helhetsupplevelsen, varav Omark-tifot sticker ut lite extra då det rörde såväl huvudpersonen som en och annan frenetisk lökhackare till tårar. En levande klackkultur skapar en miljö där marginalåskådaren i större utsträckning infinner sig på plats och det borde även vara en miljö där spelare vill spela då Luleådraget ofta står i bjärt kontrast till den sömniga läktarupplevelsen i Skellefteå Kraft Arena och Malmö Arena. Det enda trycket som för tillfället infinner sig i Skellefteå Kraft Arena är som bekant snötrycket.
Ljus- och ljusshowen som Jakob Porsér bidrog med slantar till var jag riktigt skeptisk till initialt. Jag ville se att pengarna skulle läggas på spetsspelare. Med facit i hand kan jag konstatera att ljud-och ljusshowen bidrar till en förbättrad helhetsupplevelse över tid, som i kombination med det klassiska björngapet skapar en merupplevelse utöver det vanliga. När björngapet sänks ner från taket, spelarnas ansikten projiceras på isytan och basen dunkar så intensivt att rumpan rytmiskt lättar från stolsitsarna får jag gåshud. När pengarna i ett tidigare skede lastades på Sweatt, Micflikier och Rajala njöt jag i fulla drag då det kändes som en revansch där fattig-Luleå kunde bjuda över de mer penningstinna klubbarna Brynäs, Linköping och Färjestad. De spelarna kom och skapade korta stunder av magi, men likt tomtebloss från Dollarstore, var det gemytliga över innan man ens hunnit njuta av upplevelsen. Att byta ut raffliga tomtebloss mot ledlampor som går på el, har visat sig mer klokt och vettigt då det skapar en upplevelse som håller över tid.
Det är lätt att glömma att det inte alltid sett ut på det här sättet. En stark minnesbild av en betydligt andefattigare läktarkultur har etsat sig fast i mitt medvetande. Det var i ett slutspel, 2013–2014, där Luleå hade värvat in målvakten Owuya och en kameraman letade sig ut på isen för att skapa en närhet mellan tittaren och utövarna. Kameravinkeln var nyskapande och man kunde se Owuyas benskydd frenetiskt gnuggas mot isen. Den proffsiga TV-produktionen krockade brutalt med verklighetens realism när Delfinens fanérfärgade stolstifo och östtyskinfluerade grå betong uppenbarades i bakgrunden.
Vad är det då som lett fram till Luleådraget? Förutom en kombination av relativt förmånliga priser på årskort, en levande ståplatskultur och discotryck förefaller en god dialog mellan Luleås ledning med Stefan Enbom i spetsen och ståplatspubliken vara en viktig nyckel. Konfliktytorna med supportrarna har minskats och retts ut när sådana har uppstått. Föreningen har även anställt en mycket skicklig sociala-medier-ansvarig i form av Julia Edbom, samt försökt få snurr på en podd med spelarna och youtubesändningar i formatet LHF-live med sportcheferna. Vidare jobbar Luleås marknadsavdelning på ett bra sätt med sponsorer. Det visar sig ofta när intäkter från sponsring redovisas och Luleå placerar sig högt.
Hur ska Luleådraget kunna behållas och förbättras ytterligare? Mina förslag är att förbättra arenan med fler loger och utökade möjligheter till att äta och dricka under match likt arrangemanget i Hägglunds Arena i Ö-vik. Att fortsatt hålla ner priset på årskorten och se till att säsongskortinnehavarna på ett lättare sätt kan tillgängliggöra sina platser. I dagsläget står hoppet till vädjande upprop på Facebook - en strategi som upplevs som naiv och ej fungerande då många stolar gapar tomma trots att arenan på papperet är fullknökad. En bättre juniorverksamhet för att hålla ner kostnaderna, öka klubbens attraktivitet och skapa en ökad vi-känsla mellan folket och laget. Sedan behöver draget i näringslivet i Norrbotten ännu tydligare avspegla sig i sportchefernas budget så Omark får spetsigare medspelare och kan skapa tro på framgång. Avslutningsvis kan supportrarnas inblick i lagets vardag förbättras ytterligare. Korta videoklipp från gymmet, bortaresorna och vardagliga situationer gör spelarna till profiler som blir lätta att tycka om, trots att de inte alltid är bäst på isen. Genom att skapa fler Lassinanttis och Einars kan laget bibehålla folkets kärlek även när kalla vindar blåser. Så tror jag att Luleådraget kan fortleva.
