Skribent: Johan Barkestam
Lasse Granqvist personifierar helt på egen hand en hel yrkeskår. Han har funnits med i de allra mest betydande idrottsögonblicken i såväl radio som TV. Foppas straff i OS-94, EM-kvalet 2001 mellan Turkiet och Sverige där Andreas Andersson nickade in det avgörande målet. Tre Kronors episka vändning mot Finland i Hartwall Arena 2003, varifrån Mats Sundins segervrål fortfarande kan skönjas under vindstilla kvällar i så pass avlägsna destinationer som Rovaniemi och Malå.
Slentrianmässigt har jag och många med mig sett Granqvist som den självklara centralgestalten som andra programledare ska efterlikna.
Men under senare tid undrar jag om den gode Granqvist inte lever på gamla meriter mer än den faktiska nutida prestationen? Som studiovärd blir han ofta överentusiastisk på ett konstlat och onaturligt sätt. Man borde inte störa sig på engagemang, men om det inte känns äkta utan snarare forcerat skapar det snarare en märklig stämning i studion. Jag tycker att han borde skala bort de översta 10% av övertändning och skicka dessa med expressfart till flertalet av de kommentatorer som till vardags är värdar för matcher som Östersund – Kalmar. Där om någonstans skulle de extra energiprocenten verkligen göra nytta.
Hans sätt att välkomna tittarna med ord som: ”jag är er ciceron i afton” är både högtidligt och lite fånigt på samma gång. Flugan och de festliga kläderna ska han dock ha extra plus för. På senare år tycks han även ha influerats alltmer av NHL och direktöversätter ofta NHL-kommentatorernas utrop till svenska. Det är en övning som inte med enkelhet låter sig göras på ett naturligt sätt. Vid ett missat friläge utbrister NHL-kommentatorerna ofta: ”Denied!” och i den Granqvistska versionen blir det ”Nekad”. Det… flyger inte, det känns inte rätt. Vem säger nekad när någon missar ett friläge? Testa själv att högt skrika ”Nekad” vid ett missat friläge nästa gång du sitter och tittar på ditt barns innebandyträning och känn efter om det känns naturligt. Nej, det skaver och känns fel.
Vad värre är att han i sin kommentatorroll relativt ofta säger fel på namnen på spelarna. Två konkreta exempel i Luleås laguppställning är spelarna Granlund och Niemi. De var aktiva under Luleås senaste hemmamatch mot Brynäs och måste uppenbarligen rört pucken ibland, trots lagets i övrigt anskrämliga insats. Problemet är bara att det inte finns några med de namnen i Luleås laguppställning. Kan Granqvist möjligen ha haft tanken hos den mångåriga sponsorn Niemis bil och hos den snitsiga finska VM-spelaren Mikael Granlund? Det är klart att alla kan säga fel ibland, men visst skulle man önska att Granqvist kunde namnet på Nurmi som trots allt ligger i toppskicket i SHL:s målliga. Att han säger fel på ynglingen Granberg kan vara mer förståeligt, men likväl olyckligt.
Granqvists gärning för sporten och odiskutabel och han håller fortfarande en hög nivå. Problemet är att han gått ner ett antal procent i prestationerna och numera överjobbar de situationer han hamnar i. Granqvist är bra, men inte längre bäst. Lena Sundkvist, Lars Lindberg och Björn Oldeen anser jag alla har sprungit om veteranen på ytterbanan. På samma sätt som att Gebreselassie, Pirlo, Jan Sandström och Anja Pärson inte kunde fortsätta var bäst för alltid, bör TV4 inse att en förskjutning har skett. En ny tid är här, även om det kan vara smärtsamt för alla oss nostalgiker.
