Skribent: Johan Barkestam

***

Så här kan Timrås offensiv komma att se ut:

Hållander – Kapanen – Dahlén

Wedin – Lander – Johansson

Pääjärvi- Pettersson- Hartmann

Lundmark- Eisenmenger -Walli Walterholm

Boyce

***

Nye tränaren Jokinen ska införa en ny hockeyfilosofi i Timrå, med en hög och intensiv press. Den, under fjolåret, så framgångsrika förstakedjan med Wedin - Lander – Hållander ska splittras och Kapanen ska istället gå som center i den enheten. Den stora risken för Timrå är att Kapanen blir kvar i Montreal efter campen. En annan risk är att Kapanen inte lyckas leverera i SHL då han aldrig varit i ligan tidigare. Ytterligare ett frågetecken gällande prestigevärvningen Kapanen är att han endast producerade 34 poäng i Liiga, vilket är en relativt skral produktion. På samma poäng hittar vi spelare som Patrik Carlsson och mannen med kvalitetsnamnet Jan-Mikael Järvinen. Inga dåliga spelare, men långtifrån ledande på SHL-nivå. På försäsongen har Kapanen visat sig från sin bästa sida, med bra spel i både riktningarna. Jonathan Dahlén hade, med tanke på förväntningarna, en svag fjolårssäsong och förhoppningarna är stora på att han ska kunna prestera bättre i år. Det finns även frågetecken gällande hur han kommer trivas med Jokinens presspel. Dahlén är i grunden en kvalitetsspelare som ser isen bra och har näsa för målet och i den nygamla omgivningen bör han kunna prestera. Hållander hade en fin säsong ifjol och tillhörde en av ligans bästa spelare. Hållander ska med andra ord bara fortsätta på inslagen väg. Hållander har ett bra skott, trivs bra i tung trafik och bör passa väl in i Timrås nya spelsätt.

Wedin överraskade mig och många andra med att se ut som i fornstora dagar. Stark skridskoåkning, tävlingsinstinkt och ett vasst skott visades upp. Lander är lagets store ledare och han står verkligen för kvalitet. Han är grinig, bra på att teka och vinner närkamper på ren tjurighet. Lander är ingen virtuos på skridskorna, men tävlingsinstinkten kompenserar för detta. Johansson är en bra tekniker och snabb på skridskorna, men han har haft svårt att slå sig in på topp 6 i Timrå. Det har i sin tur inneburit att han fick en mellansäsong under fjolåret. Under försäsongen har han hittat målet vid några tillfällen och kanske, kanske kan han fylla en större roll i år.

Pääjärvi är mannen som har haft en av världens märkligaste karriärer. Ung, lovande och slog sig in i världslaget med Malkin och Datsiuk (!) en gång i tiden. Därefter var han under många år en halvhyfsad NHL-spelare, men väl tillbaka i SHL såg han gammal och sopslut i Malmö. Jag trodde elitkarriären var över med tanke på hans skrala prestationer. Sedan flyttade han upp till Timrå, hittade trivseln med kompisen Lander och plötsligt började han till och med att göra mål på mål. Han mattades visserligen mot slutet med det känns som Pääjärvi är på gång igen. Pettersson har mycket spets och blixtrar till, men blixtarna slår alltmer sällan ner. Det gör att Pettersson sjunker i den interna hierarkin, han skulle behöva bli ett ihållande åskväder istället för det halvmulna regnet för att på riktigt kunna anses vara en toppspelare i ligan. Hartmann är rightare och oöm. I sina bästa stunder har han nosat på en landslagsplats, men alltmer frekvent förekommande skador och en dalande poängproduktion utgör varningstecken.

Lundmark kommer från Tingsryd och han har värvats för sina egenskaper. Han är stor och har en bra fysik. Walli Walterholm flög fram under inledningen av fjolårssäsongen, då i MoDo. Tids nog mojnade poängproduktionen betänkligt och denna säsong återfinns han återigen i Medelpad. Gnugg och en del poäng borde han kunna bidra med. Fjärdekedjan kommer att centras av biffen Eisenmenger som fostrats i Djurgården, men som närmast kommer från den tyska ligan. Tanken lär vara att denna kedja ska mangla på motståndarna i offensiv zon och skapa offensiva tekningar.

Boyce - trotjänare som är lojal och lätt att tycka om. Begränsade skills men bra kämpaglöd. Mest anmärkningsvärt av allt, han är bara 31 år gammal, trots att det känns som att han spelat i Timrå sedan Hedenhös.

Skribent: Johan Barkestam

Nu har ett antal träningsmatcher passerat och det är hög tid för en överanalys av det som hittills uppvisats. Detta sker naturligtvis helt på uppstuds och helt i motsats till allahanda Facebook- och X-experter som med emfas hävdar att man bara får titta på träningsmatcherna, men inte tycka något. Om man trots denna utsago ändå dristar sig till lite skarpa åsikter betraktas man allt som oftast som allmänt hockeyokunnig och i ett desperat behov av en tålamodskurs. Då jag gillar hockey och att även att tycka till väljer jag, trots riskerna, att överanalysera det jag hittills fått bevittna, en del torde bli rätt och en del mindre rätt.

Allard, backen som har lovat att prestera bättre är förra säsongen, kommer göra det lite bättre, men den marginella förändringen kommer inte ändra faktumet att han är mer en belastning än en tillgång för Luleå hockey. Seg skridskoåkning, en hög felprocent och slagskottspassningar i midjehöjd känns relativt lätt att klara sig utan. Visst har han en kyla och ett spelsinne, men det uppvisas för sällan och känslan är att säsongen avslutas på en annan plats än i Luleå. Graz 99ers nästa?

Koivistoinen, andrecentern, är inte riktigt dålig på något, men ganska bra på att åka runt och bara vara. Han kommer inte klara av att driva en andrakedja, han spelar i ett för lågt tempo, har en för svag spelbegåvning och skottet är rätt fjuttigt. Han blir tredjecenter inom kort.

Lassinantti, ser tyvärr svajig ut även detta år. Han hade en, med hans mått mätt, svag säsong ifjol. Hans sjukdomstillstånd, sviter av körtelfeber, förnekades i bästa Bagdad-Bob stil av Luleåledningen under inledningen av säsongen. När säsongen väl var över och Lassinantti otaliga gånger åkt ut i sarghörnet för att hitta sitt zen-mode kröp det till sist fram att han inte känt sig fit for fight, utan snarare var en slagen… knight?! Dessutom ser han ut att ha ont i minst ett knä då hans rörelseschema längs isen på intet sätt liknar det kattliknande rörelsemönster han skämt bort oss luleåsupportrar med under så många år. Lassinantti är en otroligt älskvärd person som tränar hårt, är fin mot allt och alla, men frågan är om han fortfarande är en så bra målvakt som myten om Lassinantti vill göra gällande? Mitt svar är tyvärr nej. Vila tills du är helt frisk är mitt råd till Joel, då kan både du och vi njuta dina gamla goda moves i framtiden. Ward kommer vara bättre än Lassinantti denna säsong, men Lassinantti kommer stå de viktiga matcherna baserat på gamla meriter.

O’Neill och Levchti är klass och spets och kommer, trots Kyrös bristfälliga PP-coachning, att prestera tämligen bra med poäng. O’Neill kommer att landa in på 36 poäng och Levtchi på 34 poäng. En powerplayuppställning med nämnda herrar med Omark, Shinnimin och Sellgren eller Jansson, ska nog kunna fungera. Om Jansson får chansen kan han blomma ut i det offensiva spelet och då kommer han bli riktigt bra i vinter och smälla in sju mål. Får han bristfälligt förtroende och mest spela destruktivt kommer han fortsätta åka runt med dåligt självförtroende, göra misstag och noll mål.

Laaksonen blev tyvärr skadad efter en olycklig krock och väntas åter först efter julfirandet. Han har spelat riktigt bra under försäsongen, men när han kommer tillbaka efter jul kommer han ha betydande problem att hitta rytmen i spelet igen. Mustaschen och frisyren kommer dock att vara sig lika, vilket känns skönt mitt i bedrövelsen.

Sellgren kommer fortsätta vara bra, Hardegård likaså. Gustafsson ser ut att vara topptränad i år. Under några säsonger har det funnits tveksamheter gällande detta, och det syns verkligen på isen. Själin kommer att göra det han ska, men supportrarna kommer vara missnöjda. Han kommer döda tid i boxplay och lägga pucken i vänstra rundeln uppskattningsvis mellan fem till tio gånger per match.

Bromé kommer att finna sig väl tillrätta i Luleå och vara revanschsugen, retsam och produktiv. Shinnimin kommer även denna säsong att vara Luleås genomgående bästa forward med sin intensitet och produktion. Omark kommer förhoppningsvis få spela färre minuter och hänga på klubban mindre. Det kommer att leda till att han kan hitta in med luriga passningar in i slottet där O’Neill står och lurar. Om Omark tillåts vara pigg när han spelar bör han landa på 42 poäng i vinter.

Andreasson och Nurmi kommer att hitta en bra kemi och Andreasson revanscherar sig från den föregående ”skjuta-i-plexi” säsongen. Han är stark i närkampsspelet och Nurmi kommer gruffa in ett antal kassar framför mål. Lundin gör det okey, varken mer eller mindre.

Lilja kommer inte heller i år att få något förtroende utan kommer att spela i Västerås under våren. Hedqvists utveckling stannar av och Granberg tar över hans speltid. Granberg gör det bra och kompletteras av stabile Berglund i fjärdekedjan. Einar fortsätter att kämpa hårdast av alla, men får ut lite av det hårda arbetet. Han kommer ofta till lägen, men fortsätter missa, tyvärr. Ihs-Wozniak kommer få några enstaka matcher högre upp i hierarkin när laget drabbas av skador, men han kommer se lite valpig ut och förpassas längre ner i laget när alla ordinarie är friska igen. Han hinner trots allt visa upp sitt fina skott och lyckas producera fina 3+5 poäng trots att han får för lite speltid.

Skribent: Johan Barkestam

***

Så här kan Timrås defensiv komma att se ut:

Målvakter

Johansson – Juel

Backar

Erixon – Eronen

Nässén – Forsmark

Strömberg – Pilö

Svensson – Melander

***

Timrås målvaktssida är relativt stabil. Johansson är förstemålvakt och står för en bra stabilitet och Juel fungerar väl som back-up. Under fjolåret hoppade Juel på ett förtjänstfullt sätt in och stärkte upp Östersunds svajiga målvaktssida.

På backsidan känns laget relativt tunt. Laget har två tunga tapp i form av Rindell och Lyytinen. Främst Lyytinen var otroligt bra under sin inledande tid i föreningen, men han mattades något med tiden. Eronen är en rightback med landslagsmeriter från den finska landslaget. Han är i en bra ålder (29 år), men poängproduktionen imponerade inte nämnvärt under föregående säsong. 2 mål och 5 assist på 44 matcher var inte särskilt respektingivande. Ett stabilt backspel uppvisade Eronen visserligen, men för att husera i första backparet är det tveksamt om han är bra nog. Erixon är en relativt stabil back, men hans formkurva är på nedgång och dessutom är han skadeförföljd. Erixons förmåga att täcka skott och sätta laget främst är hans största förtjänster. Samma sak gäller en personlig favorit, Per Svensson, som via Virserum gnuggat den långa vägen till SHL. Han har överraskat positivt i många år, men frågan är vilken roll han får denna säsong? Rimligtvis borde han kunna få plats bland topp sex i backuppställningen, men i tränarstabens preliminära uppställning misstänker jag att han hamnar utanför topp sex.

Forsmark är en ung lovande back som verkligen visade framfötterna under fjolåret och det är rimligt att anta att han fortsätter ta stora kliv i år. Han har en fin skridskoåkning och ser många bra passningsvägar. Pilö kommer från en kämpig säsong och frågan är om han verkligen klarar av att bära en topp-sex backposition i år? Jag är inte övertygad och skulle personligen föredra Svensson före Pilö. Strömberg är en rejäl defensiv betongsugga som tyvärr är otroligt skadeförföljd och därmed ingen laget kan luta sig emot. Nässén kommer hem efter en lyckad sejour i Finland, men det är långt ifrån säkert att han är mogen att hantera förväntningarna på att han ska vara (minst?) en topp fyra-back i Timrå. Det som talar för värvningen är att nya tränaren Jokinen haft goda möjligheter att scouta Nässén i Jukurit där de båda huserade tillsammans under föregående säsong. Om Timrå ska lyckas bra behöver Nässén ta en stor roll och han bör kunna styra ett powerplay. Det blir intressant att se om han kan lyckas.

Analys av Timrås defensiv: På förhand ser backsidan svag ut. Erixon och Strömberg är båda skadebenägna och formkurvorna på Pilö och Svensson är svajiga. I positiva vågskålen har Eronen sett bra ut på försäsongen och sett mer vältränad ut än tidigare. En bra utveckling på Forsmark och bra leverans från Nässén skulle kunna medföra att backsidan kan överraska på uppsidan. Det blir sammantaget för många om och men för att det här ska bli bra. En toppback saknas på förhand och det skapar oro. Målvakterna får nog se till att rädda en och annan förlupen puck i vinter i SCA-Arena.

Skribent: Johan Barkestam

Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet. Det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Skellefteå.

Skellefteå var länge laget som, hur svårt det än kan vara att tro idag, ständigt misslyckades med att gå upp i dåvarande Elitserien. De kom till kvalserien. Pär Mikaelsson var kapten under en skock av åren, och det slutade ständigt på samma sätt. Chanserna till avancemang var goda, men på något märkligt sätt lyckades laget alltid att snubbla på mållinjen. Laget var helt enkelt sämst när det gällde och svårt att helt och hållet ta på allvar.

Skellefteå var ishockeyns svar på fotbollens Hammarby, som hade bra publikstöd, ett underhållande spel, men som aldrig vann. Tränaren Sören Cratz ändrade på detta i Hammarby och värvningen av forwarden Oskar Möller ändrade det mentala spelet i Skellefteå och bidrog till att tvätta bort loserstämpeln i föreningen.

Ett skifte i klubbens historia skedde när Skellefteå, häpnadsväckande nog, lyckades värva två MoDo-ikoner i form av vindsnabbe Anders Söderberg och den sege, skäggige och elake Magnus Wernblom. Satsningen fick en trovärdighet som tidigare saknats och i samma stund föddes en tro på hockeylaget bland arbetarna djupt nere i gruvgångarna. Klubben lyckades avancera till SHL 2005-2006 med MoDo-ikonerna i laget.

Väl i SHL hade Skellefteå det inledningsvis tungt. Dels hade folk svårt att skilja på det riktiga AIK och det falska AIK för det sanna AIK ansåg att det falska var fejk. Laget hade det som väntat tungt och lyckades med nöd och näppe klara sig kvar säsongen efter.

Ny is bröts när den finnen med det anmärkningsvärda namnet Kimmo Koskenkorva, smällde in en avgörande puck mot Linköping i en kvartsfinal. När jag såg matchen kunde jag knappt tro att det var sant. Skellefteå uppfattades vid den tiden som en humla som inte kunde flyga medan Linköping var både själlöst och profiltätt på samma gång. Pengarna flödade och Linköping kändes som en av giganterna. Noterbart var att världens bäste back, enligt Petter Rönnqvist, var med och bidrog framåt i samma match. Skrbek, segare än segast på en is, men lika svår att runda som en pråm på tvären i Suezkanalen. Efter Koskenkorvas mål var ytterligare ett glastak krossat.

I Skellefteå var det fullständig hockeyfeber. Hockeypremiären vibrerade av förväntan och det kryllade av folk som ville se sitt lag. Det var svårt att få tag på biljetter och eran med Lindström, Möller och Eriksson inleddes. Laget var hopplöst skickliga på att åka skridskor. Var och varannan match flög Victor Arvidsson in på isen efter att ha sprungit i båset och praktiskt taget flugit över sargen för att genomföra ett överraskningsbyte med ett friläge och efterföljande mål som följd.

Möller smackade in slagskott och Lindström gick inte att komma åt. När spelet stundtals, trots allt, hackade för Skellefteå fanns alltid Jimmie Eriksson att ta till. Eriksson kunde konsten att brunka in en puck genom att helt enkelt åka in i motståndarmålvakten, ramla för att sedan se pucken långsamt singla in i målet via en retsam luftfärd. Bert Robertsson gjorde episka presskonferenser, ofta ackompanjerad av antagonisten Roger Rönnberg. Robertsson och grät och gnällde över hur tufft hans spelare, som i sin tur i Berts värld, personifierade folket i gruvan, hade det.

Luleå lyckades ta sig till en final mot nämnda Skellefteå när de var i sin prime, men de var hopplöst chanslösa i den finalserien, precis som alla andra lag.

Det paradoxala var att gruvfolket under den tuffa tiden alltid kravlade sig upp från gruvorna och med av kol svärtade ansikten tog sig till hallen. Nu när laget är i final vartannat år och byter ledande spelare med Växjö varje år är det några fåtal Marklundare på plats i Skellefteå Kraft Arena, som trots minskat tryck börjat börja vittra sönder och spricka under ståplatsläktaren.

Under finalserien lyckades de få dit en hel del publik och under de stunder då Växjö inte fick konkurrens av innebandy kunde de båda lagen skapa en atmosfär som liknade en acceptabel nivå.

Laget är numera ett självspelande piano, där spelarna tycks mer välutbildade och vältränade än i andra föreningar. Trots att föreningen stundtals håller dumsnålt mycket i plånboken, som när Anton Lindholm värvades av Leksand, kommer ständigt nya unga spelare som fyller tomrummet efter de gamla. Bäst personifierades detta av årets finalspel då Möller, mönsterbrytaren och kaptenen, och Pudas, backgeneral och reservkaptenen, båda saknades utan att lagets slagstyrka mer än nämnvärt skadades.

Lika självklart som att Skellefteå var sämst när det gällde har de lyckats vara bland de bästa under en lång tid. Det märkliga är att detta tycks ha skapat en mättnadskänsla hos publiken som inte avspeglas på spelarna.

Skribent: Johan Barkestam

***

1. Sanny & Svensson

Denna podd är en ohotad etta när det gäller bevakning av SHL och Hockeyallvenskan. Två extremt hockeykunniga personer som delar med sig av inblickar i såväl omklädningsrumssnack som transfermarknaden. Dessutom bjuder Sanny och Svensson på många skratt då de har en skön självdistans och bjuder på egna misstag och dråpliga anekdoter från hockeyn. Svensson är troligen den person i Sverige som har bäst koll på övergångar och han kompletterar denna skill med en bra nördighet då han har för vana att föra in samtliga spelare i sina Excel-ark. Det gör att man som lyssnare får en bra bild av samtliga trupper i SHL och Hockeyallsvenskan och även får kännedom om ungefär hur mycket pengar olika klubbar spenderat på respektive spelare. Sanny bidrar med mycket humor och har även bra inblick gällande hur det fungerar i olika omklädningsrum och ligor. Bra fakta kompletteras med kvalitativt trams som lockar till skratt. Ironiseringen av AIK-spelaren Maiones kyssande av klubbmärket efter ett fåtal matcher i klubben eller spekulationer gällande vilken misslyckad importspelare som får fira jul i Ingolstadt förgyller.

***

2. Rinkside

I den här podden ligger fokus främst på Hockeyallsvenskan, men även SHL- spaningar dyker upp stundtals. Här samverkar genomsympatiska duon Lars Lindberg och Fredrik Söderström. Lars Lindberg har med sin varma och inkluderande framtoning en unik förmåga att skapa trivsel i såväl TV-sändingarna från TV4 och i poddstudion. Ett extra plus är att Lars är mån om att uttala samtliga spelarnamn rätt och därför ser till att spelarna själva får uttala sina namn i kortfilmer innan säsong. Lindberg har även sett till att göra en bra research inför SHL-säsongen genom att träffa initierade supportrar i respektive lag och släppa dessa möten i poddform. Fredrik Söderström är en mysfarbror som har en gedigen tränarbakgrund och försöker ta sig runt i hockeysverige med hjälp av SJ. Fredrik är bättre på att analysera hockey än SJ är på att organisera och köra tåg. Söderström är duktig på att uppmärksamma ishockeyns gräsrötter och doldisar på arenorna, vilket skapar intresse och förståelse för ishockeyns samtliga aspekter på ett djupare plan.

***

3. Hockeypuls

Här fokuserar man främst på NHL och de som roddar podden är extremt initierade hockeykunniga människor. Adam Johansson, Jonathan Lindqvist och Uffe Bodin är tre personer som verkligen kan sina saker. Djupintervjuer med Foppa blandas med spekulationer om Lukas Raymonds värde och initierade NHL-diskussioner. Adam Johansson brukar vara skicklig på att gräva upp allehanda statistik från arkivet och skapa lyssningsbart material av sådant som vid första anblick kan förefalla som ett povert grundmaterial. Johansson lyckas ofta ställa relevanta och lite oväntade frågor till de hockeyprofiler han intervjuar. Det märks bl.a. i samband med SHL:s upptaktsträff. Personligen gillar jag även Johanssons inhopp i TV4:s SHL-sändningar som kommentator, men även hans texter på Sportexpressen. På nämnda upptaktsträff kommer säkerligen Uffe Bodin fylla en viktig funktion. Bodin har mångårig erfarenhet från Hockeysverige.se, men återfinns numera inom sport-och bettingbolaget BetterCollective. Jonathan Lindqvist har bra koll på NHL, övergångar och vad som händer bakom kulisserna. Tillsammans skapar de en podd där balansen mellan detaljer och helhet fungerar väl.

***

4. VF Hockey

Kanske en något oväntad fyra på listan är VF-podden som styrs av Johan Ekberg som är en journalist på Värmlands Folkblad. Fokus ligger av naturliga skäl främst på Färjestads BK, men stundtals kan en bredare publik lockas till podden. Ekberg har en extremt poddvänlig röst och särskilt stor behållning skapar han och hans gäster när han årligen går igenom säsongens flippar och floppar tillsammans med MrMadhawk eller kör den ultimata SHL-guiden med hockeysveriges Måns Karlsson.

***

5. Inget halvvägs

I den här podden diskuteras Luleå hockey. Lokalreportrarna David Olsson Jiglund, Victor Tjärnberg samsas med krönikören Pelle Johansson och de forna spelarna Mats Lavander och Niklas Olausson. Poddens största förtjänster är att Luleå hockey djupanalyseras och att det finns både hyllningar och sågningar av hur Luleå hockey fungerar. Ängsligheten gällande att våga tycka saker är låg och det skapar ett mervärde. Genom att kombinera journalistiska vinklingar med spelares inblickar skapar podden en behållning för den initierade lyssnaren. Poddens svaghet kan vara att tempot stundtals blir för lågt och att målgruppen är relativt snäv.

Luleå har haft en mycket stor omsättning på spelare under årets Silly Season. Dessutom blev truppbygget klart tidigt denna sommar, vilket fick många Luleåfans att dra en djup suck av lättnad. Skuggan, som slutligen fick sparken som general manager, hade en förkärlek för att vänta in den rätta spelaren. Detta medförde ofta att han inte lyckades hitta den rätta spelaren, utan istället värvade felaktiga spelaren några för många gånger på kort tid. Det resulterade i ett antal mindre lyckade värvningar i form av en knäskadad Kempe och en dyr och energifattig Komarov.

Så här kan Luleås forwardssida komma att se ut.

Omark – O’Neill – Bromé

Levtchi – Koivistoinen – Nurmi

Andreasson – Lundin – Shinnimin

Hedqvist – Berglund – Einar

Lilja

Analys

Omark, Tyrväinen och Andreasson fick aldrig den kemi som spelarna och lagledningen hoppades på. Omark slog visserligen många bra passningar som inte förvaltades av lagkamraterna, men visst såg Omark stundtals äldre och något tröttare ut än under hans senaste Luleåsejour? Tyrväinen har lämnat Luleå och han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig efter många års hårt arbete i föreningen. Tyrväinen lyckades tyvärr inte uppbringa sin frustande finska ilska lika ofta som tidigare och en Tyrväinen utan brinn i ögonen är ingen trevlig syn. Andreasson rapporterades inför säsongen vara starkare än någonsin och många var de lagkamrater som svarade ”Andreasson” när de under försäsongen fick frågan om vem som presterat bäst på fysen. Kanske var det de nya musklerna, kanske var det en säsongs jetlag som dröjde sig kvar efter AHL-äventyret som gjorde att han spred skotten likt en upphakad vattenspridare.

I vinter kan spelskicklige och sevärde Omark få sällskap av den rutinerade, men för tillfället kantstötta Mathias Bromé i förstakedjan. Om han och familjen trivs (?) kommer han att kunna visa upp sin skicklighet. Bromé är en skicklig spelare som har bra fart på skridskorna och som över tid producerat bra med poäng i de lag han befunnit sig. Nu är det en stukad spelare som kommer till Luleå för att försöka få till en nystart. Han skrev direkt på ett långt kontrakt med Luleå, vilket förvånade något med tanke på det strul som uppstod i Örebro. Duon kommer att bli anförda av nyförvärvet O’Neill. O’Neill har levererat mycket poäng under många år och sägs besitta spetsegenskaper som Luleå så väl behöver. Att han är bra på att skapa ytor och hitta öppnande passningar bör supportrarna kunna förvänta sig. Orosmolnen gällande O’Neill gäller hans relativt höga ålder (36 år), att han fick delar av föregående säsong förstörd av en skada och att han snarare är en David än en Goliat. Han är nämligen bara 178 cm lång och väger 78 kilo. Kanske kan det bli ett bekymmer för Omark som ofta fungerat bra med Goliat-typer som Hartikainen och Harju.

Andrakedjan kommer troligtvis att bestå av finländarna inledningsvis. Levtchi ska vara målskytten och teknikern i den kedjan. Det som talar för att Levtchi ska lyckas är att han är mycket skicklig med pucken och har en vana av att spela tuffa spela slutspelsmatcher, nu senast i det finska slutspelet. Orosmolnen gällande Levtchi är att han, undantaget två säsonger i USA, endast spelat i Finland. Enligt uppgift ska Levtchis engelska inte vara den bästa och det finns flertalet andra högprofilerade poängspelare från Finland som misslyckats tidigare i SHL. Koivistoinen ska enligt rapporterna vara en stabil tvåvägscenter som förhoppningsvis kan bistå med en del poäng. En oroväckande parameter gällande Koivistoinen är att han producerat relativt skralt med poäng i Finland och att han var en spelare som bjöds ut till flera klubbar. Därmed är han inte en spelare som scoutats under längre tid av Luleås sportsliga ledning utan snarare hamnade på klubbens radar och bedömdes passa väl in i lagbygget. Nurmi är en stor spelare, med rightfattning som har sina främsta förtjänster i tung trafik såväl i sarghörnen som framför mål. Luleå har ett stort behov av denna typ av spelare och min tro är det kommer fungera väl för Nurmi i sin nya förening.

Albin Lundin är en stabil, men på förhand rätt trist värvning. Han gör sitt jobb både offensivt och defensivt, men hittills har han inte lyckats leverera offensiv spets i SHL, trots många år ihärdiga försök. Förhoppningsvis har han en offensiv uppsida som kan visa sig i en bra omgivning. Shinnimin är en retsticka, men även en mycket skicklig spelare som föregående säsong smällde in hela 16 mål och borde utifrån den prestationen kunna placeras högre upp i hierarkin. Andreasson degraderas från förstakedjan till en tredjekedja. Han behöver starta om hårddisken för att hans skott ska kunna finkalibreras. Under förra säsongen tjorvade han till det enkla, började tänka för mycket och plexiglaset bakom motståndarmålet fick sota för detta. Förhoppningsvis kan han i år gräva fram sina grundskills och återta sin roll högre upp i lagbygget.

I fjärdekedjan hittar vi multiverktyget Jonas Berglund. Han kan spela på de flesta platser och står år efter år för stabila insatser i Luleåtröjan. Förra året stänkte han, överraskande nog in hela 11 mål, en otroligt stark siffra med tanke på rollen i laget. Hedqvist är ung och lovande, men tyvärr lider såväl han som kedjekamraten Einar av trubbighetssjukan när det gäller att förvandla bra spel till poäng. På 33 matcher gjorde Hedqvist 1 mål och 1 assist, medan Einar på 52 matcher gjorde 7 mål och 6 assist. Hedqvist kan naturligtvis ursäktas av sin ungdom och att han bidrar med mycket annat, men i Einars fall är frågan vad som ska vända utvecklingen? Det tycks sitta mentalt då skridskoåkningen, fysiken och skottstyrkan samtliga ligger på hög SHL-nivå, men trots detta lyfter inte produktionen. Båda spelarna är lätta att tycka om, bara att hoppas att produktionen stärks i år, även om poänggörande inte är fjärdekedjans primära uppgift.

Sammantagen analys: Luleås forwardssida ser spetsigare, bredare och mer intressant ut än föregående säsong. Fler poäng bör ramla in framåt och sorgebarnet powerplay bör kunna lyfta under säsongen. De tre första kedjorna bör kunna producera, vilket skapar ett större djup i laget. Riskerna består i att många av de offensiva spelarna är nya i ligan och att några av de kommer från en strulig föregående säsong. Nu vill man att pucken ska släppas och att Luleå tar guld.