Skribent: Johan Barkestam

Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet. Det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Skellefteå.

Skellefteå var länge laget som, hur svårt det än kan vara att tro idag, ständigt misslyckades med att gå upp i dåvarande Elitserien. De kom till kvalserien. Pär Mikaelsson var kapten under en skock av åren, och det slutade ständigt på samma sätt. Chanserna till avancemang var goda, men på något märkligt sätt lyckades laget alltid att snubbla på mållinjen. Laget var helt enkelt sämst när det gällde och svårt att helt och hållet ta på allvar.

Skellefteå var ishockeyns svar på fotbollens Hammarby, som hade bra publikstöd, ett underhållande spel, men som aldrig vann. Tränaren Sören Cratz ändrade på detta i Hammarby och värvningen av forwarden Oskar Möller ändrade det mentala spelet i Skellefteå och bidrog till att tvätta bort loserstämpeln i föreningen.

Ett skifte i klubbens historia skedde när Skellefteå, häpnadsväckande nog, lyckades värva två MoDo-ikoner i form av vindsnabbe Anders Söderberg och den sege, skäggige och elake Magnus Wernblom. Satsningen fick en trovärdighet som tidigare saknats och i samma stund föddes en tro på hockeylaget bland arbetarna djupt nere i gruvgångarna. Klubben lyckades avancera till SHL 2005-2006 med MoDo-ikonerna i laget.

Väl i SHL hade Skellefteå det inledningsvis tungt. Dels hade folk svårt att skilja på det riktiga AIK och det falska AIK för det sanna AIK ansåg att det falska var fejk. Laget hade det som väntat tungt och lyckades med nöd och näppe klara sig kvar säsongen efter.

Ny is bröts när den finnen med det anmärkningsvärda namnet Kimmo Koskenkorva, smällde in en avgörande puck mot Linköping i en kvartsfinal. När jag såg matchen kunde jag knappt tro att det var sant. Skellefteå uppfattades vid den tiden som en humla som inte kunde flyga medan Linköping var både själlöst och profiltätt på samma gång. Pengarna flödade och Linköping kändes som en av giganterna. Noterbart var att världens bäste back, enligt Petter Rönnqvist, var med och bidrog framåt i samma match. Skrbek, segare än segast på en is, men lika svår att runda som en pråm på tvären i Suezkanalen. Efter Koskenkorvas mål var ytterligare ett glastak krossat.

I Skellefteå var det fullständig hockeyfeber. Hockeypremiären vibrerade av förväntan och det kryllade av folk som ville se sitt lag. Det var svårt att få tag på biljetter och eran med Lindström, Möller och Eriksson inleddes. Laget var hopplöst skickliga på att åka skridskor. Var och varannan match flög Victor Arvidsson in på isen efter att ha sprungit i båset och praktiskt taget flugit över sargen för att genomföra ett överraskningsbyte med ett friläge och efterföljande mål som följd.

Möller smackade in slagskott och Lindström gick inte att komma åt. När spelet stundtals, trots allt, hackade för Skellefteå fanns alltid Jimmie Eriksson att ta till. Eriksson kunde konsten att brunka in en puck genom att helt enkelt åka in i motståndarmålvakten, ramla för att sedan se pucken långsamt singla in i målet via en retsam luftfärd. Bert Robertsson gjorde episka presskonferenser, ofta ackompanjerad av antagonisten Roger Rönnberg. Robertsson och grät och gnällde över hur tufft hans spelare, som i sin tur i Berts värld, personifierade folket i gruvan, hade det.

Luleå lyckades ta sig till en final mot nämnda Skellefteå när de var i sin prime, men de var hopplöst chanslösa i den finalserien, precis som alla andra lag.

Det paradoxala var att gruvfolket under den tuffa tiden alltid kravlade sig upp från gruvorna och med av kol svärtade ansikten tog sig till hallen. Nu när laget är i final vartannat år och byter ledande spelare med Växjö varje år är det några fåtal Marklundare på plats i Skellefteå Kraft Arena, som trots minskat tryck börjat börja vittra sönder och spricka under ståplatsläktaren.

Under finalserien lyckades de få dit en hel del publik och under de stunder då Växjö inte fick konkurrens av innebandy kunde de båda lagen skapa en atmosfär som liknade en acceptabel nivå.

Laget är numera ett självspelande piano, där spelarna tycks mer välutbildade och vältränade än i andra föreningar. Trots att föreningen stundtals håller dumsnålt mycket i plånboken, som när Anton Lindholm värvades av Leksand, kommer ständigt nya unga spelare som fyller tomrummet efter de gamla. Bäst personifierades detta av årets finalspel då Möller, mönsterbrytaren och kaptenen, och Pudas, backgeneral och reservkaptenen, båda saknades utan att lagets slagstyrka mer än nämnvärt skadades.

Lika självklart som att Skellefteå var sämst när det gällde har de lyckats vara bland de bästa under en lång tid. Det märkliga är att detta tycks ha skapat en mättnadskänsla hos publiken som inte avspeglas på spelarna.

Skribent: Johan Barkestam

***

1. Sanny & Svensson

Denna podd är en ohotad etta när det gäller bevakning av SHL och Hockeyallvenskan. Två extremt hockeykunniga personer som delar med sig av inblickar i såväl omklädningsrumssnack som transfermarknaden. Dessutom bjuder Sanny och Svensson på många skratt då de har en skön självdistans och bjuder på egna misstag och dråpliga anekdoter från hockeyn. Svensson är troligen den person i Sverige som har bäst koll på övergångar och han kompletterar denna skill med en bra nördighet då han har för vana att föra in samtliga spelare i sina Excel-ark. Det gör att man som lyssnare får en bra bild av samtliga trupper i SHL och Hockeyallsvenskan och även får kännedom om ungefär hur mycket pengar olika klubbar spenderat på respektive spelare. Sanny bidrar med mycket humor och har även bra inblick gällande hur det fungerar i olika omklädningsrum och ligor. Bra fakta kompletteras med kvalitativt trams som lockar till skratt. Ironiseringen av AIK-spelaren Maiones kyssande av klubbmärket efter ett fåtal matcher i klubben eller spekulationer gällande vilken misslyckad importspelare som får fira jul i Ingolstadt förgyller.

***

2. Rinkside

I den här podden ligger fokus främst på Hockeyallsvenskan, men även SHL- spaningar dyker upp stundtals. Här samverkar genomsympatiska duon Lars Lindberg och Fredrik Söderström. Lars Lindberg har med sin varma och inkluderande framtoning en unik förmåga att skapa trivsel i såväl TV-sändingarna från TV4 och i poddstudion. Ett extra plus är att Lars är mån om att uttala samtliga spelarnamn rätt och därför ser till att spelarna själva får uttala sina namn i kortfilmer innan säsong. Lindberg har även sett till att göra en bra research inför SHL-säsongen genom att träffa initierade supportrar i respektive lag och släppa dessa möten i poddform. Fredrik Söderström är en mysfarbror som har en gedigen tränarbakgrund och försöker ta sig runt i hockeysverige med hjälp av SJ. Fredrik är bättre på att analysera hockey än SJ är på att organisera och köra tåg. Söderström är duktig på att uppmärksamma ishockeyns gräsrötter och doldisar på arenorna, vilket skapar intresse och förståelse för ishockeyns samtliga aspekter på ett djupare plan.

***

3. Hockeypuls

Här fokuserar man främst på NHL och de som roddar podden är extremt initierade hockeykunniga människor. Adam Johansson, Jonathan Lindqvist och Uffe Bodin är tre personer som verkligen kan sina saker. Djupintervjuer med Foppa blandas med spekulationer om Lukas Raymonds värde och initierade NHL-diskussioner. Adam Johansson brukar vara skicklig på att gräva upp allehanda statistik från arkivet och skapa lyssningsbart material av sådant som vid första anblick kan förefalla som ett povert grundmaterial. Johansson lyckas ofta ställa relevanta och lite oväntade frågor till de hockeyprofiler han intervjuar. Det märks bl.a. i samband med SHL:s upptaktsträff. Personligen gillar jag även Johanssons inhopp i TV4:s SHL-sändningar som kommentator, men även hans texter på Sportexpressen. På nämnda upptaktsträff kommer säkerligen Uffe Bodin fylla en viktig funktion. Bodin har mångårig erfarenhet från Hockeysverige.se, men återfinns numera inom sport-och bettingbolaget BetterCollective. Jonathan Lindqvist har bra koll på NHL, övergångar och vad som händer bakom kulisserna. Tillsammans skapar de en podd där balansen mellan detaljer och helhet fungerar väl.

***

4. VF Hockey

Kanske en något oväntad fyra på listan är VF-podden som styrs av Johan Ekberg som är en journalist på Värmlands Folkblad. Fokus ligger av naturliga skäl främst på Färjestads BK, men stundtals kan en bredare publik lockas till podden. Ekberg har en extremt poddvänlig röst och särskilt stor behållning skapar han och hans gäster när han årligen går igenom säsongens flippar och floppar tillsammans med MrMadhawk eller kör den ultimata SHL-guiden med hockeysveriges Måns Karlsson.

***

5. Inget halvvägs

I den här podden diskuteras Luleå hockey. Lokalreportrarna David Olsson Jiglund, Victor Tjärnberg samsas med krönikören Pelle Johansson och de forna spelarna Mats Lavander och Niklas Olausson. Poddens största förtjänster är att Luleå hockey djupanalyseras och att det finns både hyllningar och sågningar av hur Luleå hockey fungerar. Ängsligheten gällande att våga tycka saker är låg och det skapar ett mervärde. Genom att kombinera journalistiska vinklingar med spelares inblickar skapar podden en behållning för den initierade lyssnaren. Poddens svaghet kan vara att tempot stundtals blir för lågt och att målgruppen är relativt snäv.

Luleå har haft en mycket stor omsättning på spelare under årets Silly Season. Dessutom blev truppbygget klart tidigt denna sommar, vilket fick många Luleåfans att dra en djup suck av lättnad. Skuggan, som slutligen fick sparken som general manager, hade en förkärlek för att vänta in den rätta spelaren. Detta medförde ofta att han inte lyckades hitta den rätta spelaren, utan istället värvade felaktiga spelaren några för många gånger på kort tid. Det resulterade i ett antal mindre lyckade värvningar i form av en knäskadad Kempe och en dyr och energifattig Komarov.

Så här kan Luleås forwardssida komma att se ut.

Omark – O’Neill – Bromé

Levtchi – Koivistoinen – Nurmi

Andreasson – Lundin – Shinnimin

Hedqvist – Berglund – Einar

Lilja

Analys

Omark, Tyrväinen och Andreasson fick aldrig den kemi som spelarna och lagledningen hoppades på. Omark slog visserligen många bra passningar som inte förvaltades av lagkamraterna, men visst såg Omark stundtals äldre och något tröttare ut än under hans senaste Luleåsejour? Tyrväinen har lämnat Luleå och han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig efter många års hårt arbete i föreningen. Tyrväinen lyckades tyvärr inte uppbringa sin frustande finska ilska lika ofta som tidigare och en Tyrväinen utan brinn i ögonen är ingen trevlig syn. Andreasson rapporterades inför säsongen vara starkare än någonsin och många var de lagkamrater som svarade ”Andreasson” när de under försäsongen fick frågan om vem som presterat bäst på fysen. Kanske var det de nya musklerna, kanske var det en säsongs jetlag som dröjde sig kvar efter AHL-äventyret som gjorde att han spred skotten likt en upphakad vattenspridare.

I vinter kan spelskicklige och sevärde Omark få sällskap av den rutinerade, men för tillfället kantstötta Mathias Bromé i förstakedjan. Om han och familjen trivs (?) kommer han att kunna visa upp sin skicklighet. Bromé är en skicklig spelare som har bra fart på skridskorna och som över tid producerat bra med poäng i de lag han befunnit sig. Nu är det en stukad spelare som kommer till Luleå för att försöka få till en nystart. Han skrev direkt på ett långt kontrakt med Luleå, vilket förvånade något med tanke på det strul som uppstod i Örebro. Duon kommer att bli anförda av nyförvärvet O’Neill. O’Neill har levererat mycket poäng under många år och sägs besitta spetsegenskaper som Luleå så väl behöver. Att han är bra på att skapa ytor och hitta öppnande passningar bör supportrarna kunna förvänta sig. Orosmolnen gällande O’Neill gäller hans relativt höga ålder (36 år), att han fick delar av föregående säsong förstörd av en skada och att han snarare är en David än en Goliat. Han är nämligen bara 178 cm lång och väger 78 kilo. Kanske kan det bli ett bekymmer för Omark som ofta fungerat bra med Goliat-typer som Hartikainen och Harju.

Andrakedjan kommer troligtvis att bestå av finländarna inledningsvis. Levtchi ska vara målskytten och teknikern i den kedjan. Det som talar för att Levtchi ska lyckas är att han är mycket skicklig med pucken och har en vana av att spela tuffa spela slutspelsmatcher, nu senast i det finska slutspelet. Orosmolnen gällande Levtchi är att han, undantaget två säsonger i USA, endast spelat i Finland. Enligt uppgift ska Levtchis engelska inte vara den bästa och det finns flertalet andra högprofilerade poängspelare från Finland som misslyckats tidigare i SHL. Koivistoinen ska enligt rapporterna vara en stabil tvåvägscenter som förhoppningsvis kan bistå med en del poäng. En oroväckande parameter gällande Koivistoinen är att han producerat relativt skralt med poäng i Finland och att han var en spelare som bjöds ut till flera klubbar. Därmed är han inte en spelare som scoutats under längre tid av Luleås sportsliga ledning utan snarare hamnade på klubbens radar och bedömdes passa väl in i lagbygget. Nurmi är en stor spelare, med rightfattning som har sina främsta förtjänster i tung trafik såväl i sarghörnen som framför mål. Luleå har ett stort behov av denna typ av spelare och min tro är det kommer fungera väl för Nurmi i sin nya förening.

Albin Lundin är en stabil, men på förhand rätt trist värvning. Han gör sitt jobb både offensivt och defensivt, men hittills har han inte lyckats leverera offensiv spets i SHL, trots många år ihärdiga försök. Förhoppningsvis har han en offensiv uppsida som kan visa sig i en bra omgivning. Shinnimin är en retsticka, men även en mycket skicklig spelare som föregående säsong smällde in hela 16 mål och borde utifrån den prestationen kunna placeras högre upp i hierarkin. Andreasson degraderas från förstakedjan till en tredjekedja. Han behöver starta om hårddisken för att hans skott ska kunna finkalibreras. Under förra säsongen tjorvade han till det enkla, började tänka för mycket och plexiglaset bakom motståndarmålet fick sota för detta. Förhoppningsvis kan han i år gräva fram sina grundskills och återta sin roll högre upp i lagbygget.

I fjärdekedjan hittar vi multiverktyget Jonas Berglund. Han kan spela på de flesta platser och står år efter år för stabila insatser i Luleåtröjan. Förra året stänkte han, överraskande nog in hela 11 mål, en otroligt stark siffra med tanke på rollen i laget. Hedqvist är ung och lovande, men tyvärr lider såväl han som kedjekamraten Einar av trubbighetssjukan när det gäller att förvandla bra spel till poäng. På 33 matcher gjorde Hedqvist 1 mål och 1 assist, medan Einar på 52 matcher gjorde 7 mål och 6 assist. Hedqvist kan naturligtvis ursäktas av sin ungdom och att han bidrar med mycket annat, men i Einars fall är frågan vad som ska vända utvecklingen? Det tycks sitta mentalt då skridskoåkningen, fysiken och skottstyrkan samtliga ligger på hög SHL-nivå, men trots detta lyfter inte produktionen. Båda spelarna är lätta att tycka om, bara att hoppas att produktionen stärks i år, även om poänggörande inte är fjärdekedjans primära uppgift.

Sammantagen analys: Luleås forwardssida ser spetsigare, bredare och mer intressant ut än föregående säsong. Fler poäng bör ramla in framåt och sorgebarnet powerplay bör kunna lyfta under säsongen. De tre första kedjorna bör kunna producera, vilket skapar ett större djup i laget. Riskerna består i att många av de offensiva spelarna är nya i ligan och att några av de kommer från en strulig föregående säsong. Nu vill man att pucken ska släppas och att Luleå tar guld.

Skribent: Johan Barkestam

1. Skellefteå

Skellefteå har lyckats med konststycket att behålla samtliga viktiga forwards från guldsäsongen. Särskilt centersidan är riktigt stark, med Oscar Lindberg, Pär Lindholm, Jonathan Johnsson och Linus Lindström. Med den centersidan blir det enkelt för Skellefteås forwards att prestera bra.

2. Färjestad

Färjestad har en riktigt bra bredd på forwardssidan och även om laget tappat slagstyrka då Ejdsell försvann har man fyllt på med bra namn i form av Lodin, Studenic och Steen. En personlig favorit i Färjestad är den evigt unge och ständigt levererande Per Åslund. Kaptenen och härföraren Linus Johansson ska också nämnas i sammanhanget. En forward som eventuellt kan få det stora lyftet i år är Lucas Forsell, mycket beroende på vilken roll och hur mycket speltid han kan få. I ett lag som vimlar av stjärnor, som exempelvis fjolårets succéman Tomasek, kan det bli en tuff uppgift.

3. Luleå

Luleå har verkligen byggt nytt. Fjärdekedjan och Omark – Andreasson - Shinnimin kvarstår. Tyrväinen kommer garanterat att vara saknad, men O´Neill, Koivistoinen, Lundin och Berglund bör sammantaget vara en mer kreativ centersida än vad som var fallet under föregående säsong. Mönsterbrytare i form av Levtchi och Bromé har adderats till lagbygget och kanske kan den trubbiga offensiven nu få ett lyft?

4. Rögle

Rögle har ett antal spelare som verkligen kan göra skillnad. Everberg är nyttig år efter år i sitt spel runt kassen och Zaar har ett fruktat skott. Albin Sundsvik utvecklades på ett bra sätt under föregående säsong och lär kunna ta ytterligare kliv i år. Värvningarna av Peterson och Dickinsson skapar en robust centersida. Leon Bristedt är ytterligare ett högkvalitativt nyförvärv. Anton Bengtsson är en skicklig spelare, som i sina bästa stunder är landslagsmässig, men som hade en något svagare säsong än vanligt senast.

5. Växjö

Växjö har flera forwards som i skymundan är riktigt vassa. Några av dessa är Manuel Ågren och Dylan McLaughlin. Félix Robert och Otto Koivula hämtas in från AHL där de båda gjort relativt mycket poäng under de senaste säsongerna. Växjö brukar som bekant lyckas tämligen väl med nyförvärv som få hade koll på innan säsongen startade, vilket talar för att Växjö ska placera sig topp 5. Ett tungt tapp för Växjö är att Robert Rosén beslutat sig för att gå i hockeypension. Han har varit otroligt nyttig i många år för Lakers.

Under föregående säsong värvade Luleå hockey Frédéric Allard. Allard hade NHL och AHL-meriter och beskrevs som en funktionell tvåvägsback med offensiv uppsida.

Hans vistelse i Luleå inleddes med en skadeperiod och när han var spelredo visade han upp ett ytterst svagt spel. Han hade tydliga problem med positionsspelet i egen zon, var långsam på skridskorna och producerade nästintill inga poäng, trots en hel del speltid i powerplay. Han producerade endast 9 poäng på 38 matcher trots att han matchades som om han presterade som en toppback i ligan av tränartrion i Luleå. Han spelade i genomsnitt 18.57 minuter per match, detta trots att han efter sin skada matchades in försiktigt initialt. Allard hade även en svag +/- statistik och landade på -12 när säsongen var över.

I en intervju med Norrländska Socialdemokraten berättar Allard att han är missnöjd med säsongen och att han aldrig kände sig hel från skadan och därav inte kunde göra sig själv rättvisa under hela säsongen.

I Luleå-podden Vårat gäng berättade Ulf Engman att han haft allvarliga samtal med Allard då varken sportcheferna eller tränarna var nöjda med hans prestationer under föregående säsong. Han berättade då att Allard var självkritisk och lovade (!) att göra en bättre säsong. Engman menade att han litade på Allards ord och även under kommande säsong kommer Allard att skrinna ut i Coop Arena. Det märkliga med det samtalet är naturligtvis att Allard även under föregående säsong, såklart, försökte göra sitt bästa. Allard själv måste ha blivit förvånad då han fick spela mycket, vilket brukar vara ett traditionellt tecken på att man gör det bra, bara för att sen efter säsongen få veta att ingen i ledningen varit nöjda. Detta skickar motsägelsefulla och märkliga signaler till Allard själv, lagkamraterna och fansen.

Det som är det märkliga med hela Allardhistorien är att Luleås tränartrio med Bulan, Stridh och Kyrö under säsongen gav Allard ett mycket stort förtroende. Detta visades i praktiken ute på isen då Allard fick mycket speltid och under stora delar av säsongen var bosatt i Luleås powerplay. Detta trots att Allard inte alls presterade på den nivå som hade krävts. Under säsongen försökte jag förstå matchningen av honom och försökte tänka att tränarna såg en stor potential i Allard och därför valde att spela honom i hopp om att han skulle få en lidnersk knäpp i slutspelet. Men underprestationen tilläts fortsätta och han belönades med speltid i kritiska lägen, ända fram till säsongens allra sista match då han som en blixt från klar himmel plötsligt blev bänkad. Än mer märklig blir historien av det faktum att tränartrion bör ha haft kännedom om att Allard kände av skadan och därför inte kunde spela på en tillräckligt hög nivå.

Under kommande säsong hoppas jag att Allard är hel och ren och matchas utifrån prestation. Om hans löfte om att spela bättre inte infrias vill jag se andra spelare på isen. Jag är personligen ytterst skeptisk till att Allard kommer att kunna prestera på ett sådant sätt att han kan bära runt 20 minuters speltid och göra laget bättre. Spelare som Sellgren och kanske även Jansson tror jag skulle göra det minst lika bra i powerplay. Om Allards föregående säsong är en måttstock för en tillräckligt god prestation är fallhöjden med att prova andra på Allards position verkligen inte hög.

Skribent: Johan Barkestam

Luleå backsida har inte förändrats alls inför kommande säsong. Det är positivt och lite skrämmande på samma gång då laget underpresterade under föregående säsong. Det positiva är naturligtvis att Luleå fick behålla förra säsongens stora utropstecken i form av Jesper Sellgren och att Bulan kan arbeta vidare med kontinuitet i den här lagdelen då forwardssidan byggts om så markant. Det skrämmande är att backsidan ser tunn ut och att ingen av backarna konsekvent lyckades övertyga i powerplay under föregående säsong.

Så här kan Luleås backsida komma att se ut:

Sellgren – Laaksonen

Gustafsson – Hardegård

Allard – Själin

Jansson

Sellgren är en riktigt bra back som Luleå ska vara mycket glada över att ha fått behålla. Han har en ytterst välfungerande skridskoåkning, vilken han då och då visar upp i samband med effektiva uppåkningar. Kommande säsong hoppas jag att Sellgren vid fler tillfällen vågar utmana in mot målet. Då kan även hans offensiva uppsida stärkas. Sellgrens enda tydliga svaghet är hans lösa skott. Kanske var det den faktorn som gjorde att han konsekvent lämnades utanför powerplay av tränartrion.

Laaksonen är en rightfattad back som verkligen blandar och ger. Hans styrkor är att han åker runt och är retsam och smågrinig, vilket är en beståndsdel som Luleå behöver. Han vågar göra saker med pucken och har ett rätt vasst skott. Problemet med Laaksonen är att han i sin iver att bidra ibland dräller med pucken och sätter laget i problem.

Kapten Gustafsson är inte den spelare han en gång var, men fortfarande är en han en stabil backpjäs. Han såg bättre tränad ut under förra säsongen och det är en absolut nödvändighet då Bulan lastar kopiösa mängder istid på Gustafsson. Gustafsson kan spela i alla spelformer och är en mycket bra ledare i omklädningsrummet. Det vittnar i stort sett alla som haft med honom att göra om. Gustafssons styrka är att han är stabil och har bra, distinkta uppspel. Hans svaghet är att han är rätt seg på skridskorna och att han slagskott i powerplay ofta dundrar i plexit.

Hardegård började fjolårets säsong på ett mycket bra sätt och både powerplayspelet och straffläggningskills visades upp. Han är stabil i egen zon och kan spela i både offensiva och defensiva situationer. Hardegård mattades dock betänkligt under slutskedet av säsongen och just jämnheten och segheten på skridskorna är två frågetecken.

Allard besitter säkerligen en hel del skicklighet, men detta lyckades han dölja tämligen väl under föregående säsong. Han har lovat bot och bättring inför nästa säsong, men tills detta är bevisat är han en av Luleås största svagheter, i synnerhet som han matchas orimligt mycket av tränartrion.

Själin är en underskattad gnuggare i Luleås backuppsättning. Undantaget några svaga matcher under inledningen av förra säsongen står Själin för ett stabilt och uppoffrande backspel. Han kräver lite eller inget för att vara nöjd, utan gör sin roll utifrån bästa förmåga. I boxplay sliter han på och blockerar mängder med skott. Han och Engsund hade under många år en bra kemi och nyckeln blir att hitta en mer spelande back att sätta bredvid Själin så han får göra det han är bäst på. Själins svagheter är det offensiva spelet samt stundtals bristande kreativitet i samband med uppspel.

Jansson är en ung rightfattad back som hittills inte alls fått möjligheten att visa upp sina styrkor. Janssons styrkor är ett vasst skott och en rörlig skridskoåkning. Då Jansson mest fått nöta bänk och aldrig spelar i powerplay har hans möjligheter att uppvisa sina förtjänster varit små, medan hans problem i defensiven blivit tydliga. Förhoppningsvis har ytterligare en sommar med styrketräning och nyttiga erfarenheter från föregående säsong lett till att han kan äta sig in i truppen i år.

Sammantagen analys: Luleås backsida är stabil, men tunn. Styrkan är att många spelare kan spela många minuter och har erfarenhet av ligan. Svagheten är att en riktigt bra powerplayback saknas, dessutom saknas en defensiv general av engsundklass. Den typen av backar brukar ofta vara en avgörande parameter för att lag som vill utmana om guldet.

Skribent: Johan Barkestam