Skribent: Johan Barkestam
En person är död eftersom han fått en motståndares skridsko över halsen. Situationen är tragisk och alla tankar går till de anhöriga.
Jag vet inte om ett halsskydd hade kunnat rädda Adam Johnson liv, men troligen hade chanserna ökat.
I dagens SHL är det många som struntar i halsskyddet, antingen för att de inte bryr sig eller för att de vill utstråla att de inte bryr sig. Det är tyvärr ofta coolt att inte bry sig, att vara skön, spontan och sitta längst bak i bussen, bröla till, spela konstig musik och köra poker. De killarna glömmer ofta viktiga saker som skydd. Killarna längst fram i bussen är inte lika coola, men de har ofta halsskyddet på, korrekt fastspänt.
Personen som omkom var Adam Johnson och olyckan var framme under en match mellan Nottingham Panthers och Sheffield Steelers. Johnson var endast 29 år när han förolyckades. Han spelade under en säsong i Malmö och jag minns honom främst för att han, efter att Malmö säkrat nytt kontrakt i SHL, lämnade laget under en bortaturné eftersom han saknade sin flickvän så mycket.
Inom hockeyn finns det fortfarande en machoattityd som kan vara direkt skadlig för utövarnas hälsa. Hockeyn är, och ska vara, en tuff sport där man inte ligger kvar och kör ett fyrtiotal kommandorullningar vid minsta kroppskontakt med motståndaren. Vi som gillar ishockey vill slippa det skådespel med filmningar som nu, tyvärr, är en accepterad del av fotbollen. Vi vill inte ha Rivaldos och Neymars som får ont i huvudet när de rispar knät. Men ivern att visa en tålighet mot smällar får inte resultera i en dumdristighet där risken för allvarliga skador ökar till följd av slentrianmässiga val.
När man verkligen tänker efter kan man konstatera att det finns en hel del idiotiska inslag inom ishockeyn som tillåts fortsätta år efter år, eftersom det alltid varit på det sättet. Kanske får man stå ut med detta eller så ska det ändras? Om sporten skulle uppstå idag skulle dessa företeelser troligen aldrig tillåtas. Kanske kan det jämföras med alkoholintag? Alla vet att det är skadligt, men eftersom bruket av det funnits under oöverskådlig tid är det något vi som samhälle förhåller oss till på både gott och ont.
Huvudet och halsen är naturligtvis två mycket kritiska områden för hockeyspelare, trots detta hittar vi ofta de största bristerna i säkerhetstänket just här.
Alla hockeyspelare kör galler eller helvisir fram till artonårsåldern, men efter det blir det i princip omöjligt att se ut genom dessa attiraljer. Gallret får plötsligt folk att känna sig lika inburade som valfri fånge på Robben Island under apartheidregimen i Sydafrika. Andra upplever helvisiret som lika besvärande som en glasskål som rispats med Svinto av någon ettrig Therese Johaug-typ. Utom om man gjort illa sig såklart, då kan man se igenom visiret igen. När ansiktet läkt ihop grumlas synen återigen och ansiktsskyddet åker av. Tandläkarna får arbeta extra och vaktmästarna får skrapa tänder och blod med isskrapan.
Många plockar även bort öronskydden eftersom de tar upp så pass mycket vind att Dumboöron vecklas ut när de trampar till i överstegen. Klart att de plastbitarna måste bort för att en match ska kunna genomföras på ett coolt och respektingivande sätt! Läkarna får sy ihop öron och materialarna tvätta blodiga tröjor.
Avslutningsvis struntar många i halsskyddet eftersom det ser töntigt ut, det kliar och är alldeles för tungt för en fullvuxen karl att bära. Sedan att glinen i björnligan orkar bära upp skyddet är irrelevant, de är ju trots allt…björnar? Ambulanspersonalen får rycka ut och läkarna får försöka rädda liv.
Kanske ska hockeysverige börja lyssna på de som sitter längst fram i bussen? Max Fribergarna och Einar Emanuelssonarna som varje dag sätter på sig halsskyddet korrekt.
Här borde föreningarna ta ett större ansvar och beordra de coola och obetänksamma att använda halsskyddet. Det borde alla kunna enas om och förändra redan denna säsong, eller hur? När man är ung är man odödlig och då måste vuxna, dödliga, våga ta obekväma beslut som minskar risken för allvarliga olyckor inom ishockeyn.
Obligatoriska helvisir och öronskydd känns betydligt längre bort än halsskyddet. Det kommer säkert hända att de blir en naturlig del av sporten, men det ligger säkerligen 10-15 år bort. När det väl händer är det troligen som med trepunktsbältet, vi kommer att titta tillbaka och fundera; hur tusan tänkte de som var utan? Det vore ju lika dumt som om målvakter stod utan…hjälm? Men det skulle ju aldrig hända…?