Vi är nu framme vi den delen av säsongen då tränare sparkas på löpande band för att göra plats för klyschorna: förenkling, mer tydlighet och ny energi.
När tränare kör fast är det förståeligt att de byts ut. Pressen blir hård när det går dåligt. Massmedia kritiserar, spelarna gnäller och styrelsen blir nervös när SHL:s pengabuntar riskerar att bytas ut mot Hockeyallsvenskans spottstyvrar.
Sparkningarna kan jag köpa, men jag tycker att det blir otroligt märkligt när man använder andretränarna som brickor i ett cyniskt spel.
Tänk på hur horribel arbetsmiljön blir för huvudtränaren.
Det går dåligt för laget och då ska du som tränare även fundera på om och när din närmast allierade kommer sticka en dolk i din rygg, den dagen du hamnar i onåd hos styrelsen. Likt en Julius Caesar som förrådes av senaten inklusive hans bäste vän Brutus.
Karlin råkade ut för det här scenariot helt nyligen i MoDo, där Fredrik Andersson gnuggade sina händer girigt när marken började rämna under Karlins fötter. Sedan när Andersson tog över förkunnade han snusförnuftigt att han visserligen gått med på att spela på det sätt som Karlin ville, men han hade andra bättre idéer som han mörkade (?) till den dag då han själv fick Karlins jobb.
Andra alternativet är att sparka andretränaren när huvudtränaren inte får snurr på saker och ting. Detta scenario inträffade helt nyligen i Örebro där Niklas Eriksson fick stanna kvar och den assisterande tränaren Tobias Thermell offrades och ersattes av Calle Gunnarsson. Eriksson har en märklig förmåga att outsourca problemen till spelarna och andra i ledarstaben. Läs: spelarna Bromé och Holm och tränarna Hedberg och Thermell.
Det tycks vara så att assisterande tränarna i stället för att vara ett stöd för huvudtränaren snarare utvecklats till potentiella förrädare och syndabockar.
Jag tycker att likväl som att hockey är en lagsport borde tränarna utgöra en enhet som jobbar tillsammans.
