Inför årets SHL har mängder med etablerade nyförvärv ramlat in i de 14 olika lagen. Frölunda har laddat på med Henrik Tömmernäs som, likt en dirigent, ska vägleda Malte Strömwall och Jere Innala till att bli de bästa versionerna av sig själva. Frölundas PP-problematik ska nu lösas, nu när det gamla invanda vädrats ut i och det nya fräscha kommit in i. Joel, Carlsson och Lasch är borta och vips ska den vida omvittnade frölundianska trubbigheten försvinna. Det ska bli en gnutta mindre full fart och stress och en gnutta mer av tempoväxlingar och finess.
Luleå sätter denna säsong hoppet till att Omark ska återuppväcka Tyrväinen från sin Törnrosasömn och utöver detta få Andreasson att se ut som en skyttekung igen. Omark tillskrivs ett så stort hopp i Norrbotten att jag ibland undrar om han förväntas kunna förvandla vatten till vin, likt den mest optimala festfixaren. Omark och övriga laget fick under inledningen av denna säsong vandra upp till det Stora Sjöfallet i Lapplands norra delar. Säkerligen predikade Omark om vikten av att vara bäst i slutet av säsongen och att ”vara stark på pucken”. Likt en något mer berömd Messiasgestalt från Palestinaområdet använde han berget för att nå ut med sitt budskap till de lärjungar som desperat sökte vägledning. Kanske, kanske lyckades han även med att hela Mario Kempe från dennes allehanda åkommor. Vem vet, framemot våren kommer Kempe kanske nersläntrande från det Stora Sjöfallet och frälser laget i slutspelet. Nåja, drömma kan man.
Färjestad har kryddat sin välkomponerade höstgryta med klassiska trygga kryddor som Jonathan Andersson, Joel Kellman och David Tomasek, men även spiceat till det hela med smaksättare som är mer okända för den breda massan i form av Groleau och Lagacé.
En stor tilltro finns i klubbarna och hos oss supportrar att, ett eller flera, nyförvärv kan göra en betydande skillnad för resultatet över tid. Tro mig, jag vet hur det känns. I samma stund som Omark satte sin signatur på Luleåkontraktet kändes luften lättare att andes, chokladbiten på kvällskvisten kändes mer välsmakande och färgerna i naturen kändes klarare och skarpare. MEN min spaning är att det inte nödvändigtvis behöver vara sant att enskilda spelare i själva verket har den betydelse som vi vill tillskriva dessa. Jag menar att en trygg sportslig organisation och främst av allt kunniga sportchefer och tränare är mer betydelsefulla för ett lags framgång över tid, än enskilda spelare. Därför är det, enligt min mening, långt ifrån rimligt att stora mängder pengar skyfflas och på enskilda spelare innan klubben verkligen lagt tid och kraft på att anlita skickliga ledare. En driven ledning kostar ofta en spottstyver relativt potentiella stjärnvärvningar och kan bevisligen åstadkomma en bra prestation över tid, vilket glädjande nog skapar en härlig dynamik och överraskningar inom ishockeyns värld.
Rögle var innan bröderna Abbotts intåg ett relativt mediokert gäng som ständigt balanserade på, om inte ruinens, så åtminstone hockeyallsvenskans, brant. Före Abbotts värvade Rögle målskytten och snajdaren Altonen som åkte solo och glänste medan lagkamraterna förvirrat tittade på. Efter Abbotts kom tydliga kravställningar och förändringar i spelartruppen där spelare som inte var villiga att underkasta sig träningen och systemet på ett osentimentalt sätt fasades ut, däribland Altonen. Jag vill minnas att Daniel Widing i en intervju med CMore uttalade att Abbotts kravställning visserligen skapat en temporär skärpning i truppen, men att han var skeptisk mot att Abbotts skulle kunna fortsätta på samma sätt även i framtiden. Abbotts är dock i allra högsta grad kvar i SHL och skördar framgångar med sitt Rögle, medan det sista jag minns av Widing var att han säsongen 2019-2020 planlöst åkte runt i Luleå ett antal matcher och lyckades göra ett mål med rumpan innan han försvann från strålkastarljuset (för evigt?).
I Luleå uppnåddes framgångar med ett relativt medelmåttiga spelare under ledning av Jonas Rönnqvist med Thomas Bulan Berglund som assisterande. När Bulan sedan provade sina vingar i Brynäs, blev Brynäs bra och Luleå dåliga. Föga förvånande skedde en omvänd förvandling för Brynäs och Luleå när Bulan kom hem till Norrbotten igen. Brynäs havererade och bytte tränare och filosofier snabbare än någon hann följa med i svängarna, till sist var till och med glade Manner ledsen och sparkad. Laget famlade förtvivlat i mörkret, hittade Ove, som inte hittade magin och allt som därefter återstod var tårar och en smärtsam degradering. Bulan fick ordning i Luleå efter några år där laget varit en skugga av sitt forna jag och trots att laget körde på ett fartgupp under föregående år är jag tämligen övertygad om att laget snart är tillbaka på banan igen.
Färjestad är ett annat lag där vikten av toppspelare tydligt trumfas av en kompetent ledning. När genomsympatiska Pennerborn fick lämna blev Färjestad dels ett tråkigare lag att titta på, dels ett otroligt mycket svårare lag att möta. Laget var i stora delar intakt, men ledningen var en annan med Rikard Wallin i spetsen ackompanjerad av Mitell. MoDo har gått från att förlita sig på gamla meriter till att hitta exakt de trygga och förnuftiga pusselbitar som behövs för att bygga något stabilt över tid. Storumansonen Widebro har tryggt lotsat klubben genom snåriga farvatten bestående av rop på snabba lösningar från personer i bygden, medan kapten Karlin, med sin ständigt illasittande kavaj, metodiskt och känslokallt lagt till och förtöjt Modoskutan tryggt vid hamnen. Fröberg och Filander i Oskarshamn visar år efter år vad det går att åstadkomma med backsidor och på förhand diffusa nyförvärv om man som klubb vet hur de kan få en stor del av spelarna att bli bättre under en relativt kort period av tid.
Malte Strömwall, Linus Omark och David Tomasek är inte de som kommer vara avgörande över tid för klubbarna, utan i stället är det Rönnberg, Bulan och Mitell tillsammans med den sportsliga ledningen som är centralfigurerna. Spetsspelarna kan naturligtvis skapa välbehövliga nyanser i SHL:s gråskala, men de riktiga färgsättarna är ledarna i respektive klubb. Vill en klubb lyckas, börja då med organisationen och låt spelarna utgöra de färgglada ljusen på födelsedagstårtan, men vill man fylla år många gånger i hockeyns finrum bör tiden, pengarna och fokuset i större utsträckning läggas på de som bestämmer, än de som spelar. Summa summarum, tyvärr Malte, du är relativt oviktig i det större sammanhanget, även om spelare som dig kan få hela städer att drömma om guld.
Skribent:
Johan Barkestam
