Sportbloggare tar tempen på alla SHL-lag och rankar dem i enlighet med den placering som vi tror respektive lag har efter 52 SHL-matcher.

------

14. Malmö Redhawks

Malmös trupp ger fler frågetecken än utropstecken. Laget är nästan byggt till hälften med importspelare. Och de nyförvärv som kommer till Malmö känns på förhand svagare än de spelare som lämnat klubben.

****

Målvaktssidan (3/5)

Malmös målvakter är två namn med hög högstanivå, och knutna till respektive landslag under den förra säsongen.

Marek Langhammer hade dock en usel säsong i Oskarshamn sist, och det som vi sett från Daniel Marmenlind är inte mer än genomsnittlig målvakt i SHL, med höga toppar och djupa dalar.

Malmös båda målvakter behöver höja sig från den nivå de spelade på det förra året om Malmös säsong ska sluta ovanför kvalstrecket.

****

Backsidan (3/5)

Backsidan ser klart godkänd ut med toppar som på förhand ser ut att bli Dominik Badinka, Robin Salo, Jakub Galvas och Lassi Thomson på topp fyra. Denna kvartett står sig bra i konkurrensen för lag på den undre halvan, vilket är Malmös stora styrka.

****

Forwardssidan (2/5)

Centern Fredrik Händemark kommer att få dra att stort lass i Malmö, tillsammans med Carl Persson och Johan Olofsson. Men bakom dem är det svårt att se att starkt lag över fyra kedjor.

Jokern i leken är centern RobIn Hanzl. Där finns hög potential, men samtidigt är han på karriärens upploppsraka. Det kan bli både kanon och kalkon från hans sida under säsongen.

Otto Stenberg är en grym talang Malmö kan dra nytta av. Men det har (ännu) inte lossnat i SHL på samma sätt som i juniorlandslaget för honom.

Forwardssidan är Malmös akilleshäl. Den ser för tunn ut för att lyfta laget till en bättre placering. I synnerhet sett till vilka ytterforwards som mönstras, laget behöver mer offensiv spetskompetens på denna position.

****

Sammantaget: (8/15)

Malmö har ett lag som kommer att vara inblandad i bottenstriden. Det finns potential i rödhökarna, men det är många osäkra eller svagare kort som måste ta ett steg i rätt riktning under säsongen.

Uppsidan är väl att laget är hyfsat välbalanserat på papperet. I den meningen att ingen lagdel sticker ut jättemycket mer än den andra. Laget borde vara ungefär lika bra bakåt som framåt. Om det är bra eller dåligt i sig låter jag vara osagt...

Tomas Kollar och Jens Nielsen kommer att få göra rätt för sin lön om Malmö ska undvika kval denna säsong.

Att de får Bert Robertsson vid sin sida denna säsong är dock ett plus. Men jag avundas i tränartrions utgångsläge inför säsongen.

Skribent: Johan Barkestam

***

Så här kan Timrås defensiv komma att se ut:

Målvakter

Johansson – Juel

Backar

Erixon – Eronen

Nässén – Forsmark

Strömberg – Pilö

Svensson – Melander

***

Timrås målvaktssida är relativt stabil. Johansson är förstemålvakt och står för en bra stabilitet och Juel fungerar väl som back-up. Under fjolåret hoppade Juel på ett förtjänstfullt sätt in och stärkte upp Östersunds svajiga målvaktssida.

På backsidan känns laget relativt tunt. Laget har två tunga tapp i form av Rindell och Lyytinen. Främst Lyytinen var otroligt bra under sin inledande tid i föreningen, men han mattades något med tiden. Eronen är en rightback med landslagsmeriter från den finska landslaget. Han är i en bra ålder (29 år), men poängproduktionen imponerade inte nämnvärt under föregående säsong. 2 mål och 5 assist på 44 matcher var inte särskilt respektingivande. Ett stabilt backspel uppvisade Eronen visserligen, men för att husera i första backparet är det tveksamt om han är bra nog. Erixon är en relativt stabil back, men hans formkurva är på nedgång och dessutom är han skadeförföljd. Erixons förmåga att täcka skott och sätta laget främst är hans största förtjänster. Samma sak gäller en personlig favorit, Per Svensson, som via Virserum gnuggat den långa vägen till SHL. Han har överraskat positivt i många år, men frågan är vilken roll han får denna säsong? Rimligtvis borde han kunna få plats bland topp sex i backuppställningen, men i tränarstabens preliminära uppställning misstänker jag att han hamnar utanför topp sex.

Forsmark är en ung lovande back som verkligen visade framfötterna under fjolåret och det är rimligt att anta att han fortsätter ta stora kliv i år. Han har en fin skridskoåkning och ser många bra passningsvägar. Pilö kommer från en kämpig säsong och frågan är om han verkligen klarar av att bära en topp-sex backposition i år? Jag är inte övertygad och skulle personligen föredra Svensson före Pilö. Strömberg är en rejäl defensiv betongsugga som tyvärr är otroligt skadeförföljd och därmed ingen laget kan luta sig emot. Nässén kommer hem efter en lyckad sejour i Finland, men det är långt ifrån säkert att han är mogen att hantera förväntningarna på att han ska vara (minst?) en topp fyra-back i Timrå. Det som talar för värvningen är att nya tränaren Jokinen haft goda möjligheter att scouta Nässén i Jukurit där de båda huserade tillsammans under föregående säsong. Om Timrå ska lyckas bra behöver Nässén ta en stor roll och han bör kunna styra ett powerplay. Det blir intressant att se om han kan lyckas.

Analys av Timrås defensiv: På förhand ser backsidan svag ut. Erixon och Strömberg är båda skadebenägna och formkurvorna på Pilö och Svensson är svajiga. I positiva vågskålen har Eronen sett bra ut på försäsongen och sett mer vältränad ut än tidigare. En bra utveckling på Forsmark och bra leverans från Nässén skulle kunna medföra att backsidan kan överraska på uppsidan. Det blir sammantaget för många om och men för att det här ska bli bra. En toppback saknas på förhand och det skapar oro. Målvakterna får nog se till att rädda en och annan förlupen puck i vinter i SCA-Arena.

Mattias Norlinder har ett omfattande förflutet i Modo sedan tidigare. Nu är den 24-årige backen med Tre Kronor-meriterna och Öviksklubben muntligt överens om ett kontrakt, avslöjar Sportbladet.

Ett tämligen välkommet tillskott till Modo.

Kramfors-fostrade Norlinder har lirat i Nordamerika de senaste åren och mestadels huserat i AHL. Det har även blivit sex NHL-bataljer.

Noterbart är att Mattias Norlinder lirade i Frölunda i ett par år innan han lämnade svensk hockey.

1. Jakob Silvferberg - Brynäs

Jakob Silvferberg är säsongens värvning - och kittet som ska hålla samman Brynäs. Han återvänder hem efter tretton säsonger och nästan 900 matcher i NHL.

Brynäs får hem en tvåvägsforward som fortfarande håller världsklass. Och han kan bidra i alla delar av spelet, och med sin rutin och ledarskap blir han ovärderlig som den som sätter standarden för lagets prestationer.

2. Peter Cehlarik - Leksands IF

Peter Cehlárik var SHL:s bästa forward den gångna säsongen. Han gjorde 39 poäng och hade bäst +/- statistik i ligan (+30). Utöver det var han tongivande i Slovakiens landslag.

Cehlárik är bara 29 år. Han kan definitivt nå ännu högre höjder i Leksand - och visa varför han är SHL:s bästa importspelare.

3. Ty Rattie – Linköping HC

Ty Ratties facit är 155 matcher och 128 poäng i SHL. Då är man givetvis en av ligans bästa forwards offensivt sett.

Rattie är bara 31 år gammal, och det kommande två säsongerna tillhör han Linköping. Det ska LHC-fansen glädjas åt.

4. André Petersson – HV71

André Petersson och HV71 rökte fredspipa. Det är lätt att förstå varför. Båda parterna tjänar på det, kortsiktigt.

Petersson är en toppforward i ligan som kan nosa på 45-poängsstrecket. Han får nu bevisa att HV71 gjorde rätt som behöll honom kvar i laget, trots schismerna.

5. Per Åslund – Färjestad BK

Per Åslund är en av SHL:s veteraner. Vid en ålder av 38 år kan han blicka tillbaka på en säsong där han gjorde flest powerplay-mål av alla i SHL:s grundserie. Och noterades för 36 poäng på 45 matcher.

Åslund gör kanske sin sista säsong i karriären. Lita på att han vill sluta på topp - som spelare och en del av Färjestad.

Skribent: Johan Barkestam

Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet. Det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Skellefteå.

Skellefteå var länge laget som, hur svårt det än kan vara att tro idag, ständigt misslyckades med att gå upp i dåvarande Elitserien. De kom till kvalserien. Pär Mikaelsson var kapten under en skock av åren, och det slutade ständigt på samma sätt. Chanserna till avancemang var goda, men på något märkligt sätt lyckades laget alltid att snubbla på mållinjen. Laget var helt enkelt sämst när det gällde och svårt att helt och hållet ta på allvar.

Skellefteå var ishockeyns svar på fotbollens Hammarby, som hade bra publikstöd, ett underhållande spel, men som aldrig vann. Tränaren Sören Cratz ändrade på detta i Hammarby och värvningen av forwarden Oskar Möller ändrade det mentala spelet i Skellefteå och bidrog till att tvätta bort loserstämpeln i föreningen.

Ett skifte i klubbens historia skedde när Skellefteå, häpnadsväckande nog, lyckades värva två MoDo-ikoner i form av vindsnabbe Anders Söderberg och den sege, skäggige och elake Magnus Wernblom. Satsningen fick en trovärdighet som tidigare saknats och i samma stund föddes en tro på hockeylaget bland arbetarna djupt nere i gruvgångarna. Klubben lyckades avancera till SHL 2005-2006 med MoDo-ikonerna i laget.

Väl i SHL hade Skellefteå det inledningsvis tungt. Dels hade folk svårt att skilja på det riktiga AIK och det falska AIK för det sanna AIK ansåg att det falska var fejk. Laget hade det som väntat tungt och lyckades med nöd och näppe klara sig kvar säsongen efter.

Ny is bröts när den finnen med det anmärkningsvärda namnet Kimmo Koskenkorva, smällde in en avgörande puck mot Linköping i en kvartsfinal. När jag såg matchen kunde jag knappt tro att det var sant. Skellefteå uppfattades vid den tiden som en humla som inte kunde flyga medan Linköping var både själlöst och profiltätt på samma gång. Pengarna flödade och Linköping kändes som en av giganterna. Noterbart var att världens bäste back, enligt Petter Rönnqvist, var med och bidrog framåt i samma match. Skrbek, segare än segast på en is, men lika svår att runda som en pråm på tvären i Suezkanalen. Efter Koskenkorvas mål var ytterligare ett glastak krossat.

I Skellefteå var det fullständig hockeyfeber. Hockeypremiären vibrerade av förväntan och det kryllade av folk som ville se sitt lag. Det var svårt att få tag på biljetter och eran med Lindström, Möller och Eriksson inleddes. Laget var hopplöst skickliga på att åka skridskor. Var och varannan match flög Victor Arvidsson in på isen efter att ha sprungit i båset och praktiskt taget flugit över sargen för att genomföra ett överraskningsbyte med ett friläge och efterföljande mål som följd.

Möller smackade in slagskott och Lindström gick inte att komma åt. När spelet stundtals, trots allt, hackade för Skellefteå fanns alltid Jimmie Eriksson att ta till. Eriksson kunde konsten att brunka in en puck genom att helt enkelt åka in i motståndarmålvakten, ramla för att sedan se pucken långsamt singla in i målet via en retsam luftfärd. Bert Robertsson gjorde episka presskonferenser, ofta ackompanjerad av antagonisten Roger Rönnberg. Robertsson och grät och gnällde över hur tufft hans spelare, som i sin tur i Berts värld, personifierade folket i gruvan, hade det.

Luleå lyckades ta sig till en final mot nämnda Skellefteå när de var i sin prime, men de var hopplöst chanslösa i den finalserien, precis som alla andra lag.

Det paradoxala var att gruvfolket under den tuffa tiden alltid kravlade sig upp från gruvorna och med av kol svärtade ansikten tog sig till hallen. Nu när laget är i final vartannat år och byter ledande spelare med Växjö varje år är det några fåtal Marklundare på plats i Skellefteå Kraft Arena, som trots minskat tryck börjat börja vittra sönder och spricka under ståplatsläktaren.

Under finalserien lyckades de få dit en hel del publik och under de stunder då Växjö inte fick konkurrens av innebandy kunde de båda lagen skapa en atmosfär som liknade en acceptabel nivå.

Laget är numera ett självspelande piano, där spelarna tycks mer välutbildade och vältränade än i andra föreningar. Trots att föreningen stundtals håller dumsnålt mycket i plånboken, som när Anton Lindholm värvades av Leksand, kommer ständigt nya unga spelare som fyller tomrummet efter de gamla. Bäst personifierades detta av årets finalspel då Möller, mönsterbrytaren och kaptenen, och Pudas, backgeneral och reservkaptenen, båda saknades utan att lagets slagstyrka mer än nämnvärt skadades.

Lika självklart som att Skellefteå var sämst när det gällde har de lyckats vara bland de bästa under en lång tid. Det märkliga är att detta tycks ha skapat en mättnadskänsla hos publiken som inte avspeglas på spelarna.

6. Max Friberg – Frölunda

Max Friberg slog ner som en blixt från klar himmel senast, och gjorde karriärens bästa säsong. Med 43 poäng på 51 matcher i serien, och 8 poäng på 14 matcher i slutspelet. Han var också given i Tre Kronor hela säsongen.

Den nya lagkaptensrollen gjorde honom gott – och Frölunda ska skatta sig lyckliga över den nygamle Max Friberg.

***

7. Linus Omark – Luleå

Linus Omark är ännu en toppforward i SHL. Att göra 40 poäng i SHL som 37-åring är oerhört starkt.

Med Luleås förstärkta offensiv finns chansen att Omark kan göra ännu fler poäng, om omgivningen blir den rätta.

***

8. Joakim Nygård – Färjestad

Joakim Nygård vet man vad man får ut av - en producerande ytterforward, som säsong efter säsong använder sin höga fart till att riva djupa hål i motståndarnas defensiv.

År efter år ligger Nygård ungefär i intervallet 35-40 poäng. Och han har de tre senaste säsongerna representerat i Tre Kronor.

***

9. Patrik Karlkvist – Örebro

Patrik Karlkvist är lite svårbedömd över tre säsonger. Han har haft två femstjärniga säsonger, och en skadedrabbad mardrömssäsong i Oskarshamn.

Han har alla offensiva verktyg i sin verktygslåda för att mäta sig med toppen. Men siffrorna från säsong ett och två är osannolika att upprepa sig. Och det är väl mycket att förvänta sig av honom efter en lång skadefrånvaro.

***

10. Anton Levtchi - Luleå

Anton Levtchi - kommer från en dundersuccé i Finland. Där snittade han en poäng/match sett över säsongen.

Han blev utsedd till slutspelets bästa spelare, och vann mästerskapet i Finland. Han är definitivt en poängspelare som även kan lyckas producera offensivt i SHL.