Luleå har numera en tro på att laget kan segra, trots att spelet ofta ser skruttigt ut. Spelare som Omark och Bromé är viktiga i det mentala spelet. Omark är bättre i det här slutspelet än förra året. Hans kedja är den enda som egentligen fungerar och ofta är just Omark tungan på vågen när matcherna står och väger. Han är långsammare än någonsin och visst tappar han oförklarligt pucken då och då. Faktum kvarstår, han själv anser att han kan göra skillnad och det gör han verkligen. Passningsspelet och förmågan att täcka pucken håller fortfarande hög klass. Kedjekamraten Bromé kan åka runt och vara relativt osynlig under en hel match, bara för att sedan dyka upp och avgöra. Märkligt nog får Bromé som mest fart på grejerna när han spelar i boxplay. Då ser han ut som i fornstora dagar.
Luleå har en bra målvakt och det är Matteus Ward. Ward har svajat något under grundspelet, men nu i slutspelet ser han så där bekväm och lugn ut som bara han kan göra.
Anton Levtchi har vaknat. Efter en grundserie där han åkt runt på en skridsko och inte gjort någon människa glad, är han nu sylvass när han får lägen. Trots att han ständigt ser ut att glida runt med en cigg i mungipan, som tränaren Klas Östman en gång uttryckte det, är han en matchvinnare. Levtchi har även en oefterhärmlig förmåga att ingå i vinnande lag.
Finnduon Laaksonen och Leskinen spelar otroligt mycket och gör det oftast mycket bra. Laaksonen har en vass skridskoåkning och ett bra skott. Problemet med honom är att han är hispig och drar på sig en eller två utvisningar per match, kryddat med några högriskpassningar som får det att ila längs ryggraden på luleåpubliken. Leskinen är inte riktigt bra på något, men inte heller riktigt dålig på något. Han är stabil och pålitligt, vilket är särskilt viktigt i slutspel och han passar ypperligt tillsammans med Laaksonen.
Tränarstaben med Bulan och kompani har haft tålamod med spelare som inte levererat exempelvis Levtchi. Det har lönat sig i slutspelet. Bulan har även byggt upp en trovärdighet över tid, som bidrar till att det inte blåser riktigt lika våldsamt kring honom när laget spelar som sämst. Tränarstaben har prioriterat en defensiv gnethockey under slutspelet, vilket medfört många viktiga segrar. Kanske är det en direkt nödvändighet med tanke på att Allard och Sellgren saknats och skapat stora hål i Luleå backuppsättning?
En tro på den egna förmågan, individuell briljans och ett spel anpassat för slutspel grundlade segern mot Frölunda.
