Polen

Kazakstan

Frankrike

Slovenien

Storbritannien

Namnen på länderna ovan får tankarna att osökt vandra vidare till mycket, men hockey är inte ett av dessa ställen.

Polen får mig personligen att tänka på svartvita ångestbilder från svältkatastrofer och bolmande skorstenar. Spelarna har efternamn som närmast kan liknas vid obskyra Wi-Fi lösenord. Sedan är det naturligtvis så att det moderna Polen innehåller vackra platser såsom den vackra staden Krakow, som jag haft nöjet att besöka, och den uppskattade badstaden Sopot. Hockeymässigt tänker jag främst på Mariusz Czerkawski och att det polska landslaget fanns med i min klistermärkesbok från VM89 i Globen.

Kazakstan är okänt för de flesta. Den legendariske skidåkaren Smirnoff härstammade därifrån och landet är lika stort som okänt för den breda massan. Den svenske ishockeyspelaren Viktor Svedberg har spelat för landslaget i Kazakstan då han tycks ha funnit sig väl tillrätta i KHL och landet i övrigt. Svedberg angav nyligen att han spelade ut sitt kontrakt i KHL då han inte ville förlora alla de pengar som återstod på kontraktet, ett moraliskt tveksamt beslut. Nikolai Antropov är en känd profil från landet som bland annat spelat i Toronto och numera återfinns i KHL-laget Barys Astana. En snabb bildgoogling visar pampiga betongbyggnader, skidbackar, öken och azurfärgade sjöar. Ett till synes fascinerande land som upplevs som svårt och olustigt att besöka.

Frankrike för tankarna till långa frallor och baskrar. Hockeymässigt tänker jag på Damien Fleury som gästade Västerås och Luleå under några säsonger och Pierre-Eduard Bellemere som förgyllt såväl SHL som NHL. Bellemere ingår för övrigt i Frankrikes nuvarande VM-trupp.

Slovenien är Italiens prisvärda granne och Anze Kopitar är en erkänt skicklig hockeyspelare från det landet. Kopitar härstammar från det pluttiga landet som har en flagga som merparten av jordens befolkning med stor sannolikhet blandar ihop med Serbien, Slovakien och Ryssland.

Storbritannien ska enligt vissa historieskrivare vara hockeyns hemland, även om Kanada och Nederländerna (!?) också aspirerar på den benämningen. Därefter har det varit svårt för ishockeyn att få fäste i ett land som älskar fotboll och ruffiga hotell. Storbritannien tycks på ett internationellt plan sakta men säkert gå från att vara världens ledande nation från slutet av 1700-talet till en alltmer perifer tillvaro ute på sin ö. De flesta kolonierna är ett minne blott, Brexit är genomfört och nu återstår bara splittringen av huvudön där Skottland nog kommer bryta sig loss i sinom tid. Hockeymässigt har Belfast Giants startats på Nordirland som ett försök att få nordirländare att lämna mördande konflikter och istället njuta den betydligt mer politiskt neutrala ishockeyn. Ben Lake, Sean Norris och Jackson Whistle återfinns alla i Storbritanniens VM-trupp och den gångna säsongen spelade även svensken Henrik Eriksson, med förflutet Mora och Östersund i den poppiga klubben på Nordirland.

Vad ska då dessa, i hockeysammanhang, obskyra nationer in i VM att göra?

Jag tycker att de fyller sin funktion, hockeyn breddas till fler nationer och hockeyn kan då förhoppningsvis, på sikt, slippa bli som skidåkningen, innebandyn och bandyn där spänningen består av vilket av två länder som vinner år efter år, efter år.

Visst, man måste vara en hockeynörd för att orka kika på matcher som Tre Kronor mot Kazakstan, särskilt då de svenska spelarna mentalt var mer på golfbanan än i ishallen. Samtidigt finns det en charm med att få se skickliga spelare spela ut när inte varje sekund av spelet handlar om att vinna eller försvinna.

Frågan är komplex, men för min del får VM bestå av fler lag än vad som för stunden känns hälsosamt, för att på sikt skapa förutsättningar för en större och mer mångfacetterad sport.

Skillnaderna mellan blåbärsnationerna och de etablerade lagen upplever jag har minskat över åren. När Polen var med i VM -89 under min barndom var laget en tydlig slagpåse. Då hade blåbären oftast ingen chans alls mot de etablerade nationerna, men nu kan Polen streta emot hjälpligt mot ett stjärntätt Tre Kronor och Österrike kan vända ett 1-6 underläge mot Kanada.

Låt VM få bredda sporten och låt obskyra länder vara med. Risken är annars att ishockeyn blir en angelägenhet för Sverige, Finland och Kanada och det blir för enahanda för min smak. I nutid har länder som Schweiz och Tyskland varit i final och det är för mig ett bevis på att bredden, trots allt, har breddats.

Sverige spelar en otroligt sevärd hockey. Bra passningsspel, profilstarka spelare förgyller turneringen. Kul då flertalet VM-turneringar i modern tid varit rena ökenvandringarna sett till spelkvalitet och medaljskörd. Senast blev Tre Kronor som bekant utslagna av ett lag som anfördes junioren Dans Locmelis från Luleås J20-lag!

***

Håkan Södergren och Holmgren kommenterar Sveriges VM-matcher. Personligen är jag svag för Holmgrens bråkande och oneliners, medan Södergren sedan årtionden tillbaka upplevs som daterad. Han står för många mossiga uttryck och kör med en oskön von-obenattityd när han i var och varannan mening förkunnar att ”på hockeyspråk” brukar vi invigda säga si och så. Visst, Södergren har haft sina peakar i karriären, med musikhiten ”Nu tar vi dom” och med ordvitsen ”Hawk-Eye” där han placerades under taknocken av Viaplay för att kunna tydliggöra det osebara för den vanliga människan. Nu blir det mycket ”pinka revir”, ”tuppkammen växer” och ”göra rätt för traktamentet” för min smak.

***

Under förra årets VM var det omöjligt att få hem Elias Pettersson eftersom hans försäkringspremie skulle bli på tog för dyr för det svenska ishockeyförbundet. I år finns inte en tillstymmelse till en tanke på försäkringspremier utan folk med och utan kontrakt bara väller in i Tre Kronor. Kul men märkligt.

***

Målvakterna i alla lag fortsätter att få cred. Om de har lite att göra är det en svår match att komma in i. Om de får mycket skott på sig och släpper in ett knippe, fick de ingen bra hjälp av backarna. Om ett lag förlorar stort skulle förlusten ha varit ännu större om inte målvakten stått på huvudet. Jag kan förstå att lag, spelare och coacher vill skydda sina målvakters psyke, men varför experter ständigt vill måna om målvaktens rykte i elitidrott är märkligt. Om alla målvakter är bra borde det vara omöjligt att göra ett rimligt urval till VM-trupperna?

***

Erik Karlsson är en otroligt sevärd spelare. Han måste ofta ha struntat i allehanda propåer från tränare. Ingen spelare får lära sig att göra en snurrfint och slå en blindpassning parallellt med blå linje. Ändå gör han det. Ingen back får lära sig att lämna backpartnern helt ensam i hemjobbet eftersom du blev sugen att följa med upp i anfallet. Ändå gör han det. Det han gör är annorlunda och otroligt sevärt. Det är spelare som honom som förgyller sporten och kanske, kanske kan den svenska miljön med stor rink och mindre nord-sydhockey vara en del av förklaringen till att backar som Karlsson och Dahlin gör ett så starkt avtryck i NHL?

***

Sam Hallam är en professionell och skicklig tränare som misslyckades i sitt första mästerskap. Tyvärr tycker jag att man redan nu kan se tendenser till lite gubbgrinighet gentemot media, trots idel framgångar hittills i detta mästerskap. Hoppas gubbgrinigheten, som tycktes födas av alla William Nylander-frågor från fjolåret, kan mojna av. Sam Hallams jobb som förbundskapten är svårt, men samtidigt också ett eftersträvansvärt och prestigefyllt uppdrag. I det uppdraget ingår att svåra på frågor från journalister och uppträda professionellt.

***

Illa omtyckt och oborstad. Så skulle man bäst kunna beskriva de omdömen som yttrades gällande Oscar Engsunds varande i Frölunda. Fula tacklingar och avstängningar rullade in på löpande band och slutligen var det Oscar själv som paketerades ihop i en skrynklig kartong med en rufsig rosett och skickades norrut med en bagagetagg där det stod Kallax.

En sen kväll, precis när Bulan skulle sätta in sin bettskena, hördes dörrklappan på ekdörren slå. Bulan muttrade, högg tag i en morgonrock med bjärven på och lufsade fram och öppnade. Ute i den pinande vinden fanns en trådkorg och i korgen låg en tillskrynklad Engsund, i stort behov av kärlek och omvårdnad. Just detta fick Engsund i Luleå och han utvecklades synnerligen snabbt från den fula ankungen till en vacker svan. Bulan gillade Oscar och Oscar gillade Bulan. Engsund hittade en bra defensiv kemi med Pontus Själin och både på och utanför planen verkade smålänningen och jämtlänningen komplettera varandra. Engsunds fysiska spel utvecklades mångfalt och i takt med att tacklingarna träffade fler och fler håriga bröstkorgar och färre och färre knotiga knän tog supportrarna honom helhjärtat till sitt hjärta. Inte ens ett klubbyte från Luleå till Oskarshamn kunde ändra på det faktum att Oscar utvecklats till en gullegris bland luleåfansen. Efter en av Oskarshamns bortamatcher dröjde sig Engsund kvar för att få njuta av Engsundsramsor trots att han numera var lagkapten i ett annat lag, i sin moderklubb.

Gott så.

Engsund skulle flytta hem och alla fattade att han och hans fru ville komma närmare släkt och vänner. Speciellt med tanke på att Oskarshamn år efter år visat sig vara en humla som inte borde kunnat flyga, men som trots svävat som en trana mot nya höjder i SHL-tabellen. Succén tycktes given, Oskarshamns frejdiga offensiv skulle må bra av en defensivgeneral och Oscar skulle kunna ta nästa steg i rollen som kapten.

Istället blev det en katastrofsäsong för Oskarshamn och än en gång fick Oscar känna på hur omgivningens missnöje präglade dagarna. Fansen var missnöjda och en hel stad krävde något mer och bättre. Oscars eget spel fungerade inte, men i play-out höjde han sig till något som liknade hans forna lägstanivå som gjort honom till landslagsspelare i Luleå. Kritiken tycktes mojna något, trots att hans älskade (?) Oskarshamn åkte ur högsta serien med buller och bång.

Det stod relativt tidigt klart att Oscar, som helt nyligen var en respekterad landslagsback, inte skulle följa med moderklubben ner i seriesystemet. Alternativen för Oscar var troligen inte rikliga, med tanke på att familjen hittat sin bas i Västervik. De rimliga alternativen var då Växjö, som redan värvat Granberg från Skellefteå och därmed redan säkrat sin defensiva betongsugga. Alternativ två var Linköping, som alltid har gott om pengar och brukar köpa det mesta som rör sig. Jag tänkte att HV71 skulle vara ett otänkbart val med tanke på att det var just den klubben som spelat ut Oscars moderklubb. Ja, jag vet att Alsenfeldt och Salomonsson tidigare genomfört denna typ av problematiska flytt, men likväl kändes flytten både omoralisk och direkt felaktig att genomföra.

Oscar tog ändå beslutet och i samma stund förstörde han alla chanser att vara bygdens store son i Oskarshamn, moderklubben. Det känns sorgligt på något vis. Det känns fel och att genomföra den typen av flytt och jag förstår att det rör upp mycket känslor bland supportrar till Oskarshamn. Å andra sidan är Oscars jobb att spela ishockey och en bra lön och en bra liga vill han så klart spela i. Men… det känns fel och olyckligt att den här sagan inte slutade lyckligt.

Med det sagt: hot och hat mot spelare och ledare är alltid fel, hockey är ett spel och ett nöje. Låt det så förbli.

Skellefteå vann guldet i SHL i år och laget innehåller många av de ingredienser som både historiskt och framgent kommer att krävas för ett guld.

Här kommer receptet som innehåller allt du behöver för att vinna SM-guld

1. Se till att laget har en minst en defensiv, grisig back. Om han är liten kan det behövas två minigrisar, vilket borde motsvara en stor gris. Skellefteå hade Arvid Lundberg och tröjryckande Granberg. De kunde rensa framför mål, skyffla sarg ut och allmänt tråka ut motståndarna.
2. Coachen behöver anpassa lagets spel efter motståndarnas spel. Pär Lindholm betonade just vikten av detta i en intervju i TV4:s slutspelsstudio. Och han om någon borde veta då han förlorat 4 (!) finaler med sitt älskade Skellefteå. Robert Ohlson hade dragit lärdomar av senaste förlusten och nu resonerade Skellefteås ledarstab, enligt Lindholm, att det var klokt att coacha på ett sätt som störde Rögles fart genom mittzon.
3. Du måste ha en bred trupp. Skellefteå lyckades vinna trots att kapten Möller blev sjukskriven inför säsongen och Pudas var skadad under stora delar av slutspelet.
4. Det är viktigt att ha några spelare som är kulturbärare. I Skellefteå är utgörs dessa spelare av både ungdomar som bröderna Forsfjäll, Salomonsson och gubbar som Lindström, Hugg, Lindberg och Lindholm
5. Centerlinjen behöver vara stark. I Skellefteå fanns centrarna Pär Lindholm, Linus Lindström, Oskar Lindberg, Jonathan Jonsson och Elias Stenman som alla förtjänstfullt kunde tjänstgöra som center. Gamle TV4-experten Harald Lückner tjatade ofta om vikten av att ha många bra centrar i en trupp och han satt nog och myste i fulla drag framför TV:n.
6. En matchvinnare, gärna med lite ”grit” eller jävlar anamma som nog är en lämplig svensk synonym. En spelare som kan göra mål, vara galen och störa motståndarna. Skellefteå hade Andreas Johnsson för det ändamålet.
7. En sportchef som kan hitta bra spelare under säsong om det behövs. Forsell hittade Andreas Johnson och resten är historia.
8. En bra målvakt som prickar formen när det gäller som mest. Linus Söderström vann Stefan Liv Memorial och var bäst när det gällde.
9. En bra defensiv. Skellefteå är kända för att spela frejdigt, men i finalen mot Rögle blev det tydligt att det strukturerade försvarsspelet blev avgörande.
10. Fokus på den egna prestationen och inte domare, resor och motståndare. På denna punkt lyckades inte ens guldvinnande Skellefteå fullt ut. Ohlsson fastnade stundtals i vinkelvolten gällande orättvisa domarbedömningar i bland annat Skandinavium.

Snabbchecka ditt lag i tabellen här nedanför. Guldvinnande Skellefteå får enligt mina beräkningar 9 poäng av 10. Jag har checkat av Luleå och laget inkasserar 4p av 10p möjliga i dagsläget, vilket enligt mina beräkningar slutar i en ny åttondel.

Ja= 1 poäng

Nja= 0,5 poäng

Nej= 0 poäng

Maxpoäng= 10

Skribent: Johan Barkestam

***

Skellefteå - Rögle

Speltips: 1

Skellefteå har varit imponerande effektiva i matcherna och har funnit en riktig matchvinnare i Andreas Johnsson. Arvid Lundberg och Pär Lindholm är dessutom mycket nyttiga och Söderström i målet har varit bättre än Rifalk. Rögle tycks ha fått lite energibrist efter den sprudlande inledningen på slutspelet. Spetsspelare som Tambellini åker runt och ser tafatta och loja ut när det gäller som mest. Det är Rögles största problem.

***

Skribent: Johan Barkestam

***

Rögle - Skellefteå

Speltips: 1

Rögle vinner på hemmaplan om Rifalk steppar upp sitt målvaktsspel en aning och de får powerplay att fungera bättre. Skellefteå tog en meriterande seger senast och doldisspelare som Arvid Lundberg tar verkligen för sig i Skellefteå. En som kan betydligt bättre är Skellefteås Oskar Nilsson som ofta hamnar i trångmål till följd av för långsamma aktioner.

***