Skribent: Johan Barkestam
På måndagsskvällen valde jag att titta på ÖIK:s bortamatch mot Djurgården. Det borde jag inte ha gjort. Redan från start blev det helt uppenbart att östersundsspelarna inte trodde ett endaste smack på att de skulle kunna ta poäng borta mot Djurgården. I själva verkat var det så illa att de inte ens försökte passa till varandra, de gick inte till anfall, de tacklades inte utan väntade bara passivt på att baklängesmålen skulle rassla in. Under stunder av matchen var spelarna så osynliga att deras skuggor stundtals slukades av Hovets gråspräckliga is.
Östersund var på intet sätt favoriter inför matchen. Oddset för en bortaseger låg på ca. 7ggr pengarna. Det innebär i princip att chanserna till en bortaseger är lika stor som att vakna till ett Sverige där en skjutning inte inträffat under natten, med andra ord nära noll. Just därför är det svårt att förstå vad östersundarna och lagledningen ansåg att de hade att förlora? Varför inte ge det hela ett ärligt försök, försöka åstadkomma någon tillstymmelse till eget spel? Inte en människa i laget trodde på mirakel, inte ens en liten strimma hopp gick att urskilja i spelarnas ögon. Skillnaden mellan lagen är stor, men långtifrån så avgrundsdjup som var fallet på måndagskvällen. Det är naturligtvis orimligt att spelare som Videll och Molin inte ska klara av att passa en passning till varandra, göra en dribbling eller skjuta iväg ett någorlunda dugligt skott. Ingen vill se den här typen av matcher där man på förhand bestämt att man inte kan något och sedan med all önskvärd tydlighet visar det på isen. På rak arm är ÖIK:s insats den sämsta match jag sett när det gäller det mentala tillståndet i laget sedan Elfsborg mötte Valencia 2007.
År 2007 hade Elfsberg ett ganska vasst lag med flera landslagsmeriterade spelare som Anders Svensson, Johan Wiland, Stefan Ishizaki och Mathias Svensson. På bortaplan mot spanska Valencia blev laget fullständigt utklassat och det var tydligt at laget gett upp redan innan väskorna inför avresan hade packats. Tränaren i Elfsborg, vill jag minnas, uttryckte att han trots 0-3 var ganska nöjd. För oss som sett fram emot matchen var citatet helt ofattbart. De som såg nyktert på tillställningen hade fått bevittna en fullständig kross där Elfsborg inte ens försökt. Ishizaki kunde knappat kasta inkast, Svensson passade mer rätt än fel och forwarden Mathias Svensson lät valencianarna ta bollen närhelst de ville. Journalisten Diego Picó sa efteråt i en intervju till Aftonbladet att han aldrig sett fegare spelare på Valencias hemmaarena. ”De är usla, fega och vill inte ens gå till anfall”, fortsatte han.
Det är lätt att köpa förklaringen att skillnaden gällande spelskickligheten helt enkelt är för stor mellan lagen. Mellan ÖIK och Djurgården 2024 och mellan Elfsborg och Valencia 2007.
Samtidigt blir det en självuppfyllande profetia, direkt när tankarna tänks och orden uttalas. Lag som ger upp på förhand kämpar inte, vinner inga supporterhjärtan och utvecklas inte.
Om Anders Svensson kunde spela bra mot spanska landslaget och dundra in en frispark mot Argentina borde han rimligtvis kunna något om fotboll även i en match mot Valencia. Om Videll spelat i landslag, KHL och dominerat i serien i Södertälje borde han kunna något om ishockey även i en match mot Djurgården. Fråga bara Vimmerby som med ett tillspetsat division 1 lag i en plåthall vann mot samma Djurgården på onsdagskvällen.
I kontaktsporter som fotboll och ishockey är mental förberedelse och inställning avgörande. Både ÖIK och Elfsborg bevis på hur andefattig sport blir när ingen tror och ingen vill.
Fotnot: på onsdagskvällen spelade ÖIK en bra bortamatch mot Björklöven, kanske är det tecken på att fler vill och tror?
