Snart närmar sig tiderna för ångest och tandagnisslan. Lag kommer att åka ur och det kommer att drabba såväl hela städer som supportrar. Just nu har lag som Oskarshamn, HV71, Rögle, MoDo och Malmö en ytterst nervös vår att se fram emot. Två av dessa lag kommer troligen få kvala neråt i matcher som ingen spelare egentligen vill spela, men nästan alla med ett hockeyintresse vill se. Nerverna kommer att prövas och ett lag kommer att dra en lättnadens suck medan det andra laget kommer falla ner i, vad som för stunden kommer kännas mer som ett bottenlöst träsk, än ”Sveriges mest underhållande liga”. Ångest blir det helt säkert.
Men, och här är min åsikt bestämd, lag ska kunna ramla ur serier. Det är en grundbult inom svensk idrott och ingen hockeypamp ska ändra på det. Då blir det idiotiska följder som dödar drömmar om avancemang och nya Växjö, Skellefteå och Oskarshamnsresor kommer att stoppas. Nerven som skapas när matcher verkligen gäller något har något alldeles extra. Kvalet neråt skapar nästan alltid mer nerv hos mig och många andra än slutspelet. Anledningen till att jag skriver nästan är att Luleås slutspel naturligtvis går först, men därutöver går kvalspel neråt alltid före slutspelsmatcher för mig. Ångesten, pressen och passionen i de matcherna är något som inte går att skapa i en stängd liga.
Jag har sett ett antal NHL-matcher på plats och även om det är mäktigt blir jag ledsen av att höra ramsan Let’s go… som massproducerats för alla lag. Naivt nog trodde jag att det var en Rangersramsa, men tyvärr är så inte fallet utan de flesta lagen kör denna ramsa och draget i arenorna uteblir. Jag tycker inte heller om att den finska ligan varit stängd och att lagen därför dumpar dyra spelare i slutet av säsongerna. Det förstör själva sportens själ enligt min mening. Jag avskyr när fattiga allsvenska klubbar som Västervik år efter år säljer av sina bästa spelare i slutet av säsongen när de tror att kontraktet är säkrat. Det var idiotiskt när Karlskrona tvingades bygga en SHL-hall, bara för att få ekonomiska problem och därefter rasa ner genom seriesystemet. Låt lag ha raffliga arenor och skrälla sig fram genom seriesystemet. Det skapar en dynamik som förgyller. Anledningarna till att åsikter gällande att alla lag ska vara trygga i sin serie, ha likadana arenor och ramsor dyker upp handlar naturligtvis om ekonomi, men jag vill inte ha massproducerade ramsor och stängda ligor.
Jag vill ha lag som drömmer om avancemang och supportrar som får uppleva skrällar. Jag vill se underdogs gå upp, jag vill se favoriter falla, även om det kan göra ont i stunden. Vem minns inte när HV71 som åttonde och sista lag vann SM-guld med Lindblom som guldskytt eller när AIK två år på rad besegrade seriesegrarna Luleå och HV71. Eller MoDos och Djurgårdens degraderingar. Det är sådant man minns, det är de stunderna som skapar känslor och passion.
Årligen dyker diskussionen om stockholmslagens betydelse för den högsta ligan upp. Ligan och rika affärsmän vill att lag som Malmö, Djurgården och AIK ska vara bofasta i den högsta ligan för att skapa ett större intresse i regioner där det finns mycket människor och sponsorer. Begripligt rent förnuftigt, men en avskyvärd tanke rent intressemässigt. Jag vill att lag som Leksand, där det bara bor ett femtontal knätoftsdansande masar, ska vara i högsta serien om de kvalificerat sig dit på sportsliga grunder. Jag vill vandra runt på en plats där det bara finns en kebaberia, ett trött Coop och en lite mindre trött ICA och förundras över hur just den platsen kan befinna sig i hockeyns finrum. Låt vara att gatstenarna tycks glimra av guld, men likväl. Jag vill ha ett MoDo där i finrummet, med sitt konstiga legohus i centrum och den äckliga pappersmassedoften som förpestar stora delar av city. Små platser med karaktär som förtjänat sin plats i eliten. Några av de bästa matcherna jag sett live har varit på Hovet och Djurgården utgör en slags hatkärlek för mig, då matcherna mellan DIF och Luleå brukar vara de bästa på hela säsongen både på läktaren och på isen. Men, de måste gå upp för att de förtjänar det, inte för att de är ett stockholmslag.
Lag som tidigare varit hopplöst dåliga på att vara bäst när det gäller ska få chansen att ändra just detta. Jag minns att jag bodde i Umeå under inledningen av 2000-talet och Skellefteå år efter år misslyckades med att gå upp till Elitserien, trots det ena uppenbara läget efter det andra. Men precis som att Hammarby inom fotbollen till sist kunde vinna ett SM-guld under ledning av Sören Cratz lyckades Saik tråckla sig upp till finrummet år 2006 och samla på sig nya guld i modern tid. Det är sådana resor som håller hoppet om ett nytt guld för Luleå vid liv. Att laget ska fortsätta att vara ett stabilt topplag, men addera egenskapen att vara bäst när det gäller. Om det någonsin kommer att hända vet ingen, men drömmen ska inte styras av några andra än lagen och spelarna själva.