Skribent: Johan Barkestam
Vimmerby är nykomlingar i nästkommande års allsvenska. Ronja, Birk, Skalle-Per och Karlsson på taket är glada, så klart. Laget har lyckats hoppa över det helvetesgap som heter division ett och kvalserien och landat tryggt och mjukt på den allsvenska sidan. Visserligen kommer den allsvenska kostymen som de kommer att få av Borka att vara för stor initialt, men vad säger egentligen att Vimmerby inte skulle kunna göra samma resa som några av de småländska grannarna? Nybro, Kalmar, Oskarshamn och Tingsryd har alla visat att lag med begränsade medel och raffliga plåthallar kan ta plats i finrummet och dessutom klara av det hela med bravur.
Småland är ett riktigt hockeylandskap där det myllrar av hockeyklubbar och hockeyspelare. Jag har självt bott i landskapet några år och jag uppskattade verkligen mina år i de småländska skogarna. Förutom att vägarna var hemtamt guppiga på det där norrländska sättet var folket trevligt och dialekten härlig.
Innan flytten söderut från Umeå spelade jag i division två klubben Vindeln. Det året då jag beslutade mig för att flytta söderut ledde vi vår division två-serie och hade en teoretisk chans att gå upp till division ett. Kul va? Problemet vara bara att alla - tränarna, styrelsen, spelarna visste att laget aldrig skulle kunna ta den chansen till följd av att ekonomin då skulle sjunka som en gråsten till botten. Att möta Lycksele och Burträsk som låg inom en radie på 10-20 mil kunde fungera men att växla upp och genomföra djävulsresor till Kiruna kan åldra vilken kassör som helst i förtid. När jag flyttade till Småland och spelade i kultlaget Virserum Racoons blev skillnaderna mellan norr och söder markanta och uppenbara. Vindeln spelade i toppen av division två och Virserum befann sig i toppen av division tre. I Vindeln tittade de närmast anhöriga på, i Virserum var publiken, i mina ögon, mangrann. I Vindeln satte vi ut plogkäppar och sålde bingolotter, i Virserum fick man helkompositklubbor och några tusenlappar i fickan efter avslutad säsong. Publiken på bortaplan mot Burträsk bestod av några onyktra gubbar med hår under fötterna och björnmössor på huvudet, i Åseda möttes vi av en hemmaklack (!) och tifo under kvalet till division två.
Ekonomin och upplevelserna var markant annorlunda i Småland i jämförelse med Norrland, trots att såväl den geografiska som sportsliga resan på papperet gått neråt. Resorna bestod av korta turer till grannbyarna i Småland medan bussresorna och avstånden i norr skapar stora ekonomiska problem.
Nu senast exemplifierat i form av att Vännäs HC:s styrelse tvingas ta beslutet att lämna division ett av ekonomiska själ, alltmedan det välmående hockeydisktriktet Småland fyllde på med ännu ett lag till allsvenskan.
De allsvenska smålandslagen kan turnera runt till varandra med lätthet, då avstånden i är obefintliga under större delar av säsongen. Alla de spelare som tidigare hävdat att de spelat i Schweiz på grund av de hanterbara avstånden kan nu med fördel söka sig till hockeyallsvenskan i stället.
Problemen att rodda bortamatcher och att locka till sig spelare blir naturligtvis betydligt mer bekymmersamt för lag som Östersund och Björklöven som får åka land och rike kring för att kunna spela ishockey.
Är det orättvist? Nä, det är sportliga framgångar som avgör vilket lag som spelar var, men visst måste många som gillar när hela hockeykartan i Sverige lever undra: ”Vart är vi på väg?”.
På sikt tror jag att svensk hockey som helhet mår sämre när hockeykartan ser ut som den gör i nästa års allsvenska där koncentrationen av lag i södra landsändan och i Småland i synnerhet får den hockeyallsvenska skutan att luta betänkligt. Vad anser du?
