Äntligen guld!

Bild från Bildbyrån

Äntligen guld!

Luleå vann till sist det hett eftertraktade guldet.

Luleå har tidigare varit laget som varit sämst när det gäller. Det har varit känslan hos oss supportrar och hos övriga hockeysverige. Laget har under historien vikit ner sig när det dragit ihop sig till viktiga matcher. Bulan hade en historik av att förlora två match 7, en med Brynäs mot HV71 och en med Luleå mot Färjestad.

Det var som att en förbannelse vilade över Luleå. Alltid inträffade något som ställde till det. När Luleå hade ett topplag och ledde serien överlägset inträffade en pandemi. När Luleå höll på att slå ut Skellefteå drabbades toppformade Lassinantti av körtelfeber, migrän och fan och hans moster. När Luleå hade matchboll mot Färjestad höll inte nerverna. Så där har det hållit på år efter år efter år.

I sjätte finalmatchen mot Brynäs vågade jag inte andas ut förrän det var ungefär tjugo sekunder kvar, med ledning 5-2.

Med tanke på Luleås historik hade skräckscenarion som ett massivt strömavbrott flashat förbi frontaloben. Troligen hämtades inspirationen till de domedagstankarna från det nyligen inträffade strömavbrottet som lamslog såväl Frankrike som Spanien helt nyligt. Dssswwhhh och sedan skulle discolamporna och ljusramperna släckas ner. Gällstedt skulle med all säkerhet ha flytt med risk för sitt eget liv, medan övriga försökte leta efter utbytbara proppar.

Men inget elände inträffade den här gången. Erik Gustafsson kunde slänga sin silvermedalj som han bevarat i sin necessär som ett minne av den försmädliga förlusten 2022. Jag kan numera, utan större nedstämdhet, få upp ”inför finalmatchen” bilden i telefonen. Där jag och sambon var kittade med våra matchtröjor och min son, också han med Luleåtröja, satt i mitt knä förväntansfull. Kanske raderar jag den, eller så får den utgöra en kontrast till årets segerbild.

Vad var det då som gjorde att guldförbannelsen försvann just i år? Luleå hade en bättre målvakt än de andra lagen, i form av Ward. Andreasson och Allard hittade en nivå som aldrig tidigare skådats. O’Neill var en härförare både med sin fysik, rutin och spetsighet. Sedan fanns det ett knippe spelare som Hardegård, Gustafsson, Själin och Sellgren som gjorde jobbet, var rejäla utan att synas speciellt mycket. Viktigast av allt var att minuspsykena kunde pressas bort, trots att assisterande tränaren Stridh medgav att just detta psyke infann sig när Lindstein smackade in reduceringen till 5-2 i den avgörande matchen.

Men vackert nog blev den enskilt mest avgörande spelaren det här slutspelet Linus Omark. Han blev nerpetad till fjärdekedjan mot Frölunda, blev sur och steppade upp rejält samma match. Han var aktiv matchen igenom, kvitterade i matchens slutskede med uttagen målvakt bara för att sedan avgöra i förlängningen. Där och då kom vändningen för Luleå som ledde fram till det vackra slutet.

Omark slutar i Luleå. Det blir perfekt, om än något vemodigt.

Norrbotten fick en välbehövlig guldfest där rimliga scenarion som champagnesprut och bitande i guldmedaljer blandades upp med orimliga händelser som att Håve-låten spelades i Luleås omklädningsrum efter guldmatchen och att Bulan började köra osammanhängande MFF-referat.

Det var känslosamt att se laget vinna. Med några dagars distans är en otroligt befriande myskänsla som infinner sig. Man kan gotta sig i alla bilder från firandet, glädjas med hedersknyfflar som Själin och Einar. Se guldmatchen igen, skriva ut en guldlöpsedel och bara låta tankarna sväva iväg.

Det är slut på halvvägs Luleå. Äntligen!