Östersunds IK var denna säsong, efter ett flertal kämpiga diton, på väg mot en fin sportslig framgång. Klubbens första slutspelsplats i Hockeyallsvenskan såg ut att vara mer eller mindre säkrad till följd av en ny värvningsstrategi och ett välfungerande powerplay. Nya sportchefen Rasmus Aro städade bort spelare som tydligt passerat bäst-före datumet som exempelvis Sebastian Fakt och fyllde i stället på med ”gamla godingar” från sin tid som sportchef i Nybro såsom Semjonovs, Holmner-Härgestam och Savilahti. Dessutom adderades unga pigga spelare i truppen som Albert Sjöberg och Leo Sundqvist. Powerplay har fungerat väl då skickliga spelare som Videll och Öhrn styrt spelet från varsin kant i anfallszonen, vilket renderat i en rad vackra mål.
Allt var frid och fröjd.
Problemet var bara att först försvann frid och strax därefter fröjd.
Såväl sportchefen som klubben hamnade åter i gamla hjulspår och lånade in spelare en rad spelare med den goda intentionen att bredda och förstärka laget. Det störde uppenbarligen friden.
Fröjden försvann för både lagkamrater och publik när föreningen, av ekonomiska skäl, valde att hyra ut lagets bäste spelare Samuel Solem till den välbärgade Wikegårds Djurgården under slutdelen av säsongen.
Det inledningsvis fina spelet blev som bortblåst.
Laget har nu förlorat åtta (!) av de senaste tio matcherna och slutspelsplatsen gick definitivt upp i rök efter fredagens förlust i bortamatchen mot AIK.
Pengar på kontot skapar förutsättningar för föreningen på lång sikt, men på kort sikt blev besluten under slutdelen av säsongen ödesdigra.
