Under onsdagskvällen den 26:e augusti drabbade Luleå och Skellefteå samman i en träningsmatch i Coop Norrbotten Arena. Det var gott om folk på läktarna och det fanns en rejäl nyfikenhet bland fansen av tre skäl. Motståndet Skellefteå AIK drar alltid extra folk till följd av den rivalitet som byggts upp över åren. Nye tränaren Dennis Hall och hans nya spelsätt, där laget ska sträva efter att spela pucken mer kreativt ut ur egen zon. Dessutom var många nyfikna på nya finnarna Koppanen och Puustinen.
Innan matchen var alla glada och förväntansfulla. Burgare grillades och en ljus framtid för laget nalkades.
Efter matchen kände jag och troligen de flesta med mig:
"Jaha, det mesta är som vanligt."
Skellefteå var tydligt bättre matchen igenom. Detta trots att seriens överlägset bästa spelare, Oscar Lindberg, saknades. På isen återfanns däremot Pontus Johansson och herrejisses vad bra han var. Snurrfinter, bländade skridskoåkning och stenhårda passningar på bladet på pigga forwards bjöds det konsekvent på från hans sida. I övrigt behövde skellefteåspelarna knappast förta sig. Bara genom att röra på fötterna och slå vettiga passningar blev skillnaden lagen emellan markant, vilket också avspeglades i slutresultatet 0-4.
Luleå då? Nej, det fanns faktiskt inte mycket att glädja sig över.
Visst, Lassinantti räddade några skott ibland, men han är inte den trygga sista utposten som han en gång var. Det börjar tyvärr vara ganska många säsonger sedan han var en målvakt som tillhörde toppskiktet i ligan.
Spelsystemet var inte synkroniserat, ofta rusade forwards i blindo framåt bara för att enkelt bli bortspelade av Skellefteå. Markus Nurmi var en av många forwards som gång på gång rusade framåt mot rättvända motståndarbackar. Resultatet blev att Nurmi försvann högt upp i banan och drog på sig mjölksyra. En déjà vu till fjolårets skidåkningsinferno på Ormberget som bidrog till att han hade mjölksyra under hela slutspelet.
Brännström spelade boxplay och borde kunna vara bra defensivt, men det såg man inget av i denna match. Han gick bort sig rejält vid ett av Skellefteås PP-mål och stod för en rejält blöt insats när Rasmus Bergqvist ostört fick skyffla upp en backhand i krysset.
Det som var sig mest likt ifrån fjolåret var powerplay. Konsekvent dåliga passningar som skapade stressade spelare som satte varandra i trixiga situationer. Den typen av spel medför att Laaksonen får åka och hämta puck bakom eget mål i stället för att lasta slagskott i anfallszonen. Lovande Ihs-Wozniak har fått sin efterlängtade rejäla chans av tränarna, delvis tack vare O’Neills skadebekymmer. Han har fått istid i förstakedjan och i powerplay, men han spelar i ett alldeles för lågt tempo och blir därmed ett lätt byte för motståndarna. Bristen på frenesi och aggressivitet medför att han sällan eller aldrig får användning för sitt finfina skott. Han måste ta den chans han får och hittills ser det tyvärr inte lovande ut.
Var det då inget som såg bra ut? Jodå, Sellgren och Eriksson såg båda påkopplade ut.
Mycket måste bli rejält mycket bättre i de kommande träningsmatcherna om det här ska bli en rolig säsong.
Avslutningsvis var nya finnarna Puustinen och Koppanen otroligt hemliga och intetsägande i hemmapremiären. De får skylla på CHL, jet-lag eller den stora rinken tänker jag.
Det kanske är för tidigt, men tanken slog mig: nästa säsong, då jäklar!
