Det finns ingen kommentator som irriterar så många fans på X (Twitter) så till den milda grad att de hotar att slå av, eller i värsta fall, på TV:n. Luleåfansen blir arga och frustrerade när han kommenterar och jag har noterat att till och med Frölundafansen har svårt för hans gapiga och extroverta stil. Westberg har stundtals svårt att dölja sin förtjusning när Frölunda gör mål och visst har han tjatat sönder sin fras:
”Pang! Bom! Swish!”
När raketerna skjuts i väg i Scandinavium efter ännu ett mål dånar Westbergs ord mellan plåtväggarna. Westberg är som koriander. Lite irriterande och märklig, men samtidigt har både han och koriandern något.
Båda sticker ut och är något annat än den vanliga mellanmjölken. Alla ni som stundtals konsumerar hockeyallsvenskan bör veta vad jag menar. Nasala kommentatorer vars tonläge är så monotont och sövande att matchen känns svartvit trots att året är 2025. Alla vi som suttit och kikat på Östersund – Almtuna en onsdag och tilldelats en kommentator som mekaniskt rapar upp namn och statistik måste kunna uppskatta Westberg.
Westberg målar matcher med färger. Han ”vet” vad spelare och tränare säger. Han vågar sticka ut och vara en karaktär. När man är en karaktär bli man lätt en vattendelare, några älskar honom, många hatar honom.
Vi behöver några som skaver, som sticker ut och vågar stå för något. Wikegård, Boork och Westberg är alla profiler som man med lätthet kan störa sig på, samtidigt kan jag uppskatta att de sticker ut och tycker något. Det fina är att man kan välja att inte hålla med. Jag hävdar att man kan njuta av underhållningen trots att man stundtals kan bli frustrerad av den typen av personligheter.
Personligen tycker jag att han kan liva upp gråa serielunksmatcher. Jag gillar hans jargong med tränare och spelare.
Personligheten Westberg ska vi vara rädda om. Utan färgklickar som honom blir allting isbergssallad när vi i mörka november månad i själva verket behöver koriander.
