VM är slut och Sverige hamnade på en tredjeplats och bärgade därmed ett, för svensk hockeys del, välbehövligt brons. Det som gladde med årets VM-trupp var att Patric Hörnqvist och Josef Boumedienne lyckats charma NHL-proffsen på ett sådant övertygande sätt att de valde att dyka upp. Det var naturligtvis ett stort plus, att få hem stjärnor som Raymond, Kempe, Karlsson, Dahlin och Hedman ökade intresset för turneringen markant.
Vilka var då bättre och sämre än väntat?
Målvakten Filip Gustavssson var direkt svag i avgörandets stund och blev utbytt efter att ha lyckats mota måttliga 70% av alla skott i semifinalen. Han är i grunden en bra målvakt, men slutomdömet blir underkänt då han presterade som sämst när det behövdes som mest.
Victor Hedman brukar inte vara lika bra i landslaget som han är i Tampa och denna turnering var inget undantag. Han blandade fina insatser med direkt svagt passningsspel. Vid ett av tjeckernas matchavgörande mål stod han och sov och sammantaget underpresterade Hedman i förhållande till förväntningarna.
Adrian Kempe gjorde inte ett enda mål och gjorde inte heller i övrigt några större avtryck i turneringen, utöver att åka runt med den, genom tiderna (?), största greköppningen i VM-historien. Det svalkar säkerligen skönt, men jag vill knappt tänka på vad utfallet skulle bli om en skridskoskena skulle passera Kempes bröst/hals.
Tror för övrigt att ingen svensk spelare bar halsskydd, vilket däremot de finländska spelarna gjorde på ett föredömligt sätt. Här borde svenska hockeyförbundet steppa upp, tycker jag, och kräva halsskydd på av landslagsspelarna.
Jag trodde att coach Sam Hallam skulle leverera ett guld i år då han förfogade över VM:s på papperet bästa lag. Hallam har tyvärr inte lyckats få laget att vara som bäst när det gäller som mest och det är ett bekymmer, även om coachningen överlag känns som ett klart steg framåt i jämförelse med Garpenlövs dito. Visserligen ingen tuff jämförelsematch att vinna, men ändock.
Jesper Frödén, som nyligen blev schweizisk mästare, spelade i fjärdekedjan i Tre Kronor och där kom han inte till sin rätt. Den typen av kreativa spelare gör sig bättre i en kedja högre upp i hierarkin. På hans plats hade spelare som Skellefteås Pär Lindholm eller Frölundas Max Friberg gnuggat på bättre.
Några exempel på välpresterande spelare i Tre Kronor var:
Eriksson-Eks effektiva, irriterande och funktionella spel undgick ingen. Han vann tekningar, retades och gjorde mål. Han var bra rakt igenom, en doldis för den breda allmänheten innan turneringen, men en lysande stjärna efter.
Marcus Johansson som VM-debuterade (!) efter vad som upplevts en ytterst lång NHL-karriär. Johansson har ett hemligt namn och har dessutom i bästa Stig Strand-anda hamnat i skymundan av en större stjärna under en betydande del av karriären, i hans fall Bäckströms.
Erik Karlsson imponerade ofta med briljant offensivt spel, men visst hade man önskat att han hade kunnat kliva fram mer i de avgörande lägena i semifinalen? Sedan tycker jag att det är anmärkningsvärt att både Dahlin och Hedman matchades före Karlsson i powerplay. Karlsson som får anses vara världens bästa offensiva back fick vackert sitta och titta på när powerplay ett var ute på isen. Ett märkligt beslut från coacherna.
Dahlin briljerade ofta med sin rörlighet och kanske kan han bli näste svenska att utses till världens bästa back?
Vi fick se tjeckerna vinna VM-guld och Pastrnak göra det som alla vill att stjärnor ska göra, vara bäst när det gäller. Pastrnak var dålig när det gällde som minst och höll sig framme när det gällde som mest. Den stilsäkre tjecken fick fira guld i Prag och kanske köpte han en ny rutig kostym, en lustig hatt och tonade glasögon för sin guldbonus? Nä, allt det har han ju redan, men en bra fest blev det säkerligen.
Nu är all hockey som är möjlig att se på vettiga tider över. Synd att det inte blev ett ännu lyckligare slut.
