Mattias Norlinder har ett omfattande förflutet i Modo sedan tidigare. Nu är den 24-årige backen med Tre Kronor-meriterna och Öviksklubben muntligt överens om ett kontrakt, avslöjar Sportbladet.

Ett tämligen välkommet tillskott till Modo.

Kramfors-fostrade Norlinder har lirat i Nordamerika de senaste åren och mestadels huserat i AHL. Det har även blivit sex NHL-bataljer.

Noterbart är att Mattias Norlinder lirade i Frölunda i ett par år innan han lämnade svensk hockey.

1. Jakob Silvferberg - Brynäs

Jakob Silvferberg är säsongens värvning - och kittet som ska hålla samman Brynäs. Han återvänder hem efter tretton säsonger och nästan 900 matcher i NHL.

Brynäs får hem en tvåvägsforward som fortfarande håller världsklass. Och han kan bidra i alla delar av spelet, och med sin rutin och ledarskap blir han ovärderlig som den som sätter standarden för lagets prestationer.

2. Peter Cehlarik - Leksands IF

Peter Cehlárik var SHL:s bästa forward den gångna säsongen. Han gjorde 39 poäng och hade bäst +/- statistik i ligan (+30). Utöver det var han tongivande i Slovakiens landslag.

Cehlárik är bara 29 år. Han kan definitivt nå ännu högre höjder i Leksand - och visa varför han är SHL:s bästa importspelare.

3. Ty Rattie – Linköping HC

Ty Ratties facit är 155 matcher och 128 poäng i SHL. Då är man givetvis en av ligans bästa forwards offensivt sett.

Rattie är bara 31 år gammal, och det kommande två säsongerna tillhör han Linköping. Det ska LHC-fansen glädjas åt.

4. André Petersson – HV71

André Petersson och HV71 rökte fredspipa. Det är lätt att förstå varför. Båda parterna tjänar på det, kortsiktigt.

Petersson är en toppforward i ligan som kan nosa på 45-poängsstrecket. Han får nu bevisa att HV71 gjorde rätt som behöll honom kvar i laget, trots schismerna.

5. Per Åslund – Färjestad BK

Per Åslund är en av SHL:s veteraner. Vid en ålder av 38 år kan han blicka tillbaka på en säsong där han gjorde flest powerplay-mål av alla i SHL:s grundserie. Och noterades för 36 poäng på 45 matcher.

Åslund gör kanske sin sista säsong i karriären. Lita på att han vill sluta på topp - som spelare och en del av Färjestad.

Skribent: Johan Barkestam

Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet. Det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Skellefteå.

Skellefteå var länge laget som, hur svårt det än kan vara att tro idag, ständigt misslyckades med att gå upp i dåvarande Elitserien. De kom till kvalserien. Pär Mikaelsson var kapten under en skock av åren, och det slutade ständigt på samma sätt. Chanserna till avancemang var goda, men på något märkligt sätt lyckades laget alltid att snubbla på mållinjen. Laget var helt enkelt sämst när det gällde och svårt att helt och hållet ta på allvar.

Skellefteå var ishockeyns svar på fotbollens Hammarby, som hade bra publikstöd, ett underhållande spel, men som aldrig vann. Tränaren Sören Cratz ändrade på detta i Hammarby och värvningen av forwarden Oskar Möller ändrade det mentala spelet i Skellefteå och bidrog till att tvätta bort loserstämpeln i föreningen.

Ett skifte i klubbens historia skedde när Skellefteå, häpnadsväckande nog, lyckades värva två MoDo-ikoner i form av vindsnabbe Anders Söderberg och den sege, skäggige och elake Magnus Wernblom. Satsningen fick en trovärdighet som tidigare saknats och i samma stund föddes en tro på hockeylaget bland arbetarna djupt nere i gruvgångarna. Klubben lyckades avancera till SHL 2005-2006 med MoDo-ikonerna i laget.

Väl i SHL hade Skellefteå det inledningsvis tungt. Dels hade folk svårt att skilja på det riktiga AIK och det falska AIK för det sanna AIK ansåg att det falska var fejk. Laget hade det som väntat tungt och lyckades med nöd och näppe klara sig kvar säsongen efter.

Ny is bröts när den finnen med det anmärkningsvärda namnet Kimmo Koskenkorva, smällde in en avgörande puck mot Linköping i en kvartsfinal. När jag såg matchen kunde jag knappt tro att det var sant. Skellefteå uppfattades vid den tiden som en humla som inte kunde flyga medan Linköping var både själlöst och profiltätt på samma gång. Pengarna flödade och Linköping kändes som en av giganterna. Noterbart var att världens bäste back, enligt Petter Rönnqvist, var med och bidrog framåt i samma match. Skrbek, segare än segast på en is, men lika svår att runda som en pråm på tvären i Suezkanalen. Efter Koskenkorvas mål var ytterligare ett glastak krossat.

I Skellefteå var det fullständig hockeyfeber. Hockeypremiären vibrerade av förväntan och det kryllade av folk som ville se sitt lag. Det var svårt att få tag på biljetter och eran med Lindström, Möller och Eriksson inleddes. Laget var hopplöst skickliga på att åka skridskor. Var och varannan match flög Victor Arvidsson in på isen efter att ha sprungit i båset och praktiskt taget flugit över sargen för att genomföra ett överraskningsbyte med ett friläge och efterföljande mål som följd.

Möller smackade in slagskott och Lindström gick inte att komma åt. När spelet stundtals, trots allt, hackade för Skellefteå fanns alltid Jimmie Eriksson att ta till. Eriksson kunde konsten att brunka in en puck genom att helt enkelt åka in i motståndarmålvakten, ramla för att sedan se pucken långsamt singla in i målet via en retsam luftfärd. Bert Robertsson gjorde episka presskonferenser, ofta ackompanjerad av antagonisten Roger Rönnberg. Robertsson och grät och gnällde över hur tufft hans spelare, som i sin tur i Berts värld, personifierade folket i gruvan, hade det.

Luleå lyckades ta sig till en final mot nämnda Skellefteå när de var i sin prime, men de var hopplöst chanslösa i den finalserien, precis som alla andra lag.

Det paradoxala var att gruvfolket under den tuffa tiden alltid kravlade sig upp från gruvorna och med av kol svärtade ansikten tog sig till hallen. Nu när laget är i final vartannat år och byter ledande spelare med Växjö varje år är det några fåtal Marklundare på plats i Skellefteå Kraft Arena, som trots minskat tryck börjat börja vittra sönder och spricka under ståplatsläktaren.

Under finalserien lyckades de få dit en hel del publik och under de stunder då Växjö inte fick konkurrens av innebandy kunde de båda lagen skapa en atmosfär som liknade en acceptabel nivå.

Laget är numera ett självspelande piano, där spelarna tycks mer välutbildade och vältränade än i andra föreningar. Trots att föreningen stundtals håller dumsnålt mycket i plånboken, som när Anton Lindholm värvades av Leksand, kommer ständigt nya unga spelare som fyller tomrummet efter de gamla. Bäst personifierades detta av årets finalspel då Möller, mönsterbrytaren och kaptenen, och Pudas, backgeneral och reservkaptenen, båda saknades utan att lagets slagstyrka mer än nämnvärt skadades.

Lika självklart som att Skellefteå var sämst när det gällde har de lyckats vara bland de bästa under en lång tid. Det märkliga är att detta tycks ha skapat en mättnadskänsla hos publiken som inte avspeglas på spelarna.

6. Max Friberg – Frölunda

Max Friberg slog ner som en blixt från klar himmel senast, och gjorde karriärens bästa säsong. Med 43 poäng på 51 matcher i serien, och 8 poäng på 14 matcher i slutspelet. Han var också given i Tre Kronor hela säsongen.

Den nya lagkaptensrollen gjorde honom gott – och Frölunda ska skatta sig lyckliga över den nygamle Max Friberg.

***

7. Linus Omark – Luleå

Linus Omark är ännu en toppforward i SHL. Att göra 40 poäng i SHL som 37-åring är oerhört starkt.

Med Luleås förstärkta offensiv finns chansen att Omark kan göra ännu fler poäng, om omgivningen blir den rätta.

***

8. Joakim Nygård – Färjestad

Joakim Nygård vet man vad man får ut av - en producerande ytterforward, som säsong efter säsong använder sin höga fart till att riva djupa hål i motståndarnas defensiv.

År efter år ligger Nygård ungefär i intervallet 35-40 poäng. Och han har de tre senaste säsongerna representerat i Tre Kronor.

***

9. Patrik Karlkvist – Örebro

Patrik Karlkvist är lite svårbedömd över tre säsonger. Han har haft två femstjärniga säsonger, och en skadedrabbad mardrömssäsong i Oskarshamn.

Han har alla offensiva verktyg i sin verktygslåda för att mäta sig med toppen. Men siffrorna från säsong ett och två är osannolika att upprepa sig. Och det är väl mycket att förvänta sig av honom efter en lång skadefrånvaro.

***

10. Anton Levtchi - Luleå

Anton Levtchi - kommer från en dundersuccé i Finland. Där snittade han en poäng/match sett över säsongen.

Han blev utsedd till slutspelets bästa spelare, och vann mästerskapet i Finland. Han är definitivt en poängspelare som även kan lyckas producera offensivt i SHL.

Christopher Mastomäki - Örebro

Ett mål och två procent

Christopher Mastomäki gick från 9 mål till 1 mål efter förra säsongens grundserie. Orsaken var hans sviktande skotteffektivitet. Skotten blev både färre och mindre farliga från hans sida.

Statistiken gick från 76 skott och 11,8 procent 2022/2023, till 50 skott och 2,0 procent effektivitet 2023/2024. Det gjorde honom till en av SHL:s ineffektivaste forwards.

***

Daniel Zaar - Rögle

Sjufaldig tur och otur

Daniel Zaaar gjorde bara 7 mål i grundserien på 80 skott, motsvarande 8,7 procent i skotteffektivitet. Sedan vaknade han till i slutspelet och gjorde 7 mål på 33 skott, motsvarande 21,2 procent av skotten.

Hans siffror är en påminnelse om hur lite tur och tillfälligheter - och bättre självförtroende - påverkar målskillnaden för en offensivt sinnad forward som Zaar.

***

David Rundblad - MoDo

Två mål - fyra procent

När David Rundblad lämnade SHL 2011 var det som tvåa genom alla tider sett till en säsongs poängskörd för en back. Han gjorde 11 mål+39 assist. Förra säsongen gjorde Rundblad 12 poäng (2 mål+10 assist) för MoDo i SHL-återkomsten.

En av flera orsaker till denna målskillnad är skotteffektiviteten. David hade 49 skott på mål, och endast 4,0 procents effektivitet i MoDo. Det kan jämföras med säsongen 2010/2011, då Rundblad noterades för 115 skott, och 9,5 procents effektivitet i Skellefteå AIK.

***

Joel Persson - Växjö

Femtio på mål - fyra i mål

Joel Persson har en ineffektiv bössa. I snitt träffar han mål med hälften av skotten. I grundserien 2023-2024 gjorde han endast 7 mål på 145 skott. Det är 4,8 procent i skotteffektivitet. Däremot blir Joels skott väldigt ofta utanför eller blockade, bara två backar har fler missade/blockade skott än Joel till antalet, under det senaste decenniet.

Patrik Karlkvist - Örebro (Oskarshamn)

Halverade sin effektivitet

Hemligheten med Karlkvists SHL-säsonger med 23 respektive 29 mål i Oskarshamn var kombinationen av många skott med hög träffprocent, och skyhög effektivitet. Med en toppnotering på 27 procents effektivitet under sin debutsäsong.

Förra säsongen sjönk hans effektivitet från 17,6 ner till 8,2 procent, och målen från 23 ner till 7. Han gjorde dock bara 35 matcher, och drogs med besvärande skador. Bättre lycka i Örebro kanske?

Tre Kronor-meriterade Jonathan Davidsson får chansen i Skellefteå. Det handlar om ett kontrakt till och med september.

Den 27-årige forwarden har lirat i den finska högstaligan de senaste åren.

Davidsson har i övrigt bland annat 168 SHL-matcher på meritlistan.

General managern Erik Forssell om beslutet att ge Tyresö-sonen chansen.

- Det känns kul att få in Jonathan, här på lite kortare tid till att börja med. Just nu har vi ett skadeläge som gör att vi behöver avlastning samtidigt som Jonathan är en spännande spelare att få lära känna närmre, säger SKE:s general manager till klubbens hemsida.