Shinnimin skrek högt när han gjorde mål mot Växjö.
Shinnimin riktade skriket mot defensivt skicklige Petter Granberg, som precis innan skyfflat ner honom i isen i en närkamp.
Shinnimin retades med en av SHL:s tuffare spelare.
Shinnimin blev utvisad i två minuter för olämpligt uppförande.
Det känns direkt felaktigt.
Shinnimin grät ut i pausintervjun och känslor var i svallning.
Om utvisningen hade skett i en pojklagsmatch mellan 12-åringar hade utvisningen varit högst befogad ur en uppfostringssynpunkt, men i elitverksamhet känns utvisningen fel. Granberg kan med all säkerhet ta en psykning och domarna skulle kunna låta det hela passera, trots att regelboken ger de rätt i sin bedömning.
Shinnimin är en spelare som rör upp känslor. Han har en frisyr som bara en mor kan älska och munnen går i ett under matcherna. Han har historiskt filmat både en och två gånger, varit extremt illa omtyckt av Luleåfansen, men har successivt lyckats omvända de flesta. Shinnimin är helt enkelt en spelare som är mycket lättare att tycka om när han spelar i det egna laget än vice versa. Numera filmar han sällan, desto mer ofta tillhör han en av lagets bästa spelare. Han kan göra poäng, men även ”komma in under skinnet” på motståndarna. Bara hans otroligt stygga mustasch väcker känslor. Han ser ut att bo i mellanvästern och forsla omkring boskap dagarna i ända.
Shinnimin är en av de spelare jag uppskattar allra mest i Luleå av den enkla anledningen att han spelar med passion och visar känslor. Utan spelare som Shinnimin får vi en serie som består robotar som allt som ofta pratar om ”att åka mer skridskor och slänga in puckar på mål”. Ett känslolöst gäng AI-genererade kloner som åker omkring och täcker ytor och blockerar A-chanser. Sådana lag och spelare som ingen riktigt minns i samma stund som de äntrat bussen på väg bort mot närmsta flygplats. Man känner inget kring spelarna och inget kring laget.
Det blir slätstruket och ointressant utan profiler.
Shinnimin får människor att bli arga, frustrerade, lyckliga och förvånade och det är en av de finaste egenskaperna en hockeyspelare kan bidra med till sporten: känslor.
Ishockey utan känslor är som att se en oändlig match med Växjö, vara en gäspande åskådare på Karjala Cup eller bevittna ett CHL med lag från Sheffield. Kontrollerade eller konstruerade känslor kan säkert vara bra om man vill vinna mästerskap eller om en organisation vill bygga en produkt och dra in mycket pengar, men intressant blir det inte.
Jag vill ha fler spelare som man känner något kring. I Luleås senaste match mot Malmö var spelade Ivarsson grisigt, tufft och såg ut att förstärka en situation där ovan nämnda Shinnimin tog ytterligare en frustrationsutvisning. När Ivarsson sedan zoomades in på jumbotronen la han av ett stort smalj där hans snusgula tänder blottades. Där och då störde jag mig otroligt på honom.
Jag avskyr alla typer av förstärkningar och stundtals har jag stört ,mig enormt på att Shinnimin sysslat med sådant. Han har förbättrat den sidan och numera ser man mest hans skills och retsamma sida. Då är han hockey.
Jag glömmer inte Ivarsson och Växjöfansen glömmer inte Shinnimin.
Växjö är glömda direkt de lämnat isen.
Precis som det ska vara.
