Hur kan en mållös match vara både långtråkig och alldeles underbar i 65 minuter? Händelserik och händelsefattig på samma gång? Efter Skellefteås straffseger i mot Luleå kan vi se matchen ur två helt olika perspektiv.
För på sätt och vis hände ingenting under stora delar av den här matchen. Det var tillknäppt, chanssnålt och blekt ur ett rent underhållningsperspektiv. Två lag som stängde ner varandra och närmast vägrade bjuda på något som ens liknade en a‑chans.
Men samtidigt – det kokade under ytan; från början till slut i båda lagen.
Slagsmål, tjuvnyp, brottningsmatcher i fristil och något som mest liknade norrlandsmästerskapen i tröjdragning. Allt användes för att försöka få motståndaren ur balans. Förgäves.
Efter 60 minuter stod 71 utvisningsminuter på protokollet och närmare 14 minuter hade spelats i powerplay. Ändå fick ingen hål på motståndarens målvakt.
Däremot fick Brendan Shinnimin hål på Andreas Falks tålamod - med råge.
Den vanligtvis så polerade och behärskade svärmorsdrömmen i Skellefteås bås tappade fattningen och hamnade – till synes på eget initiativ – i handgemäng med Shinnimin under den första pausvilan.
Som isolerad händelse är det förstås inte försvarbart. Men det var paradoxalt nog också det som är mest värt att minnas innan matchen tog slut.
Att matchen till slut avgjordes genom att Arvid Lundberg – en av Skellefteås mer lågmälda profiler – klev fram och stänkte dit en straff, kändes nästan symboliskt. En kväll där ingenting hände, tills något trots allt gjorde det i skuggan av bråkstakarna.
En annan typ av straff lär dock Andreas Falk vänta sig. Händelsen i pausvilan var inte bara en parentes. Det var en en spegelbild för vad som kan vänta om de här två lagen stöter på varandra i ett slutspel.
Förhoppningsvis kan ett kommande derby vara minnesvärt för vad som skedde både på och utanför isen. Det är mycket roligare så, oavsett vem som vinner kampen.
