Tyvärr verkar målgesterna vara alltmer på utdöende. En klassisk Ledin-pump, en Klasen-pilbåge eller ett Jämtin-hopp upp på sargen förgyller matcher och skapar känslor.
En avmätt uppsträckt hand och gruppkram kan väl i all enkelhet fungera, men visst tusan blir man gladare av ett stort måljubel?
I dagens Tre Kronor firar målskyttarna med att antingen se totalt avmätta ut som Lucas Raymond, eller med att hoppa in i plexiglaset som Mika Zibanejad. Undantaget är Tre Kronors kapten, med det otroligt hemliga namnet Rasmus Andersson, som har en ytterst ohemlig målgest. Hans målgest kallas för ”Razzy Death Stare” och går i korthet ut på att han söker ögonkontakt med en supporter från motståndarlaget och stirrar på denne tills någon blir för kissnödig för att fortsätta, eller för att domaren visslar och vill återstarta matchen igen. Kanske är Death Stare en gnutta tramsigt, men det bygger en profil och ett intresse. Jag gillar det!
Brendan Shinnimin testade att införa Death Stare två punkt noll när han gjorde mål mot Växjö i vintras. Han jublade på ett så storartat och vildsint sätt att domaren valde att sätta honom på botbänken i två minuter. Hans brott? Han jublade i riktning mot Växjöbacken Petter Granberg. Granberg har sedan dess setts irra runt i Växjös utkanter endast iklädd en beige särk. Ryktet säger att Granberg listat sig för åtminstone tre digitala KBT-kurser för att hitta strategier att hantera det fruktansvärda.
Det mest minnesvärda målfirandet och gruppkramen jag bevittnat var när Luleås Leo Komarov i en match mot Växjö bokstavligen sög in Växjös Manuel Ågren in i Luleås matchfirande. Komarov tryckte Ågrens ansikte så hårt mot sitt finska håriga bröst att läpparna trycktes ihop till en tjusig pussmun. Komarov blev glad och Ågren blev arg. Men det är sällan eller aldrig gruppkramarna frambringar några större minnesvärda händelser.
Frölundaikonen Petteri Nummelin firade ofta med den stilfulla, men retsamma fiolen. Jonas Bergqvist firade gärna med helikoptern, där klubban fick utgöra propeller ovanför huvudet. Den defensive luleåbacken Oskar Engsund lyckades med konststycket att göra ett hattrick mot Timrå den 4 november 2021 och firade då i mittzonen genom att kasta upp sin ena handske som fick utgöra en fiktiv lerduva. Engsund sköt ner densamma med sitt ”gevär” som utgjordes av klubban. Att han dessutom adderade en så pass våldsam rekyl att han handlöst föll bakåt tog målgesten till en ännu högre nivå.
Noah Östlund firade med en ”Dab” 2024 i JVM-semifinalen, vilket säkert gladde mången ungdom och förvillade en och annan gamling. En doldis som på ett förnämligt sätt firade sitt mål med målgesten ”fisken” var mannen med det passande namnet Christopher Fish. Han tog av sig ena handsken och lät ena handen röra sig fisklikt. Fish som under många år gjorde relativt många mål i hockeyallsvenskan och som numera avslutat karriären. Mario Kempe gjorde 2012 ett TV-spelsdyk efter att ha avgjort ett Stockholmsderby och Max Friberg under JVM gjorde klassikern, sätta klubban mellan benen och gled fram på isen med rumpan på klubban och händerna upp på skaftet på klubban.
Tre måljublare som bör nämnas är numera pensionerade Gynge som blev sprudlande glad efter varje mål under hela sin långa karriär och har firat med spattiga hopp, gevärsskott och allmän eufori. Aagard i MoDo är en annan som blir utom sig av glädje och han använder sig ofta av målgesten pilbågen för att fira in sina mål. Glädjande nog har även Cederqvist i Frölunda börjat visa upp sin älg-målgest vid mål. Visst, den målgesten känns kanske lite krystad, vid en första anblick, men hellre krystat än intetsägande.
Jag hoppas att målgesterna och profilerna i framtiden blir fler, snarare än färre. Mest troligt har jag missat ett antal godbitar från såväl nutiden som historien, men visst är känslan att målgester är på utdöende? Om utvecklingen fortsätter befarar jag att målgesterna blir en historisk rest av det förgångna, precis som bakverket Mums-Mums eller ett framgångsrikt Tre Kronor.
Vilka målgester har jag missat?
