Sam Hallam har misslyckats som förbundskapten. Han har inte lyckats vända den negativa utvecklingen i Tre Kronor som inleddes under Johan Garpenlöv. Det är två märkliga meningar att skriva med tanke på hur otroligt svaga resultat Garpenlöv presterade. När Hallam tillträdde var känslan att den enda möjliga utvecklingen skulle vara uppåt, men otroligt nog har Hallam endast lyckats förvalta de beiga resultat som Garpenlöv levererade.
Jag trodde att Sam Hallam var rätt person för det här jobbet, men resultaten talar sitt tydliga språk. Han har inte lyckats få laget att vara bäst när det gäller. Därför var det högst befogat att Niklas Jihde och Erik Granqvist ställde ett antal kritiska frågor efter förlustmatchen till Sam Hallam.
Sam Hallam reagerade då som ett förnärmat lågstadiebarn och slog bara ifrån sig all kritik. Det var inte hans fel att förbundet bestämt att landslaget skulle vara bra, landslaget hade gjort sitt bästa och de beslut som han tagit tyckte han var rätt. Han medgav att resultatet var ett misslyckande, men inga fel hade begåtts av honom. När Erik Granqvist och Niklas Jihde gjorde sitt jobb som journalister och ställde ett antal av de frågor som jag som TV-tittare ville ha svar på, blev Hallam ytterst oprofessionell och kallade intervjuarna för ”fega” och uppmanade dessa att sätta sig anonymt på något forum och kommentera landslagets insatser.
Jag anser att det är Hallams skyldighet att vara professionell och ställa upp för media både när solen skiner och när regnet öser ner. Att bara strutta runt, samtala och vara skön i framgång tillsammans med Frida Nordstrand i Globens innandömen imponerar inte. Det är när det blåser han kan visa upp sin karaktär och det vore klädsamt med en gnutta självkritik när ännu ett misslyckande är ett faktum. USA är ett starkt lag, men det var uppenbart att merparten av de svenska spelarna inte var bäst när det gällde som mest.
Hallam agerade inte förrän det var för sent under matchen mot USA. Han tillät Edvinsson slå slarvpassningar i 40 minuter innan han blev bänkad till förmån för den betydligt mer pålitliga Erik Gustafsson. Hallam gav Markström ett stort förtroende som nummer ett i målet, trots att han uppenbarligen inte presterade tillräckligt bra. Även detta tog 40 minuter att inse för Hallam. Zibanejad spred passningar runt sig likt en, av barn nedtrampad, vattenspridare, men tilläts lika fullt få gott om speltid. Hallam skulle naturligtvis även behövt ta en time-out under första perioden för att stoppa blödningen, men istället förblev han passiv.
Alla ovanstående beslut skulle självklart ha visat sig vara rätt. Genom att ge förtroende och sprida ett lugn till spelartruppen kan framgång potentiellt uppnås. Problemet var att inget av dessa beslut blev rätt och Hallam framstod som passiv och velande, med en överkörning från USA:s sida som resultat.
Josef, Patric, Martin, Anthon, Stefan, Nicklas, Anders och sist men inte minst Daniel. Hela den här församlingen med efternamnen Buomedienne, Hörnqvist, Lundby, Hansson, Klockare, Rahm, Sörensen och Alfredsson ingår alla i den stab som fanns som stöd för Sam Hallam under hemmaturneringen i VM. Hallam har skaffat sig en otroligt stort gäng som stöd, där främst Boumedienne, Hörnqvist, Sörensen och Alfredsson får sägas stå för NHL-kompetens. På ett sätt kan detta anses vara klokt att rådfråga NHL-människor då hela laget bestod av just NHL-spelare. Samtidigt verkar talesättet ”ju fler kockar desto sämre soppa” stämma väl in på Tre Kronors ledning. Med för många högprofilerade tyckare riskerar Hallam, Rahm och Klockares åsikter inte väga tillräckligt tungt i sammanhanget.
De meningslösa inför-VM-turneringarna visade sig vara precis lika meningslösa som de vid första anblick verkar med tanke på att inte en enda SHL-spelare fanns på isen i det lag som förlorade mot USA. Tillvägagångssättet ”aldrig träna som man spelar” verkar inte vara särskilt framgångsrikt. Att ständigt implementera ett spelsystem för spelare som Hartmann och diskutera taktik med Niklas Rahm för att sedan i skarpt läge coacha Zibanejad och diskutera med Sörensen leder uppenbarligen inte till guld.
Lösningen bör rimligtvis vara att antingen lägga ner de meningslösa inför-turneringarna, vilka endast devalverar Tre Kronors värde. Alternativt se till att faktiskt viga ett tiotal platser till de europabaserade spelare som deltagit i landslaget under säsongen. Schweiz lyckades bättre än Tre Kronor i årets VM-turnering, med en trupp som till betydande del består av inhemska spelare. Kanske bör det faktumet bidra till eftertanke?
Kort sammanfattat. Hallam ska själv fatta de beslut som han tror är bäst för landslaget. Men när de beslut han fattar inte leder till framgång måste han tugga i sig att bli kritiserad, annars framstår han som barnslig och oprofessionell. Om inte är det hög tid att låta någon annan ta över jobbet. Med tanke på att ledarstaben består av en mindre pluton med hockeymänniskor bör en ersättare med lätthet kunna hittas.
