I måndagskväll vann Mjällby ett historiskt första SM-guld. Ett sensationellt guld som har gett eko ute i Fotbollseuropa och som även fick mig att fundera på vilken klubb Mjällby en gång i tiden var, och kanske fortfarande är trots allt.
Jag är AIK-supporter och i början av 2010-talet kändes det som att vi blev lottade att möta Mjällby på hemmaplan varje hemmapremiär på gamla Råsunda. Det vi ofta fick se var två lag på en halvdan gräsmatta, inför cirka 15 000 åskådare och ett resultat som antingen var 0-0 eller möjligen 1-1. I bortalaget var det sällan något som gjorde intryck på mig, det var en anonym massa av spelare, eller "bönder" som de ofta fick höra från läktarna. Det fanns dock ett undantag i form av Tobias Grahn, denne fotbollsvagabond var visserligen en duktig spelare men hans attityd och kaxighet var något som retade gallfeber på publiken men även om jag också hade svårt med hans attityd, kände jag innerst inne att det är nog i AIK du borde spela och inte i Mjällby.
Sedan gick åren och Grahn försvann från Mjällby och laget blev allt mer anonymt men behöll sin stämpel om att vara tuffa att möta, framförallt på deras hemmaplan Strandvallen som visserligen ligger fint vid vattnet men kan vara jobbigt att åka till under de mörka höstmånaderna. Snabbspolar vi lite i tiden hamnar vi dock vid pandemisäsongen 2020 och med hjälp av en Moses Ogbu som sprutade in mål lyckades man komma på femteplats i tabellen. Imponerande, men det var ju också just en pandemi som gjorde att de flesta större lagen underpresterade grovt, endast Malmö FF höll stilen och vann guldet den säsongen och det var även svårt som utomstående att se att Mjällby skulle kunna bygga vidare på det spel men visade upp då.
![BB100405 LM004]()
Tobias Grahn, en kaxig typ på sin tid.
Mjällby fortsatte i liknande stil de efterföljande säsongerna med ett fysiskt tungt lag med en bra defensiv. Det ledde inte till några topplaceringar utan man fick nöja sig med att komma nia, nia och tia. Kanske var det just dessa placeringar som gjorde att klubben kände ett behov av att tänka om. För inför säsongen 2024 började något hända, plötsligt kollade jag Mjällbys matcher med allt större entusiasm. Jag som hade sett mitt AIK vinna SM-guld 2018 med "shape-fotboll" där wingbackar var stabila och skötte det defensiva primärt fick istället se både Herman Johansson och Elliot Stroud flyga fram längs kanten som reaplan snarare än traditionella ytterbackar som gjorts om till wingbackar.
Där och då kände jag att detta var något annat än den fina säsongen man gjorde under pandemin. Plötsligt fanns det något att bygga vidare kring, jag hade dock bryderier om vem som skulle kunna göra alla mål som krävdes för att bli ett topplag på riktigt. Längst fram i laget finns den gemytlige Jacob Bergström som redan lämnat Mjällby några gånger under åren, men som alltid snabbt insett att det kanske är i Mjällby som han egentligen hör hemma. Han är en stark spelare men har kanske inte den tekniska flärden för att kunna vinna någon skytteliga, eller ens vara nära.
Målen fick alltså komma från annat håll, på mitten finns det båda "Gustavsson: arna" som har varit med Mjällby hela resan från division 2 upp till Allsvenskan. En genomsnittlig fotbollssupporter hade nog kallat dem för begränsade och vissa hade nog inte ens känt till dem. Alla bra lag behöver dock vattenbärare, och det skulle visa sig att de gick att lära gamla hundar att sitta, eller i det här fallet passa och driva boll.
Målvaktsposten innehades av Noel Törnqvist som förmodligen stack ut mest på grund av den hjälm som han har på sig under matcherna. Innan årets säsong hade jag beskrivit honom som en lovande målvakt med bra fötter, men kanske lite opålitlig emellanåt. Så fel jag hade.
Framför honom fanns också den gamle Tom Pettersson som varit med Östersund på sin resa och hade man sagt att den skulle överträffas av Mjällby när han skrev på undrar jag om han hade skrattat eller skakat på huvudet. Det går egentligen att fortsätta såhär kring varje spelare i truppen.
![BB251020 MI016]()
Jacob Bergström firar sitt guldmål.
Den ständiga förbättringen
Sedan ungefär tio år tillbaka har klubben arbetat efter den kända "Toyota-modellen" som bygger på japansk kaizen - den ständiga förbättringen. Enkelt handlar det om att se till att alla som arbetar inom föreningen har de bästa förutsättningarna de behöver för att kunna utföra sitt arbete på bästa sätt. Det kan handla om att vaktmästaren behöver en borrmaskin eller att materialaren behöver ett större nät för att samla in alla bollar. Men det kan också innebära att en Jesper Gustavsson utvecklas från en klassisk brunkartyp till att bli en mittfältsmotor av rang som alltid visar sig som ett passningsalternativ.
Det innebär att att bonnagäng med en norsk akademiker som assisterande tränare kan tillsammans med en gammal rektor bygga ett spel som imponerar inte bara på allsvenska konkurrenter men som också ger genomslag internationellt. När chefsscouten dessutom jobbar som brevbärare vid sidan av börjar man undra om det här en dröm eller om det faktiskt är en verklighet.
Säsongen 2024 kom Mjällby återigen på femteplats, den här gången med 15 poäng bakom Malmö FF. Ett problem var att man släppte in lite för mycket mål, totalt blev det 35 insläppta mål vilket var tio fler än MFF. Detta har korrigerats den här säsongen då man hittills släppt in 17 mål och trots att man tagit stora risker i
sitt uppbyggnadsspel har man med mod och vilja kunnat blåsa Fotbollssverige av banan med sitt spel.
Det är lätt att som supporter önska sig stjärnvärvningar, heta tränare och hoppas att den där talangen ska slå igenom men Mjällby har visat att det som räknas allra mest är att kunna kräma ut maximalt av varje individ för att tillsammans bli ett lag som är svårt att slå.
I en tid där ekonomi betyder allt mer inom fotbollsvärlden är det både friskt och sunt att få se ett mindre lag kunna ta sig an alla dessa utmaningar och ändå tro på sin egen idé och att det är den som gäller.
För AIK - och alla andra storklubbar i Sverige - finns inte längre några ursäkter.
ERIK ÖHRNER
