Uppoffringar, harmoni, broderskap och världsklass är nog de bästa benämningarna man kan ge dagens Manchester City. Genom världsklassig fotbollskonst, blod, svett och tårar har Manchester City till slut nåt vägens ände. Napoleon och PSG:s borttappade trikolor har återfunnits i Manchester.
Det var ett till synes öppet möte på förhand mellan PSG och Manchester City i Champions Leagues första avgörande semifinal. En semifinal som City satte sin prägel på direkt. Foden visade Citys intention för kvällen när han på det snötäckta gräset stormade över Florenzi efter 30 sekunders spel. Kombinationen av teknisk klass och ren jävla arbetsmoral tillsammans med Guardiolas Barcelona-prägel har skapat ett lag som jag inte ser går att stoppa. Om Manchester City hade spelat i röd och gul-randiga tröjor hade jag trott att det var Barcelona från 2011 jag tittade på när man gång, på gång, på gång återerövrade bollen på PSG:s planhalva. Jag visste att Manchester City kunde drilla boll. Men att göra det och samtidigt täcka skott med ansiktet och fira blockerade skott framför egen bur, som att man gjort mål i andra änden, har jag aldrig upplevt.
Visade hela registret
Manchester City var kompletta, precisa och rejäla. Citys kvalité framåt är inget nytt, vi alla är medvetna om vilket artilleri Pep har att jobba med i sin offensiv. Däremot var det försvarsspelet, ledarskapet och det hårda jobbet som fick mina ögon att lysa. För PSG var aldrig nära. Neymar och Di Maria försökte och försökte men kom egentligen aldrig åt att greppa något. Zinchenko kastade sig, Ruben Dias täckte skott med ansiktet och Fernandinho visade på ledarskap likt en prime Patrice Viera.
När Mahrez tryckte in 1-0 i minut 10 var det över, det va egentligen över på förhand bara att ingen förutom hemmalaget själva visste om det. Trots detta hade det utan VAR kunnat bli ett helt annat utfall. Redan i minut 6 hade domarn blåst straff efter PSG:s vilda protester att Zinchenko tog hands i eget straffområde. Redan då visade Zinchenko vad detta betydde. Vrålande, gestikulerande och bönande om oskyldighet visade han att dessa anklagelser från gästerna var felaktiga och rent ut sagt löjliga. Vilket givetvis visade sig vara rättfärdigat efter reprisbilderna som tydligt visade hur ytterbacken tog bollen med axeln. Denna sekvens var de närmaste PSG kunde komma City som var tråkigt bra i sitt låga försvarsspel. Bra positioner, bra relationer och bra avstånd mellan sina lagdelar som inte skulle höja på någon slötittares ögonbryn men som är förbannat svårt att bemästra. Man skapade en sådan frustration hos gästerna att de sista 20 minuterna handlade om att undvika skador snarare än att undvika en kvittering.
Grisigt spel
Efter att Mahrez stänkte in 2-0 var matchen stängd med lås och bom. Vi visste, PSG visste och Pochettino visste att man återigen skulle missa att knipa Champions League-pokalen, i år, igen. En frustration som började spegla sig i matchbilden likväl och domarens protokoll.
För Di Maria åkte ut med huvet före efter sin skandalösa stämpling på Fernandinho och frågan är om inte Veratti också skulle åkt ut efter att det slog slint för honom med. Danilo och Kimpembe bidrog också med sina namn i protokollet genom att båda ge sig på inbytte Gabriel Jesus upprepade gånger. Det blev rent ut sagt grisigt och ett läge där det var pinsamt att se PSG spela fotboll. Neymar började med solorädor från eget straffområde och laget stod mest och tittade fotboll i 20 minuter. Inget man ska klandra dem över när man spelar med 10 man mot ett Manchester City som vanligtvis knappt går att ta bollen av. Däremot är det osmakligt, lågt och pinsamt att bete sig som PSG betedde sig under sina sista 20 minuter av årets Champions League upplaga.
Fundamental kvalitetsskillnad
I slutändan handlar det om klasskillnad över två möten mellan de här två lagen. Detta trots att det för en stund såg ganska bra ut för PSG i Paris. Ett City som till synes hade det svårt att få hål på sin motståndare men som likt förbannat inte ville kompromissa när det kom till bollinnehav. För dominansen lös igenom stundtals redan där också. Även fast De Bruynes mål i det mötet för en vecka sedan kan ha setts som turligt ikväl som Mahrez frispark genom PSG:s ihåliga försvarsmur. Men i slutändan var det inget snack. Om första mötet innehöll någon form av match och kamp där två jämbördiga jättar gjorde upp, blev detta möte snarare en utskåpning på alla håll och kanter. Med boll, utan boll och taktiskt var City på ett helt annat plan. PSG som förlitar sig till stor del på individuell briljans på sista tredjedelen fallerade helt och hållet när Mbappé återfanns på bänken och Neymar inte kom förbi med sina fotbollskonster. Ett kollektivt ”jävlaranamma” som PSG i mångt och mycket saknar så länge inte Neymar och Mbappé stänker in mål och är nöjda, återfanns istället hos hemmalaget.
Manchester City hade redan bestämt sig på förhand att man en gång för alla skulle ta sig över finaltröskeln. PSG:s försvunna trikolor har återfunnits på Etihad Stadium, hos ett lag som stormar mot Champions League final - och seger.
