Videobedömningarna - SHL:s kvicksand

Bild från Bildbyrån

Videobedömningarna - SHL:s kvicksand

Videobedömningarna har numera blivit ett naturligt inslag i var och varannan SHL-match. En efterlängtad förändring inför denna säsong är att domarna kan besluta att helt stryka en utvisning om det efter videobedömning visat sig att beslutet på isen varit felaktigt. En bieffekt av att domarna bara ska kika på video när de misstänker det större straffet (5 minuter och högre) är att de stundtals ”safear”, sliter upp armen för att sedan i lugn och ro få kika på video. Det minskar fallhöjden vid eventuella felbedömningar för domaren, men medför att matcherna tar längre tid och att matcherna tappar i intensitet när spelet bryts under flertalet minuter.

Ämnet är mångfacetterat och svårt. Förr var systemet idiotiskt då alla i arenan kunde kika på jumbotronen, utom just de som var ansvariga för bedömningarna, nämligen domarna. Nu är detta som tur är ändrat och fler bedömningar blir korrekta. Gott så!

Men, och det finns ett stort men.

I alltför många matcher sker följande: en incident av den allvarligare graden inträffar, domarna lyfter armen för ett misstänkt större straff. Domarna åker ut och tittar på videogranskningarna, under vad som ofta känns som en smärre evighet. Folket på läktaren blir först arga, sedan trötta och börjar småscrolla på sina mobiler. Extraspelarna passar på att stretcha och en och annan förströdd gäsp siktas på läktarplats.

Äntligen! Domarna är klara och glider stolt ut framför sekretariatet, trycker på micken via en knapp på höften och meddelar via arenans ljudsystem: ”Beslutet på isen kvarstår” 5 + Game för checking from behind”.

Folket på läktarna börjar vakna till igen, någon kväver en gäsp i sin linda och mobilerna är på väg ner i jeansfickorna igen.

Då åker domarna till tränarna och förklarar det som domslut som de precis meddelat till alla i arenan via högtalarsystemet.

Läs igen: De ska alltså förklara det de nyss berättat för alla i högtalarsystemet igen för tränarna.

Sedan följer det välbekanta schemat: tränarna lyssnar med uppspärrade ögon, protesterar tydligt, domaren åker därifrån och tränaren skakar på huvudet samtidigt som han smidigt kliver över spelarbänken.

Ingen människa blir lycklig av detta.

Mina förslag är följande:

Förslag 1: domarna får en begränsad tid för att kika på bilderna, säg en minut. Det som inte går att med säkerhet fastställa efter en minuts videotittande av två välutbildade huvuddomare är oftast omöjligt att med säkerhet fastställa.

Förslag två: förbud mot ytterligare förklaringar för tränarna efter att domslutet meddelats till samtliga i arenan.

Matcherna kommer gå snabbare och bli mer kvalitativa med dessa förändringar. Tränarna kommer vara lika missnöjda som vanligt.

Millimeterrättvisa är omöjligt att uppnå. Eftersträvas den i en för hög utsträckning blir videobedömningar ingen hjälp utan snarare en kvicksand för SHL, där ett ökat användande bara leder till att underhållningsvärdet sjunker sakta men säkert nedåt.

Skribent: Johan Barkestam