Tacklingar är en viktig beståndsdel i ishockey. Utan tacklingar blir sporten något annat än just ishockey. Tacklingen som sådan är en konstform som långtifrån alla behärskar. Vissa spelare tacklar lika sällan som Einar Emanuelson, Niklas Olausson medan andra är kroniska tacklare som Luleås Tyrväinen, Oskarshamns Engsund eller Frölundas Folin.
Tacklingar som är korrekt utförda något som kan väcka ett helt lag, en arena, en stad.
Tacklingar som inte är korrekt utförda kan skada människor för livet.
Tacklingar där mottagaren anklagas för att inte skydda sig kan göra folk galna och rent av vansinniga.
Tacklingar är ett svårt ämne och jag känner själv att jag blir ambivalent. Någon behöver skärpa sig, men det är inte helt lätt att peka ut vem.
När Robert Rosén (av alla) förra tisdagen smällde på Jonas Berglund efter avblåsning blev Berglund skadad i fyra veckor. Tacklingen såg ut av att vara schyst men för sen. Robert Rosén är normalt en spelare som inte gör en fluga förnär, men trots detta klämde han, likt Baloo i Djungelboken, till Berglund alldeles för hårt. Berglund hade möjligen kunnat vara mer förberedd på tacklingen men å andra sidan var matchen slut och Rosén borde veta bättre än att smälla på en tackling när matchen är över och motspelaren mentalt börjat planerat kvällens middagsinköp.
När Tyväinen ska klämma till Caito i Luleås hemmamatch (25/1) mot Leksand, ser Caito den frustande finländaren komma, men väljer inte att skydda sig utan istället vända upp ryggen mot Tyrväinen. Det hela slutade med att Caito blev helt Matt och sjönk ihop efter att näsan, till synes, i slow motion tryckts mot plexiglaset i Coop Arena. Det är svårt att tro att en människa med självbevarelsedrift medvetet skulle vända ryggen mot Tyrväinen i det läget i syfte att vinna ett powerplay för laget. Det måste helt enkelt bli fel i hjärnkontoret. Caito agerar instinktivt men dumt. Tyrväinen tacklar hårt och i ryggen, men faktum är att han glider in i situationen och när tacklingen väl är initierad är den svår att avbryta. Det blir fel och domaren tvingas att ta en 5-minutersutvsining på finländaren.
I samma match skyddar Omark pucken på sedvanligt vis, med hjälp av offensiva tacklingar. Han vill klämma till den efterföljande ungtuppen Karlberg med axeln, men istället träffar armbågen ansiktet på Karlberg, som tappar en tandflisa och likt en potatissäck dråsar i backen. Detta med en utvisning och irritation från Omark som följd. Omark tycker Karlberg måste vara beredd att skydda sig på ett vettigt sätt och Karlberg tycker att en armbåge i ansiktet är emot reglerna och att han inte kan rå för att han får ”mitt i nyllet” av ”tungviktskungen”.
Problemet i samtliga dessa situationer är att tacklingsmottagaren hade kunnat vara mer påkopplad och beredd. Det svåra blir att värdera i vilken grad tacklingsmottagaren agerat oförsiktigt.
I samtliga fall utdöms utvisningar, vilket enligt min bedömning är helt korrekt utifrån vad som faktiskt inträffar.
I samtliga tre fall har tacklaren ett ansvar för sina handlingar.
I ett av fallen blev utfallet en allvarlig skada (Berglund), medan de två andra på sin höjd åsamkade motståndaren lite morgonstelhet och ett mer hockeykompatibelt garnityr.
Domarna har ett svårt jobb. Att bedöma efter den faktiskt inträffade händelsen eller efter vad som hade kunnat bli händelsen och de berörda agerat annorlunda.
Trots alla brister med det förstnämnda sättet att bedöma situationerna på, är det nog ändå det sätt som är det korrekta, trots allt.
Slutet gott, allting gott! (Så länge alla är överens om den faktiska händelsen, vilket nästan aldrig inträffar.)
Skribent: Johan Barkestam
