Nu kör vi!
”Nu kör vi” var de bevingade orden som Niklas Olausson uttalade efter att ha skrivit under ett nytt färskt luleåkontrakt levererat från Luleås sportchefer Ulf Engman och Stefan ”Skuggan” Nilsson. Hur något så självklart som att låta Olausson återigen sätta en kråka på ett kontrakt skulle kunna ta en sådan evinnerlig tid är minst sagt besynnerligt. Visst har det ryktats, tisslats och tasslats och mer än en gång har jag känt mig som Rose Dawson i den populära Titanic-memesen där hon uttalar de välkända orden ”It’s been 84 years”.
Olausson kom till Luleå under säsongen 2009-2010 tillsammans med Pär Arlbrandt. Arlbrandt drog vidare mot de mer penningstinna nejderna på Östgötaslätten och strök de guldbestödda grässtråna likt Russel Crowe i filmen Gladiator. Niklas Olausson var mer av en William Wallace-typ från filmen Bravehart som stannade kvar år efter år och ledde Luleås styrkor mot ondskans hantlangare, läs Färjestad. Smålänningen från Väckelsång har med åren blivit alltmer skoter, björnmössa och lappskojs än småländsk ostakaka och isterband.
Redan debutsäsongen 2009-2010 levererade Olausson 30 poäng på 46 matcher och säsongen efter landade han in på 26 poäng på 43 spelade matcher. Förutom att han var oväntat bra på planen, trots en ytterst bristfällig skridskoåkning, charmade han luleåfansen med sin personlighet. Lätt till skratt och en ironi som ständigt flödar gör hela personligheten älskvärd. Säsongerna 2012–2013 och 2013-2014 lyckades han träna upp sina skridskoåkning från långsam till relativt långsam och det räckte till att få spela ett antal landskamper. Olausson växte ut till en bärande spelare i Luleå där han kunde spela såväl boxplay som powerplay.
Olausson har, bortsett lite utflykter till Finland och Schweiz, varit Luleå hockey trogen i ett tiotal säsonger. För mig är han en sådan där speciell spelare som gör att man genuint tycker om och följer ett lag. Han är något mer än bara en spelare och ett nummer i statistiken. Hans nummer 16 bär min son på ryggen när han spelar hockey eller innebandy med sitt lag. På sonens Luleåtröja återfinns även där siffran 16 som en hyllning till min och sonens (?) favoritspelare i Luleå hockey under modern tid. Han har inte varit bäst, men han har en annorlunda stil än andra spelare. Han ser passningar som de flesta andra inte ser, han kan få andra i laget att slappna av och trivas i utsatta situationer. Han kan lägga gubbstraffar med ena benet upp i luften och han kan le med hela sitt kroppsspråk.
En sådan premiumspelare ska inte bli behandlad som Olausson har blivit. Han har hela tiden varit tydlig med att han vill spela i Luleå och har, trots sin klubblöshet, tränat på för att vara redo om chansen skulle dyka upp. Nu slipper han spela i Linköping och Stjernen. I stället kan han få glädjen att spela i Sveriges vackraste förening och kärleken från fansen är minst sagt besvarad.
Vad gäller Engmans och Skuggans sätt att hantera Olausson kan betyget inte bli bra, men glädjande nog vill han återigen ta en svängom Luleå, fastän han återigen bjöds in med armbågen. Detta trots att han så sent som i fjol kom in i laget, skapade harmoni och då dög i såväl förstafemman, boxplay och powerplay. Nä, jag tycker att Skuggan och Engman är skyldiga Olausson en ursäkt och en hyllning. Får jag föreslå att de kör en duett till Take That´s hit Back for Good och låter honom spela så länge han vill och duger. Personligen ser fram emot minst fem nya år med ”det evigt gröna trädet” från Väckelsång. Nu kör vi!
***
Skribent: Johan Barkestam