Tänk på en klubb, vilken som helst. Du har en mental bild av klubben, delar av den bilden stämmer säkerligen, medan andra delar är förvrängda eller rent av felaktiga. Tänk att du skulle skriva ner de tankarna utan att googla sönder internet, det skulle avslöja sanningar som fördomar du går och bär på gällande olika klubbar. Här kommer jag beskriva min mentala, subjektiva bild av Rögle.
Det var en gång en förening som hade en symbol bestående av en grön fågel, men där ansiktet var lika rött som Kenny Jönssons anlete.
I begynnelsen spelades bandy hejvilt på alla vackra uteisbanor (!?) i Ängelholm. Därav namnet Rögles bandyklubb. I byn Ängelholm föddes ett tjog av Elvenesare. Först befolkade de i runda slängar cirka 40% av Ängelholm och därefter 80% av Rögles laguppställning. Eftersom alla Elvenesare valde ishockey före bandy fick bandyföreningen omstöpas till en hockeyförening och mamma Elvenes fick pris och diplom för ett gott utfört arbete.
Laget var en hoppjerka mellan Allsvenskan och Elitserien under många år. Bröderna Jönsson och Roger Hansson var några av stjärnorna som kom fram i klubben. Rögle var en klubb med en trång hall och som var lätta att tycka om eftersom de sjöng fina låtar med märklig dialekt och var lätta för andra lag att vinna emot.
Jörgen drog till Färjestad för han ville vinna och då var Rögle inte en plats för honom. Kenny var så bra att han fick spela i NHL. Kenny var inte lika mån om att vinna som Jörgen så han packade ihop sin NHL-karriär i en omvänd Amerika-koffert och flyttade hem. Moderklubben låg i andraligan, men Kenny Starfighter kom hem ändå. Han var osannolikt bra och björklövare och annat löst folk fick känna på Kennys mad skills. Kenny själv förstod inte att han borde varva ner utan istället varvade han upp och blev OS-bästa back och Rögle svävade som en arg grip upp mot himlen SHL.
Helt plötsligt, som från ingenstans, dök Juha-Matti Altonen upp i Rögles färger. Borta var gnugget, borta var en för alla och alla för en. Altonen passade aldrig, sköt alltid och laget fortsatte vara lika blekt som det alltid varit. Den korta stund av oro för Rögle som en potentiellt farlig konkurrent var bort lika snabbt som den kom.
Anders Eldebrink, Södertäljelegendaren, försökte få ordning på torpet genom att föra in mer struktur och göra föreningen mer professionell. Det gick inte bra. Allt slutade med att Anders, med uppgiven min stod och gnällde på att spelarna mest åkte hit när han vill att de skulle åka dit.
Bröderna Abbott fick chansen i Rögle. En blev tränare och en sportchef. Något nytt hände med hela klubben. Folk kämpade plötsligt och de sköna poängen som förr kunde inkasseras av alla Rögles motståndare förlorades plötsligt. Klubben fick identitet och började vinna. Till och med norrmän som Lesund blev bra i Rögle. Ikoner som Brithén kom hem och var bra, Bengtsson fick en lidnersk knäpp och gjorde allt som en tränare blir lycklig av. Zaar som förr drog överallt för att få slippa förlora i Rögle kom hem och buffeln med heliumrösten, Everberg, stod plötsligt framför motståndarmålen och skyfflade in puckar. Laget vann till och med en hemlig turnering som många människor tror att de hört talas om, men troligen blandar ihop med fotbollens betydligt mer prestigefyllda dito.
Idag vet man inte vad Rögle är. Abbotts är borta eftersom Rögle började vara dåliga igen. Fansen hade då vant sig med att Abbotts gjort Rögle bra och när allt blev som vanligt igen blev de arga och bröderna fick sparken. Roger Hansson kom in och Rögle fortsatte vara dåliga. Allt var som vanligt tänkte man. De har en trång hall, sjunger bra och säljer korv och så där. Poängen blir lätta att håva in.
Plötsligt reste sig liket igen, likt en dålig skräckfilm, just när man andats ut och betvingade två av ondskans axelmakter innan luften slutligen pös ur under säsongens viktigaste matcher i finalen. Rögle har blivit ett läskigt lag då ingen riktigt vet vilket material laget är tillverkat av. Men kanske, kanske kan den sparkade sportchefen varit den bästa föregående säsong?
För allas bästa får vi hoppas att Rögle återgår till att pendla mellan serierna.
Skribent: Johan Barkestam
