Klappor är en uppfinning som inte fyller någon som helst syfte.
De flesta människor har utrustats med händer som fungerar mycket väl att skapa ett välfungerande, behagligt och hemtamt muller.
Klappornas vinande och skärande ljud kan bara en mor älska. Problemet är bara att modern till barnen som slår varandra med klapporna och lever djävulen aldrig är där hennes barn är. Pappan då tänker ni, han finns väl i närheten? Nä, han köper lägligt nog kaffe och garvar förstrött med sina vänner när barnen snärtar varandra på ryggen med klapporna.
HV är laget i Sverige som är hela sinnebilden av klappor. De älskar sina flaggtifon och sina klappor. Ironiskt nog är det just i bibelbältet där ljudet av klappor tillmäts en närmast religiös betydelse, trots att de ljud de avger närmast kan liknas vid en dåligt stämd kyrkorgel från sekelskiftet. Epidemin tros ha startats vid Vätterns södra strand men utvecklades tämligen fort till en pandemi där klubbar som Oskarshamn och Östersund tagit efter eländet. I Oskarshamn försökte klacken protestera mot klapporna genom att skrika högt, men eftersom ingen nu levande människa kan urskilja människoläten när klapporna viner tvingades klacken att riva ut samtliga lakan ur sina sängar, sy ihop dessa till en massivt stor tygbit. Köpa upp samling tuschpennor på Akademibokhandeln och förmedla budskapet ”Släng klapporna”. A for effort som man brukar säga. Föga förvånande hjälpte inte detta då den enda synbara effekten blev att barnen fortsätta slänga klapporna på varandra, medan de aningslösa föräldrarna i vanlig ordning undvek att sitta nära sina egna barn som levde djävulen. När någon vänlig själ sedan försöker få föräldrarna att ta ansvar för sina barn hör föräldrarna ingenting då det vinande ljudet omöjliggör all form av vettig kommunikation.
Klapporna är Sveriges motsvarighet till vuvuzuelorna, ni vet de förhatliga färgglada trumpeterna som såväl vuxna som barn i Sydafrika älskar mer än Taffelberget. Jag minns att jag initialt var glad över att fotbolls-VM skulle spelas på den afrikanska kontinenten 2010 för första gången och dessutom i ett så vackert land som Sydafrika. Efter att ha genomlevt TV-sändingar från mästerskapet med ett ihållande bisvärmsljud där kommentatorns röst bara fragmentariskt lyckades tränga igenom tuten från vuvuzuelorna tänkte jag inte på samma sätt. Det spelar ingen roll hur vacker en plats och en idrott är om den förfulas av horribla ljud.
Låt klapporna få förbli en epidemi, låt den inte utvecklas till en pandemi som det inte går att få stopp på. Människor i arenan och framför TV:n vill höra klackens ramsor, ljudet av tacklingar och slagskott och kunna ta till sig av kommentatorns slutsatser.
Att leva djävulen med klappor, trumset och growlig musik får folk gärna syssla med hemma, men skona oss övriga som älskar sportens alla dimensioner, inkluderat dess ljud.
Hockeyn kan och bör appelera en människans alla fem sinnen: doften är kaffe, ljudet ska bestå av hejaramsor, känslorna ska vara starka, synen ska imponeras av välkomponerade tifon och smaken ska vara Delicatoboll och överkokt korv.
Och Jönköping, om nu Gud allsmäktig skapade människan till dess av avbild, varför då tillföra en klappa till den ursprungliga skapelsen? Om ni nu nödvändigtvis måste använda er av några av Messias underverk skulle jag föredra att ni istället väljer tricket att förvandla vatten till vin eller se till att det ramlar manna från himlen, då skulle ni få se på en riktig fest!
