Jörgen Jönsson är en hopplös person att möta som motståndare, han maler ner allt motstånd likt en slåttermaskin som klipper gräs. Jörgen är en sådan person som man vill ha på sin sida, men aldrig, aldrig vill möta som motståndare.
Turligt nog har man fötts i samma land som denne rödhårige vinstmaskin. Två OS-guld har han varit ytterst delaktig i, dels OS i Lillehammer 1994 när Foppa stal alla stora rubriker, dels OS i Turin 2006 då Lundqvist, Sundin, Foppa och Lidas var centrumfigurerna.
Förutom att hinna med sina vänner, åka kollektivt, vika all tvätt i hushållet och bara köpa KRAV-märkt mat hann Jörgen under år 2006 även att med att vinna VM-guld och SM-guld. Den meriten är han ensam om i världen.
Han var med i den fenomenala vändningen i Hartwall Arena då Sverige vände 1-5 till 6-5 borta, trots en hopplöst svag start på matchen där Salo tappade in puck efter puck. Jörgen gnuggade såklart på och tryckte in en reduceringspuck till 5-2 i VM 2003. Målet kändes oviktigt då, men likt mycket annat Jörgen vidrör visade sig det oviktiga målet bidra till svensk idrottshistoria.
Hur är det då, har han några syskon tänker man? Ja såklart har han en superbror vid namn Kenny Starfighter som har de nätta meriterna av att ha fört upp moderklubben Rögle till SHL från allsvenskan under sin sista aktiva säsong, blivit invald i Islanders Hall of Fame samt lyckats bli utnämnd till världens bästa back under OS 2006 trots att han spelade i svenska andraligan. Det finns faktiskt bara tre svenskar som vunnit två OS-guld. Kenny, Foppa och Jörgen så klart.
År 2012 skulle Gunde Svahn vara med i Mästarnas Mästare, men han blev sjuk. Då behövdes det en ersättare och vem skulle då få chansen? Jo, så klart var det allas vår über-Jörgen. När Pernilla Wiberg, Magnus Wislander, Håkan Loob och Stefan Schwarz fick veta vem som var på ingång var det bara att börja planera avskedstalet, göra plats i Samsoniteväskorna och öva på Silviavinkningarna i väntan på uttåget. Jörgen hade starkare lår än Pernilla, utstrålade mer vinstlyster än Wislander, var mer hjulbent än Loob och glidtacklade Schwarz med sulan först och slutligen stod han där med Mästarnas Mästare-bucklan.
Jörgen har även varit den bärande delen i Jönsson-ligan och tillsammans med Vanheden och Dynamit-Harry utgjorde de länge en enhet som varje svensk med självaktning hade koll på. Jönsson gjorde upp planer och lassade in guld på guld på guld i Färjestad. Om man kollar upp vem som gjort flest mål genom tiderna när det gäller som mest, det vill säga i slutspelet: så vem hittar vi väl där? Jörgen.
När Jörgen slutligen la av 2009, avslutade han så klart med ett nytt SM-guld med sitt älskade Färjestad och alla vi som håller på andra lag skulle äntligen få chansen att vinna SM-guld.
Tyvärr för alla oss andra kunde Jörgen inte låta bli att återigen dyka upp igen. Trots att han egentligen ska vara för gammal och besegrad dyker han återigen upp och man sitter framför TV:n och förbannar de övrigas naivitet och man ropar: han är inte slut, titta bakom er! Han har en plan!
Trots att Vanheden och Dynamit-Harry sedan länge är pensionerade och trivs i Costa del Sol och trots att hans omgivning numera består av betydligt sämre kopior som finlandsvenske Rocky och Adrian Busé fortsätter han att bara att nöta ner allt motstånd i sin väg. Under sitt första år som huvudtränare i Växjö vann han föga överraskande ett nytt guld.
Jörgen bestämde sig tyvärr för att en sjuttiofjärde gång är ingen gång och just därför kommer han vinna guld i år igen.
Alla de andra lagen kan och bör göra sitt bästa för att besegra honom, men är det ens någon idé?
Jag tror inte det.
Slåttermaskinen Jörgen och hans Växjö kommer vinna SM-guld i år igen. Kanske är det bättre för de andra lagen att öva in Silviavinkningen och se till att det finns plats i Samsonite-resväskorna i stället för att naivt glömma att titta sig över axeln? För är det något man vet så är det att Jönsson har en plan. Det känns inte lysande.
Skribent: Johan Barkestam


