Noel Gunler ryktas nu tillbaka till svensk ishockey. Malmö Redhawks har likt, många andra SHL-klubbar, desperat sökt efter förstärkningar. Gunler är egentligen kontrakterad av Carolina Hurricanes, men den NHL-organisationen saknar av någon outgrundlig anledning ett farmarlag och därför outsourcas NHL-lagets spelare till allehanda andra klubbar.
Gunler är en sådan där hockeyspelare som man kan bli avundsjuk på. Han har det. De allra flesta hockeyspelare har inte det och får därför finna sig i att en kylig vardagskväll konka sina bagar förbi en viadukt som är alltför låg för att bussen ska kunna passera utan att taket skalas av. Ja, det är Ånge ishall jag pratar om. Gunler har det men trots detta har hans karriär inte blivit vad den hade kunnat bli. Han har visserligen dominerat i Luleå J20 och spelat i SHL med både Luleå och Brynäs. I Brynäs lyckades han smälla in 13 mål och göra 10 assist på 52 matcher säsongen 2021-22 och därefter tog han chansen att korsa Atlanten för att försöka nå NHL-spel. Den planen fallerade och via omvägen i finska högstaligan lär han inom kort dyka upp i en SHL-arena nära dig.
Gunler har en karriär som många andra bara kan drömma om, men med tanke på att han har det borde han varit en stjärna i alla lag som han spelat i. Gunlers det är en skill som andra saknar och som alla lag skriker efter. Om han får ett läge gör han mål. Det vill alla lag ha i sitt lag och därför har han flyttat omkring får att lyftet med stort L. I alla lag som han äntrat har lagledningen hoppats på att han ska komma igång, få ut den fulla potentialen ”han är ju ung och har det”.
Varför hamnar då en fruktad målskytt i Malmö Redhawks? Varför är just Gunler en av alla spelare som utgör en nödlösningsvärvning från ”upphittatlådan” Varför är han snabbmakaroner istället för oxfilé?
För mig är svaret enkelt, men samtidigt så pass frustrerande att det är svårt att ta till sig. Han verkar helt enkelt vara en latmask som spelar utan den passion som behövs för att lyckas i kontaktsporten ishockey.
Eller kan det vara så att han vill ta i, men har ett personlighetsdrag som hindrar honom? Lite lex Harju? Hans kroppsspråk på isen signalerar mer fågelskådning och mindfulness än kamp och offervilja. Istället för att ta ett extra skär, skickar han ut sin klubba, hakar fast i motståndaren och tolkar med densamma genom mittzon. Alltför ofta med en hakningsutvisning som följd.
Gunler skulle behöva en tränare med en hög kravställning, som fick honom att ge allt. Men i samma stund som något blir obekvämt flyttar han vidare. Problemet är att spelare som Gunler och tränare som Bulan inte står ut med varandra. Det faktumet blir i förlängningen en begräsning för dem båda. Gunler fortsätter vara bekväm och funderar på varför karriären inte lyfter och Bulan fortsätter att coacha lag utan notoriska målskyttar. Gunler och Bulan är lika omaka som dadelbollar och livskvalitet.
Gunlers karriär kommer att rulla vidare i Redhawks och troligen, på sikt, sluta i tyska eller italienska ligan.
Sorgligt för en spelare med det.
Skribent: Johan Barkestam
