Illa omtyckt och oborstad. Så skulle man bäst kunna beskriva de omdömen som yttrades gällande Oscar Engsunds varande i Frölunda. Fula tacklingar och avstängningar rullade in på löpande band och slutligen var det Oscar själv som paketerades ihop i en skrynklig kartong med en rufsig rosett och skickades norrut med en bagagetagg där det stod Kallax.
En sen kväll, precis när Bulan skulle sätta in sin bettskena, hördes dörrklappan på ekdörren slå. Bulan muttrade, högg tag i en morgonrock med bjärven på och lufsade fram och öppnade. Ute i den pinande vinden fanns en trådkorg och i korgen låg en tillskrynklad Engsund, i stort behov av kärlek och omvårdnad. Just detta fick Engsund i Luleå och han utvecklades synnerligen snabbt från den fula ankungen till en vacker svan. Bulan gillade Oscar och Oscar gillade Bulan. Engsund hittade en bra defensiv kemi med Pontus Själin och både på och utanför planen verkade smålänningen och jämtlänningen komplettera varandra. Engsunds fysiska spel utvecklades mångfalt och i takt med att tacklingarna träffade fler och fler håriga bröstkorgar och färre och färre knotiga knän tog supportrarna honom helhjärtat till sitt hjärta. Inte ens ett klubbyte från Luleå till Oskarshamn kunde ändra på det faktum att Oscar utvecklats till en gullegris bland luleåfansen. Efter en av Oskarshamns bortamatcher dröjde sig Engsund kvar för att få njuta av Engsundsramsor trots att han numera var lagkapten i ett annat lag, i sin moderklubb.
Gott så.
Engsund skulle flytta hem och alla fattade att han och hans fru ville komma närmare släkt och vänner. Speciellt med tanke på att Oskarshamn år efter år visat sig vara en humla som inte borde kunnat flyga, men som trots svävat som en trana mot nya höjder i SHL-tabellen. Succén tycktes given, Oskarshamns frejdiga offensiv skulle må bra av en defensivgeneral och Oscar skulle kunna ta nästa steg i rollen som kapten.
Istället blev det en katastrofsäsong för Oskarshamn och än en gång fick Oscar känna på hur omgivningens missnöje präglade dagarna. Fansen var missnöjda och en hel stad krävde något mer och bättre. Oscars eget spel fungerade inte, men i play-out höjde han sig till något som liknade hans forna lägstanivå som gjort honom till landslagsspelare i Luleå. Kritiken tycktes mojna något, trots att hans älskade (?) Oskarshamn åkte ur högsta serien med buller och bång.
Det stod relativt tidigt klart att Oscar, som helt nyligen var en respekterad landslagsback, inte skulle följa med moderklubben ner i seriesystemet. Alternativen för Oscar var troligen inte rikliga, med tanke på att familjen hittat sin bas i Västervik. De rimliga alternativen var då Växjö, som redan värvat Granberg från Skellefteå och därmed redan säkrat sin defensiva betongsugga. Alternativ två var Linköping, som alltid har gott om pengar och brukar köpa det mesta som rör sig. Jag tänkte att HV71 skulle vara ett otänkbart val med tanke på att det var just den klubben som spelat ut Oscars moderklubb. Ja, jag vet att Alsenfeldt och Salomonsson tidigare genomfört denna typ av problematiska flytt, men likväl kändes flytten både omoralisk och direkt felaktig att genomföra.
Oscar tog ändå beslutet och i samma stund förstörde han alla chanser att vara bygdens store son i Oskarshamn, moderklubben. Det känns sorgligt på något vis. Det känns fel och att genomföra den typen av flytt och jag förstår att det rör upp mycket känslor bland supportrar till Oskarshamn. Å andra sidan är Oscars jobb att spela ishockey och en bra lön och en bra liga vill han så klart spela i. Men… det känns fel och olyckligt att den här sagan inte slutade lyckligt.
Med det sagt: hot och hat mot spelare och ledare är alltid fel, hockey är ett spel och ett nöje. Låt det så förbli.
