Det kryllar av världsstjärnor som kommer äntra planerna i Ryssland kommande sommar, men även på tränarbänkarna är det profiltätt. Vi har tagit en titt på ett gäng förbundskaptener som kanske inte vanligtvis får stå i rampljuset, men som kan vara värda att hålla ögonen på.
Uruguay: Óscar Tabárez
Det går inte att förringa vad Óscar Tabárez gjort för Uruguay. "El Maestro", den forne lågstadieläraren, inledde sin första sejour som förbundskapten redan 1988 och sedan han tog plats på den uruguayanska tränarbänken igen 2006 har han fullständigt transformerat landets fotbollsframgångar. Uruguay är en stolt fotbollsnation som vunnit fotbolls-VM 1930 och 1950, men när Tábarez tog över låg La Celeste långt efter.
- När jag tog över 2006 hade vi till och med svårt att finna motståndare, vi kunde inte ens spela. Vi utmanade inte internationellt och hade inte kvalificerat oss för VM. Den föregående tränarstaben spelade inte ens träningsmatcher. Vi var tvungna att åka till de mest avlägsna platserna i världen för att få spela, har han sagt.
Under "El Maestro" har allt förändrats. Tábarez har lett den lilla nationen med blott 3,4 miljoner invånare till en fjärdeplats i VM 2010, till åttondelsfinal 2014 och Uruguay vann Copa América 2011. Uruguay kvalificerade sig för VM i Ryssland med lätthet när man slutade tvåa bakom Brasilien i det sydamerikanska kvalet och Tábarez har ett spännande lag till förfogande med storstjärnor som Edinson Cavani och Luis Súarez tillsammans emd spännande spelare som Federico Valverde, Matías Vecin, Nahitan Nández, Rodrigo Bentacur och Lucas Torreira (om han lyckas slå sig in i truppen).
Marocko: Hervé Renard
Hervé Renard har blivit något av en kultfigur i afrikansk landslagsfotboll där den stilige fransmannen, som inte är helt olik Jamie Lannister från Game of Thrones eller Prince Charming från Shrek, blivit en frekvent förekommande figur när han brunbränd, iklädd i sin vita, instoppade skjorta ilsket patrullerar längs sidlinjen. Renard har varit förbundskapten för Zambia vid två tillfällen, Angola och Elfenbenskusten och han har vunnit Afrikanska mästerskapen två gånger - 2012 med Zambia och 2015 med Elfenbenskusten. När han i slutet av 2015 avskedades från Lille efter att ha plockat blott 13 poäng på 13 ligamatcher tog han återigen sig an ett förbundskaptensuppdrag.
49-årige Renard har fått The Atlas Lions att ryta än en gång och efter 20 år är Marocko tillbaka i VM. Renard slog sin förra arbetsgivare Elfenbenskusten på näsan när Marocko tog hem Grupp C i det afrikanska VM-kvalet utan att släppa in ett enda mål.
- Han har gjort ett väldigt bra jobb. Titta bara på atmosfären i laget, det finns en stor passion hos spelarna och vi har infört ett mer professionellt arbetssätt. Lagkänslan är fenomenal, vilket har gjort en stor skillnad. Ibland är det inte tillräckligt att enbart ha kvalitet, säger Renards assisterande tränare och den forne storspelaren Mustapha Hadji.
Renard har blivit så gott som synonymt med framgångar för afrikanska landslag, men när Marocko säkrade sin VM-plats genom en 2-0-seger borta mot Elfenbenskusten blev firandet inte riktigt som tilltänkt. Hervé Renards dotter Candide försökte möta upp sin far utanför omklädningsrummen efter matchen, när hon stoppades av säkerhetspersonal som knuffade henne och slog henne med batong så illa att hon fick föras bort från arenan på bår.
- Jag förstår inte hur folk kan bete sig på det sättet mot min dotter. Särskilt med allt som binder mig till Elfenbenskusten. Jag kan inte förstås det över huvud taget, sa Renard som var nära till tårar.
Japan: Vahid Halilhodzic
Vahid Halilhodzic har inte varit rädd för att gå sin egen väg sedan han tog över som förbundskapten för Japan. Bosniern Halilhodzic, som tidigare tränat lag som Lille, Rennes, PSG och Elfenbenskusten, skördade stora framgångar med Algeriet, som han med en stabil defensiv organisation och en förödande omställningsfotboll ledde till första VM på 24 år. Han ledde Algeriet till åttondelsfinal i VM 2014 där man föll först efter förlängning mot blivande världsmästarna Tyskland.
Halilhodzic lämnade Algeriet i tårar, trots att Algeriets president Abdelaziz Bouteflika bönade om att han skulle stanna, men i Japan har han gett upphov till intensiva debatter. Japan är ett fotbollsland som traditionellt förordar en bollinnehavsinriktad stil, vilket inte alls rimmar med Halilhodzics fotbollsfilosofi. Bosniern har infört en mer omställningsbaserad fotboll och inte visat någon pardon för de som han inte ansett passa in i det spelet. Det har resulterat i att Japans tre största stjärnor: Keisuke Honda, Shinji Kagawa och Shinji Okazaki petats från den senaste landslagstruppen, vilket delat det japanska folket.
Huruvida Halilhodzic väljer att ta tillbaka stjärntrion till VM återstår att se, men han har i alla fall visat att han inte är rädd för att vandra sin egen väg.
Saudiarabien: Raúl Héctor Cúper
I början på 2000-talet var Raúl Héctor Cúper en av världens mest eftertraktade tränare. Argentinaren hade lämnat sitt hemland 1997 och landat på Mallorca, och han började omedelbart göra avtryck i Europa när han ledde Mallorca till Copa del Rey-final, final i cupvinnarcupen, den spanska Supercupen och deras högsta ligaplacering någonsin. Därefter följde han upp framgångarna med att utföra mirakel i Valencia, som han ledde till två raka Champions League-finaler. Han kunde mer eller mindre välja och vraka mellan tränarjobben och valde att fortsätta till Italien och Inter.
Det fanns bara ett problem för Raúl Héctor Cúper. Han tycktes oförmögen att vinna titlar, oavsett hur många finaler han tog sina lag till. Argentinaren har coachat i 25 år, men han har fortfarande inte vunnit en enda titel, bortsett från när han över ett dubbelmöte fick lyfta Copa CONMEBOL tillsammans med Lanús 1996. Cúper hade ytterligare en möjlighet för ett knappt år sedan när hans Egypten tog sig till final i Afrikanska mästerskapen, men där gick Kamerun segrande ur striden.
De senaste åren har varit tuffare för Raúl Héctor Cúper och han har försvunnit lite från rampljuset när han levt ett liv som journeyman. Han vann inte en enda match under året som tränare i Georgien, succén uteblev i Orduspor och Aris Thessaloniki och han lämnade Racing Santander med klubben på jumboplatsen i La Liga. Han fick sparken efter bara fyra månader Al-Wasl i Dubai. Men i Egypten - det sjunde landet han tränat i - har Cúper hittat rätt.
- Det finns tillfällen i livet när allt bara faller på plats utan att man riktigt planerat det. Det finns bara ett ögonblick när allt bara fungerar, har Cúper förkunnat.
Egypten och Cúper har visat sig vara en väldigt fin kombination; en stukad fotbollsnation och en förbundskapten som sett bättre dagar som tillsammans fann glöden och stoltheten i den gemensamma strävan efter revansch. Att Egypten tog sig till final i Afrikanska mästerskapen är ett stort framsteg, även om det slutade med nederlag, och tidigare i höstas tog man sig till VM för första gången på 28 år.
- Vi tror på vår förmåga att kunna presentera någonting speciellt i VM, säger han.
Peru: Ricardo Gareca
Han var fienden som blev nationalhjälte när han ledde Peru till VM för första gången på 36 år. När Ricardo Gareca kom till Peru var han till mångt och mycket en persona non grata. Argeninaren var ju trots allt personen som krossat Mexikos drömmar om att ta sig till VM i Mexiko 1986 med sitt mål och han togs knappast emot med öppna armar när han presenterades som ny förbundskapten.
- Jag blev ständigt påmind om det där målet så fort jag kom till Peru, men jag såg det aldrig som någonting jag var tvungen att gottgöra. Jag gjorde bara vad jag var tvungen att göra som landsman för Argentina, det var ingenting personligt. Men nu är vi klara för VM, så ingen säger något om att jag ska vara skyldig dem något längre. De visar mig inget annat än villkorslöst stöd och mycket kärlek, säger han.
Konstigt vore det annars. Peru är tillbaka i VM för första gången på 36 år och Peru har mycket att tacka Gareca för. Argentinaren har tagit landet tillbaka till sina fotbollsrötter och återintroducerat en fotboll byggd på kortpassningsspel och bollinnehav, som en gång i tiden var en naturlig del av Perus fotbolls-DNA. Peru säkrade VM-platsen i playoff mot Nya Zeeland och Gareca har inga planer på att göra några stora förändringar inför mästerskapet i Ryssland.
- Det är inget lag byggt på stjärnor men av spelare som förtjänat att bära tröjan, inklusive några ungdomar som inte är särskilt välkända men som är viktiga för oss. Peruanska fotbollsspelare är tekniskt skickliga, fysiskt starka och framför allt anpassningsbara. Den peruanska ligan spelas med alla möjliga förutsättningar: På hög höjd, i heta temperaturer och på både natur- och konstgräs. Den anpassningsbarheten kommer definitivt vara en fördel för oss i Ryssland. För det här laget är det viktigast att ta initiativ och spela vår stil. Jag vill att vi bossar matcher, oavsett vilka vi möter och var vi spelar. Och om vi bortser från alla taktiska bitar så är vår intention att bringa glädje till alla våra fans, det förtjänar de, säger Gareca.
Sydkorea: Shin Tae-yong
Sveriges gruppmotståndare Sydkorea hade ett bökigt kvalspel och lyckades med nöd och näppe säkra en VM-plats. De svaga prestationerna fick tyske Uli Stielike sparkad mitt under kvalspelet och Shin Tae-yong, som bara fem månader tidigare tagit över U20-landslaget kastades plötsligt in i hetluften.
Den forne storspelaren som gjorde 401 matcher, 99 mål och 68 assist under sina 13 säsonger i Sydkorea, där han ledde Ilwha Chunma till sex ligatitlar, sågs av sydkoreanska förbundets ordförande Kim Ho-gon som "den bästa personen att fixa koreansk fotboll" har dock långt ifrån haft någon mjukstart på förbundskaptenslivet och det har redan ropats på hans avgång.
- Shin Tae-yong känner nuvarande spelare i landslaget bättre än någon annan. Han är en utmärkt kommunikatör och vet hur han ska förbättra lagmoralen på bästa sätt. Han kommer att göra ett väldigt desorienterat lag mer sammansvetsat, sa Kim Ho-gon.
Det är just som motivatör och skicklig kommunikatör, snarare än för sina taktiska färdigheter, som Shin Tae-yong fått jobbet och han har ett stort arbete att få ihop laget efter det bökiga kvalet. STY har kritiserats för att göra lite för många förändringar i sina laguppställningar och, precis som Claudio Ranieri, anses han vara något av en "Tinkerman". Sydkorea har, bortsett från Heung-Min Son, inget landslag som kryllar av världsstjärnor men man har kapacitet att prestera betydligt bättre än man gjorde i kvalspelet och det ska bli intressant att se hur Shin Tae-yong får ihop det när han får lite mer tid med landslaget.
Här är alla förbundskaptener i VM 2018:
Ryssland: Stanislav Cherchesov
Saudi: Juan Antonio Pizzi
Egypten: Raúl Hector Cuper
Uruguay: Óscar Tabarez
Portugal: Fernando Santos
Spanien. Julen Lopetegui
Marocko: Hervé Renard
Iran: Carlos Queiroz
Frankrike: Didier Deschamps
Australien: Utan förbundskapten efter att Ange Postecoglou slutat
Peru: Ricardo Gareca
Danmark: Åge Hareide
Argentina: Jorge Sampaoli
Island: Heimir Hallgrimsson
Kroatien: Zlatko Dalic
Nigeria: Gernot Rohr
Brasilien: Tite
Schweiz: Vladimir Petkovic
Costa Rica: Oscar Ramirez
Serbien: Mladen Krstajic
Tyskland: Joachim Löw
Mexiko: Juan Carlos Osorio
Sverige: Janne Andersson
Sydkorea: Shin Tae-Yong
Belgien: Roberto Martínez
Panama: Hernán Dario Gómez
Tunisien: Nabil Maâloul
England: Gareth Southgate
Polen: Adam Nawalka
Senegal: Aliou Cissé
Colombia: José Pékerman
Japan: Vahid Halilhodzic
