Football is not coming home, och Belgiens gyllene generation lyckas inte gå hela vägen den här gången heller. Nu ska England och Belgien resa sig efter deras fotbollslivs största besvikelse och försöka vinna matchen ingen vill spela.

Gareth Southgate har lyckats med någonting som ingen hade förväntat sig att han skulle göra när han något motvilligt tog över förbundskaptensrollen efter skandalen kring Sam Allardyce: Han har fått engelsmännen att börja älska The Three Lions och blåst in ny optimism i den engelska landslagsfotbollen. Det är ingen smal bedrift. Men med sin ödmjuka, lugna stil har han fått England att sluta samman, enas och känna stolthet för det engelska landslaget igen. Och detta under en tid när kaoset sprids i landet, där Brexit-krisen stormar och där folket splittrats kring immigrationsfrågan.

Det här var aldrig mästerskapet där England skulle vara som bäst. Det har var ett VM där Southgates unga England skulle ta sina första, stapplande steg i rätt riktning och först om några år skulle frukterna skördas och de olika ungdomslandslagens framgångar skulle åtnjutas även på a-landslagsnivå. Ändå kom England tio minuter och en straffsparksläggning från att spela VM-final.

- Vi var 20 minuter från en VM-final och sedan, i förlängningen, tio minuter från en straffläggning om att nå en VM-final. Det kommer att följa mig för alltid, det råder det ingen tvekan om. Men jag är gammal nog för att veta att jag inte behöver gräva ner mig i onödan. När jag var spelare hade jag ett enkelspårigt tankesätt: seger och jag var bra, förlust och jag var en idiot. Det fanns inget mellanläge. Bisarrt nog kände jag behovet att straffa mig själv för det. Men jag är betydligt mer rationell nu. Jag kan se vad vi har åstadkommit, men när man kommer så nära tittar man tillbaka på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Jag måste försöka lyfta alla. Men trots förlusten kommer jag vara uppe vid fyra på morgonen för att analysera matchen, sa Southgate efter semifinaluttåget.

Southgate gjorde ingen taktisk perfekt insats i semifinalen. England blev passiva efter det tidiga ledningsmålet och den fina insatsen i första halvlek, men när Kroatien kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken hade han svårt att anpassa sig. England blev översprungna centralt, där Jesse Lingard och Dele Alla fick det betydligt tuffare när Kroatiens världsklassmittfält började prestera på sin vanligt höga nivå och sprida ut spelet snabbare till sina omarkerade ytterbackar, varpå det engelska mittfältet inte hann med att skifta över mot bollsida. Southgate valde ändå inte att stärka upp centralt med att ta in Eric Dier och han valde att fortsätta med två anfallare, även när England behövde jaga mål. Ändå stod de engelska fansen kvar 70 minuter efter slutsignalen och skanderade Gareth Southgates namn, och när han väl fullgjort sina mediaåtaganden mötte förbundskaptenen supportrarna på planen och såg precis sådär älskvärt obekväm ut med uppmärksamheten som han ofta gör. England har lagt basen till någonting, och nu måste man bygga vidare på det.

Först måste man dock försöka vinna en bronsmatch. När England och Belgien möttes i gruppspelet ställde både upp med reservbetonade lag, och belgarna van efter Adnan Januzajs avgörande, men de lär vara mer ordinarie nu. Men några förändringar ser ut att ske i den engelska startelvan, som annars varit mer eller mindre intakt turneringen igenom. Ashley Young och Jesse Lingard har varit sjuka, Kieran Trippier (Englands bästa spelare i VM) och Jordan Henderson dras med lite skadeblessyrer och skytteligaledaren Harry Kane, som jagar guldskon, såg fysiskt slutkörd ut mot Kroatien. Men Southgate lär inte göra fler förändringar än han behöver - och England är fast beslutna om att avsluta turneringen på topp.

- Vi är högmotiverade för att prestera och avsluta VM med en medalj, vilket England bara gjort en gång tidigare. Spelarna är otroliga och har energin och viljan för att avsluta turneringen väl. Det är vi skyldiga både oss själva och nationen. Vi har satt standarden för hur vi arbetar, standarden för hur vi spelar och vi vill bibehålla den nivån ända in i slutet, säger Southgate.

Belgien är förstås precis lika besvikna som England över den missade finalplatsen. Det har i åratal pratats om den gyllene generationen Belgien fått fram, men trots att Romelu Lukaku, Eden Hazard, Kevin De Bruyne och de övriga gjort en fin turnering så räckte det inte hela vägen mot Frankrike. Förbundskapten Roberto Martínez har lite oförtjänt fått utstå en hel del hån, särskilt efter misslyckandet i Everton, och han har under turneringen gjort sitt yttersta för att motbevisa sina kritiker, bland annat genom att slå ut förhandsfavoriten Brasilien där han visade upp en stor taktisk flexibilitet. Mot England kommer det dock vara en bekant formation, avslöjade han på presskonferensen inför, men lite annorlunda spelare än när lagen möttes i gruppspelet, trots att vissa av de ordinarie kanske vilas på grund av trötthet.

- Det kommer kanske vara lite andra ansikten, men rollerna kommer vara liknande. Vi vill vinna. När du avslutar en turnering så tar du med dig känslan från den senaste matchen och det vet vi om. Det har gått en månad sedan vi anlände i Ryssland och det har varit en otrolig erfarenhet och alla i det belgiska laget har presterat på en otrolig nivå. Varje belgisk supporter förtjänar att bära med sig den där vinnarkänslan vid slutet av turneringen. Vi kommer ge vårt allt, och vi vet att England har samma inställning. Vi vill inte åka hem med någonting annat än positiva känslor efter VM. Att vinna bronsmatchen skulle hjälpa mycket för att uppnå det målet, säger Martínez.

Bronsmatchen är matchen ingen vill spela och att ladda om efter att ha kommit så nära att spela den största matchen i fotbollsvärlden måste vara bland det svåraste man kan göra som idrottsman. Men både England och Belgien kommer göra sitt yttersta för att vinna den här bronsmatchen.

• Målvakt: Jordan Pickford (England)

Stoppade Sveriges framfart i VM med tre högklassiga räddningar, blev hjälte när England för första gången på en evighet vann en straffläggning mot Colombia och har i övrigt gett ett väldigt tryggt och säkert intryck under hela turneringen. Vass varje gång han ställts på prov, duktig i uppspelsfasen.

• Höger wingback: Kieran Trippier (England)

Englands bästa spelare i VM. Och vem hade trott det? Kieran Trippier har varit strålande turneringen igenom där han varit Gareths Southgates främsta kreativa vapen från sin position som wingback till höger. Flera avgörande insatser och dessutom ett mycket vackert frisparksmål i semifinalen mot Kroatien.

• Mittback: Diego Godín (Uruguay)

Det tog stopp i kvartsfinalen mot Frankrike för Uruguay, men Óscar Tábarez lag gjorde en imponerande turnering där man visade upp hela mästerskapets bästa försvar, där samarbetet mellan Atletico Madrid-försvararna Diego Godín och José María Gímenez fungerade strålande. Godín höll sin vanliga, höga nivå under hela VM.

• Mittback: Raphaël Varane (Frankrike)

Kanske den mittback som varit bäst i hela VM och knappt tagit ett enda snedsteg under hela turneringen. Blixtsnabb, följsam, bolltrygg och han har hanterat alla världsklassanfallare han ställts emot med bravur. Raphael Varnar har presterat på hög nivå under många år, men under VM har han höjt sig ytterligare några snäpp och Real Madrid-mittbacken har stor del i att Frankrike ska spela VM-final.

• Mittback: Victor Nilsson Lindelöf (Sverige)

Vilken VM-turnering han gör, Vigge. Andreas Granqvist är det svenska lagets stora och bultande hjärta personifierat och får därmed också mycket uppmärksamhet, men Nilsson Lindelöf har varit snäppet vassare både med och utan boll i Ryssland. Kom tillbaka efter att ha missat öppningsmatchen på grund av sjukdom och visade precis varför Manchester United värvade honom förra sommaren med en rad imponerande insatser.

• Vänster wingback: Eden Hazard (Belgien)

Kanske borde prestera lite fler poäng, men i spelet är det få spelare vi världen som besitter samma höjd som Eden Hazard. Farlig och involverad i hela turneringen, men stack ut som mest i kvartsfinalen mot Brasilien där han gjorde precis vad han ville i den andra halvleken, när han med sin kombination av snabbhet, teknik och den där låga tyngdpunkten som gör honom nästintill omöjlig att stjäla bollen från dominerade mot det brasilianska försvaret.

• Mittfältare: Luka Modric (Kroatien)

VM:s klarast lysande stjärna har burit Kroatiens rutmönstrade tröja. Luka Modrics förhållande med fansen i hemlandet må vara komplicerat, men Modric har åtminstone gjort sitt allt för att få supportrarna att genuint älska honom under VM där han dragit sitt Kroatien hela vägen till VM-final genom ständigt magnifika mittfältsinsatser. Oavsett matchbild har Modric funnit ett sätt att dominera och vara avgörande. Sliter något enormt i defensiven - vilket inte alltid uppmärksammas - och är som vanligt fenomenal i passningsspelet med sina kvicka vändningar och läckra passningar med yttersidan. Modric kan allt.

• Mittfältare: Paul Pogba (Frankrike)

Hade lika gärna kunnat vara hans mittfältskollega N’Golo Kanté, men VM-bloggens val faller på Paul Pogba som varit en dominant närvaro på det franska mittfältet turneringen igenom. Självförtroendet har växt för varje match han spelat och Pogba har stundtals sett ut som i fornstora Juventus-dagar. Skicklig och noggrann i defensiven där han med sin fysik och räckvidd vunnit mängder av boll och iscensatt franska omställningar. Ofta strålande i passningsspelet - särskilt med sin förmåga att sprida ut spelet med längre passningar - och farlig när han kommer högre upp i planen.

• Ytter: Kylian Mbappé (Frankrike)

Kan man säga att en spelare som öst in poäng i Monaco och PSG två säsonger i rad fått sitt ”riktiga” internationella genombrott? Kylian Mbappé är 19 år gammal, men har ändå varit en av VM:s bästa spelare och han har överglänst landsmannen Antoine Griezmann och klivit fram som Les Bleus viktigaste offensiva vapen. Vindsnabb med en imponerande bollkontroll när han med fart driver mot motståndarförsvaren.

• Anfallare: Romelu Lukaku (Belgien)

Om vi pratar genombrott i fallet Mbappé kan vi väl åtminstone konstatera att diskussionen kring huruvida Romelu Lukaku är en anfallare på högsta världsnivå är död efter Manchester United-strikerns insatser i VM? Fyra mål är förstås bra, men Lukakus bidrag i spelet har varit vansinnigt imponerande. Lukaku är ett fysmonster som är både kraftfull och snabb, men i VM har den breda fotbollspubliken också fått upp ögonen för vilken oerhört intelligent spelare (vilket borde uppfattats betydligt tidigare) Lukaku är. Hans allroundspel har varit lysande där han hållit upp spel, löpt i djupled och kombinerat med lagkamrater. Hans inblandning i Belgiens avgörande mål mot Japan på stopptid har uppmärksammats internationellt, där Lukaku utan att röra bollen rev sönder det japanska försvaret med sina intelligenta löpningar och snabbtänkte överhoppning, innan Nacer Chadli tryckte bollen i nät. VM:s klart bästa anfallare.

• Ytter: Mario Mandzukic (Kroatien)

När Ivan Perisic haft det lite kämpigare - bortsett från semifinalen - har Mario Mandzukic fått dra ett ännu större lass i den fysiska, direkta kroatiska offensiven som är så oerhört tung att möta. Springer oerhört mycket och är en plåga för motståndarförsvaren. Även om hans poängfacit kanske inte varit överdrivet imponerande så har Mandzukic varit spelaren som burit den kroatiska offensiven.

• Målvakt: Thibault Courtois (Belgien)

Belgien gjorde en imponerande insats mot Brasilien, men trots det skapade brassarna mängder av högkvalitativa målchanser och Roberto Martínez gäng lyckades endast ta sig vidare till semifinal efter ett par strålande räddningar från en formtoppad Thibaut Courtois. Chelsea-målvakten gjorde hela nio räddningar mot Brasilien, flera både fenomenala och matchavgörande.

• Högerback: Kieran Trippier (England)

Fortsätter sin fina VM-form och gjorde en fin match även mot Sverige. Hade bra koll på Emil Forsberg på sin kant och gjorde ett bar jobb defensivt, men fortsatt väldigt aktiv i det offensiva spelet. Englands bästa spelare så här långt i VM?

• Mittback: José María Gímenez (Uruguay)

Bilderna på Gímenez var smärtsamma när han ett par minuter från slutet inte kunde hålla tårarna borta, när Uruguay var på väg ut. Uruguays uttåg beror dock knappast på att defensiven fallerade (ett frisparksmål och en gigantisk målvaktstavla från Muslera) och Gímenez och Diego Godín visade återigen upp ett gott samarbete.

• Mittback: Victor Nilsson Lindelöf (Sverige)

Sverige släppte förvisso in två mål och åkte ur mot England, men ”Vigge” har knappast någon skuld i det uttåget. Nilsson Lindelöf höll bra koll på Harry Kane under hela matchen och har verkligen gjort ett strålande mästerskap.

• Vänsterback: Lucas Hernández (Frankrike)

Hade lite problem med Diego Laxalt inledningsvis, men höjde sig och hade bra kontroll på sin kant matchen igenom.

• Central mittfältare: Luka Modric (Kroatien)

Kvarstfinalernas allra bästa spelare? Luka Modric tycks dominera varje match han spelar i just nu, oavsett vilken roll på mittfältet han används i. Mot Ryssland användes han i en lite djupare position som speluppläggare och Modric var helt enkelt lysande. Åtta lyckade dribblingar, flest passningar av alla (102), elva bollvinster på offensiv tredjedel och en straff som satt - till slut - i straffläggningen.

• Central mittfältare: Paul Pogba (Frankrike)

Paul Pogba fortsätter att, lite i tysthet, göra ett strålande VM-slutspel och mot Uruguay var Pogba en dominant närvaro på det centrala mittfältet, även om han i vanlig ordning bjuder på några märkliga ögonblick och några långskott som seglade en bra bit över. Löpte mycket och gjorde ett stort defensivt arbete tillsammans med N’Golo Kanté.

• Central mittfältare: Jesse Lingard (England)

Vem hade för ett år sedan kunnat tro att Jesse Lingard skulle vara en startspelare för Manchester United och England? Men Lingard fortsätter att övertyga och mot Sverige stod han för en finfin insats. Hans energi tycks outtömlig och han rör sig över stora ytor och länkar samman det engelska passningsspelet med intelligenta rörelser och fina kombinationer. Vacker assist till Dele Allis 2-0-mål.

• Högerytter: Eden Hazard (Belgien)

Wow, vilken match Eden Hazard gjorde mot Brasilien. Hazard kunde göra precis vad han ville, särskilt i den andra halvleken när Brasilien var tvungna att kliva framåt och jaga mål, och Hazard gav det belgiska försvarsspelet nödvändigt andrum med sin unika dribblingsförmåga och styrka.

• Anfallare: Romelu Lukaku (Belgien)

Var om möjligt ännu bättre än Hazard i den första halvleken där Lukaku användes i en lite ovan position på kanten, där han gång efter gång - trots tuff bevakning - lyckades ta emot bollen felvänd och kliva framåt, där han fick utrymme för sin explosiva snabbhet. Fin assist till Belgiens andra mål. Lukaku är ett monster när han är i den här formen och han rev upp stora sår i det brasilianska försvaret med sin styrka, fart och intelligens.

• Vänsterytter: Kevin de Bruyne (Belgien)

Vafan, vi kör väl en helbelgisk anfallstrio. Även Kevin de Bruyne var briljant mot Brasilien. KDB flyttades fram från den defensiva mittfältsroll han haft tidigare i mästerskapet, när Marouane Fellaini tog plats bredvid Axel Witsel på mittfältet, och De Bruyne agerade nästan falsk nia där han droppade ner och kombinationsspelade med Lukaku och Hazard. En häxpipa till 2-0!

Solen skiner över hela Sverige och den svenska landslagsfotbollen när Janne Anderssons blågula landslag för första gången sedan 1994 på lördag ska spela kvartsfinal i fotbolls-VM. Gareth Southgates England väntar och VM-bloggen har tagit en titt på vad det är för England som står för motståndet.

Om optimismen spirar i Sverige efter den bragdartade prestationen som Janne Anderssons gäng stått för så här långt i VM är det ändå ingenting mot hur det är i England, där vrål om "It's coming home" ekar över öarna. England kliver förstås in i kvartsfinalen som storfavorit, men Sverige kan inte räkna med någon klassisk engelsk hybris från spelarna som ska göra jobbet på planen. Gareth Southgate har nämligen ingjutit en trygghet och ödmjukhet i unga Three Lions där man inte tar någonting för givet och där framgångar kommer först efter hårt jobb och noggranna förberedelser.

• Formation:

Gareth Southgate har implementerat en trebackslinje sedan han tog över förbundskaptensuppdraget där han skiftat mellan 3-4-2-1 och 3-5-2. Den senare formationen har använts under hela VM så här långt och Southgate lär inte frångå den planen här.

Jordan Pickford vaktar kassen och har gjort en fin turnering så här långt. Mot Colombia var han länge sysslolös men stod för en räddning av absolut världsklass när han sattes på prov och under straffläggningen klev han fram och spelade en avgörande roll. Framför sig har han en lite udda trebackslinje med Kyle Walker, John Stones och Harry Maguire.

I kvalet användes ofta Eric Dier i en defensiv roll, men den duktige Tottenham-mittfältaren har hittills fått finna sig i att inleda på bänken i VM. I stället har det varit Jordan Henderson som haft rollen som den djupaste spelaren på tremannamittfältet, med två nummer åtta-spelare framför sig. Senast var det Jesse Lingard och Dele Alli som tog de positionerna, men Ruben Loftus-Cheek är också ett alternativ och har gjort ett bra jobb när han fått spela. På kanterna kommer Ashley Young och Kieran Trippier troligtvis spela, om inte Southgate väljer att kasta in Rose från start. Trippier har dock varit Englands bästa spelare i VM, bortsett från Harry Kane, och är helgjuten till höger. Harry Kane utgör den offensiva referenspunkten i anfallsduon samtidigt som Raheem Sterling får en lite friare roll, där han ofta löper mycket i djupled och försöker kombinationsspela med Alli och Lingard. Det har dock pratats i engelsk press om att Marcus Rashford ska få chansen bredvid Kane mot Sverige.

Trolig startelva:
Pickford

Walker - Stones - Maguire

Trippier - Lingard - Henderson - Alli - Young

Sterling - Kane

• Uppspelsdiamanten:

I den djupa uppspelsfasen flyttar wingbackarna Young och Trippier upp högt i planen, i höjd med de två åttorna. De yttre mittbackarna, Walker och Maguire, faller långt ut mot kanterna och Henderson faller ner i en position framför Stones och bildar en diamant. England vill främst hitta upp till Henderson rättvänd i planen, så att han kan spela vidare till någon av de övriga mittfältarna eller ut till wingbackarna. Lyckas man inte med det är John Stones, den mittback som är överlägset mest bekväm med boll, en absolut nyckelspelare. Stones är bekväm under press och litar på sin förmåga i passningsspelet. Han kliver ofta själv framåt och försöker ständigt hitta in på Lingard och Alli i halvytorna. Det är en passning som Sverige måste stoppa. Harry Maguire och Kyle Walker är inte helt oävna med boll heller och när de får tid på sig är de också bekväma med att på egen hand driva framåt och försöka bryta igenom motståndarens linjer.

Det känns troligt att Ola Toivonen och Marcus Berg kommer hjälpas åt att hantera Henderson, där den ena förhindrar Henderson från att hämta boll och vända framåt i planen samtidigt som den andra positionerar sig för att förhindra mittbackarna från att attackera yta. Sverige är bekväma när motståndaren rullar boll lågt ner i planen och både Toivonen och Berg är disciplinerade och väl införstådda med vad de ska göra i varje given situation. Duon får dock passa sig för att öppna upp för stora ytor bakom genom att kliva för högt upp på Henderson, som gärna väntar in pressen för att sedan knacka tillbaka till Stones som i de situationerna är oerhört skicklig och snabb på att bryta linjerna med penetrerande passningar in i ytorna som uppstå.

• Anfallsspel:

Bara Belgien har gjort fler mål än Englands nio i VM. Ändå är jag inte särskilt imponerad av vad England åstadkommit i anfallsväg och tycker Southgate har en hel del att arbeta med om han ska lyckas hitta vägar igenom mot den täta svenska defensiven. Åtta av Englands mål har kommit mot Tunisien och Panama och även i de matcherna har det främst varit fasta situationer som varit melodin. Mot Tunisien kom båda målen på hörnor, varav det sista på tilläggstid. Mot Panama gjorde Kane två straffmål och ett på styrning från ett Loftus-Cheek-skott, Stones gjorde ett på hörna och ett på en fin frisparksvariant. Jesse Lingard drog till med ett vackert distansskott efter fint anfallsspel.

Jag tycker det är svårt att dra några större växlar från de matcherna. Likaså när England blev mållöst mot Belgien efter att ha ställt upp med ett kraftigt roterat lag. Mot ett defensivt och ambitionslöst Colombia blev dock de problem England haft under hela mästerskapet - att skapa högkvalitativa målchanser i det öppna spelet - ännu tydligare.

Trots att England varit det spelförande laget i samtliga matcher har lag som Belgien, Brasilien, Uruguay och Sverige alla tagit fler avslut. Och bara Australien har tagit färre avslut utanför straffområdet. Vad vi kan konstatera är att England är ett passningsskickligt och löpvilligt lag, men att de haft förtvivlat svårt att omvandla sitt spelövertag till att skapa klara målchanser och hittills har Southgate fått förlita sig på skickliga, snillrika fasta situationer och Harry Kanes geni. Englands mest kreativa spelare har annars varit Kieran Trippier, som varit strålande till höger och legat bakom mycket i anfallsväg med sina precisa inlägg.

I kvalet var England skickliga i omställningsspelet, där de vann boll och attackera blixtsnabbt med fem, sex spelare. Det har man dock inte fått möjlighet att visa i VM, där de ofta ställts mot djupare försvar, och jag har svårt att se England få särskilt stor framgång i den spelfasen mot Sverige.

• Försvarsspel:

England under Southgate är skickligt och välorganiserat i spelet utan boll när de på et kontrollerat sätt får ställa om till försvarsspel. Ofta faller man ner i ett lågt eller medellågt 5-3-2-block med stort fokus på kompakthet och där får mittfältstrion dra ett stort lass för att skifta över mot bollhållare och täcka passningsvägar.

De defensiva omställningarna lämnar dock en hel del i övrigt att önska och England har fortfarande inte hållit nollan i någon match i VM, trots att man mött både Tunisien och Panama. Colombia ställde också till en hel del problem för England när José Pékerman väl vågade anfalla.

Precis som alla lag som spelar med en trebackslinje är man väldigt sårbara i ytan bakom wingbackarna och om Sverige kan hitta in på de ytorna innan England hinner falla ner i sin defensiva organisation kan man göra stor, stor skada - precis som man gjorde mot Tyskland - och precis som man gjort i alla matcher så här långt i mästerskapet. Emil Forsberg visade gryende form och kommer få en nyckelroll på sin vänsterkant, där han måste hjälpa till att stoppa starke Trippier men där han också kan orsaka en hel del skador mot Kyle Walker som, även om han är skicklig en-mot-en, inte är helt naturlig till höger i en trebackslinje. Både Berg och Toivonen har fysiskt övertag mot Stones och även om Maguire gjort det bra hittills har han ännu att bevisa att han är helt bekväm till vänster i en trebackslinje och han kan dras ur position. Om Sverige kan utnyttja sitt rappa, fina omställningsspel och isolera - eller få kvantitativt överläge - mot någon i trebackslinjen är England sårbart.

• Så, vad ska Sverige göra?

Precis som vanligt. Exakt samma saker man gjort med sådana enorma framgångar hittills i VM. Kompakt, lojalt och disciplinerat försvarsspel i sitt 4-4-2. Döda ytorna mellan backlinje och mittfältare, till varje pris förhindra England från att spela in mellan linjerna och tvinga dem att spela runt det svenska försvarsblocket. Kieran Trippier och Ashley Young kommer få tid med bollen när England skiftar spel från sida till sida, men i inläggsspelet i boxen är Andreas Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf svårslagna, även när man ställs mot Harry Kane. England gillar att löpa in bakom backlinjen, så det kommer vara viktigt för Granen och VNL att hitta rätt med höjden på försvarsspelet.

England är duktiga i det organiserade försvarsspelet, när de får falla ner i sin 5-3-2, men de kan hamna i obalans i omställningarna. Alla lag som spelar med trebackslinje riskerar att blottlägga sina tre centrala försvarare när man inte hinner med i den defensiva transitionen och Sverige har varit vasst i sitt omställningsspel - även om avsluten lämnat en hel del i övrigt att önska - och kan man isolera sig i dueller mot, framför allt, John Stones eller Harry Maguire, får engelsmännen svårt att hänga med.

England är förstås favorit, men Janne Anderssons Sverige har gång på gång besegrat oddsen. Nog kan det hända än en gång?

• Målvakt: Kasper Schmeichel (Danmark)

Gjorde en jättematch när Danmark sånär lyckades ta sig vidare till kvartsfinal. Kasper Schmeichel klev fram och räddade Luka Modrics straff sent in i förlängningen och trots att han knep ytterligare två i straffläggningen - från Badelj och Pivaric - kunde han inte släpa Danmark vidare.

• Högerback: Mario Fernandes (Ryssland)

Fortsätter att imponera i VM och den Brasilien-födde Mario Fernandes var strålande när Ryssland slog ut Spanien. Hade både Isco och Jordi Alba längs sin kant men höll duon under kontroll från sin position som höger wingback i Rysslands fembackslinje.

• Mittback: Yerry Mina (Colombia)

Var en jätte i det colombianska försvaret som höll England stången. Fysisk, kvick och duktig i luftspelet. När han behövdes som mest klev han även framåt i offensiven och nickade in sitt tredje mål för turneringen, vilket tog matchen till förlängning.

• Mittback: Diego Godín (Uruguay)

Diego Godín är kuggen i ett så här långt openetrerbart Uruguay-försvar och Atlético Madrid-stjärnan stängde effektivt den centrala delen av planen och förhindrade Portugal från att egentligen skapa några heta målchanser. Uruguay släppte dock in sitt första mål i turneringen, men Godín kunde inte göra något för att stoppa Pepes hörnmål.

• Mittback: Viktor Nilsson Lindelöf (Sverige)

Efter att ha missat öppningsmatchen mot Sydkorea på grund av sjukdom har Viktor Nilsson Lindelöf gått från klarhet till klarhet och Manchester United-försvararen har varit en gigant i den svenska backlinjen, som bara släppt in ett spelmål så här långt i turneringen. Hans försvarskollega Andreas Granqvist får mer uppmärksamhet, men mot Schweiz var VNL bäst i den svenska backlinjen. Oerhört stabil defensivt, red ut till räddning för Mikael Lustig när han fick det tufft och dessutom mest lugn i uppspelsfasen.

• Vänsterback: Ilya Kutepov (Ryssland)

Är han vänsterback? Nä. Spelade han vänsterback mot Spanien? Nä, inte det heller. VM-bloggen är lite som West Bromwich och försöker trycka in så många mittbackar som möjligt i startuppställningen och Ilya Kutepov är omöjlig att bortse från efter hans fina insats mot Spanien. Kämpade oförtrutet och var ständigt i vägen. Vann flest nickdueller av alla - trots att han spelade stora delar av förlängningen med kramp.

• Central mittfältare: Lucas Torreira (Uruguay)

Har spelat sig in i Óscar Tábarez startelva genom imponerande inhopp och mot Portugal kallade Tábarez på den energiska och mångsidiga Sampdoria-mittfältaren. Han lär inte blivit besviken av vad han fått. Tillsammans med Vecino, Nández och Bentancur bildade Torreira ett solitt block framför den skickliga backlinjen. Vinner mycket boll, ligger ständigt rätt i positionsspelet och lugn och fin med bollen.

• Central mittfältare: Paul Pogba (Frankrike)

Fortsätter att lite i skymundan ha en väldigt fin VM-turnering för Frankrike. Kylian Mbappé stal rubrikerna, men Paul Pogba var en bjässe på det franska mittfältet. Gjorde en stor insats i defensiven där han vann mängder med boll som han sedan distribuerade effektivt vidare, vilket startade flertalet vassa omställningar.

• Central mittfältare: Albin Ekdal (Sverige)

Missade förvisso ett jätteläge, när han fick chansen att dra till på volley från nära håll, men stod för en heroisk insats i övrigt. Ligger ständigt rätt i försvarsspelet, vann boll och initierade med sitt kloka spel flera omställningar. Ekdal gjorde dessutom en så stark insats samtidigt som han uppenbart drogs med skadeproblem i den andra halvleken.

• Anfallare: Kylian Mbappé (Frankrike)

Kylian Mbappé var lysande i Frankrikes 4-3-seger mot Argentina och den vindsnabbe PSG-spelaren var en ständig plåga för de argentinska försvararna. Gjorde två mål, ordnade en straff och lyckades genomföra hela sju dribblingar under matchen. Briljant!

• Anfallare: Edinson Cavani (Uruguay)

Uruguay hade inte mycket till anfallsspel mot Portugal. Det behövdes inte. För varje gång Uruguay behövde kliva framåt så gjorde Edinson Cavani mål. Det första målet var urtjusigt: Cavani fick bollen från Nahitan Nández på högerkanten och slog en briljant krossboll till anfallspartnern Luis Suárez på andra sidan planen, som återbetalades med ett perfekt serverat inlägg till Cavani vid den bortre stolpen.

Burop har förvandlats till storskaliga hyllningar när Juan Carlos Osorio lett Mexiko till två raka segrar i VM. Och nu ska Osorio, den forne gymägaren som lärde sig rotationskonsten från Sir Alex Ferguson, se till att leda Mexiko till åttondelsfinal - på Sveriges bekostnad.

Slutsignalen ljöd på Azteca-stadion och som på kommando spreds de högljudda, dånande buropen överden mäktiga arenan. Mexiko hade besegrat Skottland med 1-0 i uppvärmningsmatchen inför VM och fansen var inte ett dugg nöjda med vad de just sett. "Fuera, Osorio!" skanderade de, och krävde Juan Carlos Osorios avgång.

Mindre än en månad senare är det minst sagt annat ljud i skällan. Juan Carlos Osorio, Mexikos colombianske förbundskapten, påstod förvisso att han inte ens hört buropen men även om han hade noterat supportrarnas ilska skulle han nog inte bry sig särskilt mycket om det. Osorio är nämligen en man som vandrar sin egen väg. Och två matcher in i VM 2018 tycks han slutligen ha vunnit över sina belackare, efter att Mexiko inkasserat två imponerande segrar.

Osorios fotbollsbakgrund är lite annorlunda. När den mediokra spelarkarriären tog slut vid 26 års ålder, till följd av en skada, flyttade han till USA för att studera träningslära. Han öppnade ett gym, men började snabbt längta tillbaka till fotbollen. Osorio sålde sin lilla träningsanläggning och flyttade till England för att studera fotbollen närmare. Han slog sig ner i Liverpool och började studera Science and Football-utbildningen på John Moore University. Utöver studierna försökte han lära sig så mycket som möjligt om den brittiska fotbollen och efter föreläsningarna försökte han studera hur Liverpool och Everton tränade på daglig basis. Everton öppnade sina dörrar för den nyfikne colombianen, men Gérard Houllier och Roy Evans Liverpool var inte lika välkomnande. Men Osorio är en man som finner sin egen väg, och när dörrarna till Melwood förblev stängda hittade han en alternativ lösning: Han hyrde helt enkelt ett rum i ett närliggande hus, fällde upp en stege i trädgården som överblickade träningsanläggningen och bevakade i godan ro hur The Reds tränade.

Efter studierna reste han tillbaka till USA och blev assisterande tränare i Metrostars, nuvarande New York Red Bulls, men han återvände snabbt till England för att ta rollen som fitnesstränare i Kevin Keegans Manchester City. Det var dock i andra sidan av Manchester som han lärde sig konsten som kommit att utmärka honom som fotbollstränare - de ständiga rotationerna. Precis som han gjort i Everton under 90-talet bad Osorio om att få observera Manchester Uniteds träningar och Sir Alex Ferguson välkomnade honom.

- Jag måste säga att alla rotationer och tendensen att ge alla en möjlighet är något jag lärt mig från Mr Ferguson. 2001, när jag kom till Manchester City, låg de i Championship så jag gick till andra sidan Carrington och mötte Mr Ferguson och bad honom att få se träningarna. Jag minns att jag väntade tålmodigt varje träningspass på att han skulle komma ner till träningsplanen, uppklädd och alltid i sin långrock, under fem minuter. Han brukade bara säga några få saker, men de gjorde det värt den två timmar långa väntan. Där lärde jag mig varför och hur man ska rotera ett fotbollslag, berättar Osorio för Sky Sports.

Just rotationerna har kommit att bli den mest utmärkande delen i Juan Carlos Osorios tränarfilosofi. Och för fansen ofta den mest frustrerande. Osorio skiftar nämligen ständigt, både sett till startelva och formation, från match till match för att alltid anpassa sitt lag efter motståndarnas styrkor och svagheter. I Copa América Centenario - där Osorio åkte på karriärens värsta näsbränna när Mexiko åkte ut i kvartsfnal efter att ha åkt på en svidande 7-0-förlust mot blivande mästarna Chile - använde han sig av tre olika målvakter.

Osorio har kallats för "El Recreacionista" för sina annorlunda träningsmetoder och colombianen har under hela sin förbundskaptenstid i Mexiko fått finna sig i kritiker som blivit mer och mer högljudda. Men efter två VM-matcher i Ryssland har plötsligt buropen tystnat och ersatts av jubel. Och när Mexiko tog sin andra seger, 1-0 mot Sydkorea, hyllades Osorio av supportrarna.

- Det är väldigt välförtjänt att fansen börjat uppskatta tränaren. Han är en väldigt dedikerad och passionerad person, en riktig fotbollsnörd som lever för fotbollen och de mexikanska spelarna, sa Mexikos målvakt Guillermo Ochoa efter Sydkorea-matchen.

Ironiskt nog så har det varit Mexikos mångsidighet och Osorios rotationspolicy som bäddat för El Tris framgångar i Ryssland. I öppningsmatchen mot Tyskland stod Osorio för sin tränarkarriärs största bedrift när han taktiskt utmanövrerade Joachim Löw och hans tyska världsstjärnor fullständigt. I stället för den stil han vanligtvis förespråkar - med ett högt tempo, hög press och stort bollinnehav - sjönk Mexiko lågt på egen planhalva. Carlos Vela punktmarkerade bort viktige Toni Kroos och varje gång Mexiko vann bollen stack halva laget iväg i flygande kontringar som gång på gång tog Tyskland på sängen, särskilt när Miguel Layún - vanligtvis ytterback i Sevilla - kom i outtröttliga energilöpningar från en central mittfältsposition. Mexiko belönades för sitt mod med en triumferande 1-0-seger, men siffrorna kunde i ärlighetens namn varit större.

Med en sådan start kunde man tro att Mexiko skulle fortsätta på inslagen väg även i den andra matchen mot Sydkorea. Icke. Inte Osorio. Han gjorde förvisso bara en ändring i startelvan, men spelmässigt var tillvägagångssättet vitt skilt. Mexiko dominerade bollinnehavet och spelade en fartfylld anfallsfotboll som bäddade för en 2-1-seger som placerar Mexiko i gruppledning på sex poäng inför den avslutande gruppspelsomgången.

Sverige måste besegra Mexiko om sommarens VM-fest ska leva vidare för svensk del. Janne Andersson står inför en rejäl utmaning att förbereda sitt lag inför en match mot mångsidiga, oförutsägbara Mexiko. Hur ska Sverige besegra Mexiko? Det är ett lag fyllt med självförtroende efter den fina inledningen och även om ett kryss skulle räcka för att ta Mexiko vidare lär Osorio försöka lägga beslag på bollen och försöka styra matchbilden. Man kommer spela i ett högt tempo och försöka sätta anfallstrion med Carlos Vela, Javier Hernández och duktige Hirving "Chucky" Lozano i lägen där de kan öppna upp det svenska försvaret. Mexiko är ett lag byggt på bättre spelare än de Janne Andersson förfogar över, men defensivt är Mexiko sårbart vilket visades även mot Sydkorea. Héctor Herrera är en klasspelare och Andrés Guardado skicklig i passningsspelet, men en naturlig defensiv mittfältare saknas och backlinjen är sårbar när Mexiko tappar boll. Sverige lär få fokusera på att luta sig mot defensiven, precis som mot Tyskland, men när man ställer om kommer det finnas ytor. Osorio kommer vara medveten om det, och göra sitt yttersta för att stoppa de svenska omställningarna. En sak är i alla fall säker: Jag avundas inte Janne Andersson som måste försöka lista ut - och överlista - Juan Carlos Osorios taktiska planer.