Då var det över, snart är han Out. Efter att Arsenal meddelat att Arsène Wenger till slut kommer att lämna klubben gör han det egentligen för sent, från en klubb i behov av förändring. De initiala reaktionerna bör dock enbart vara lovord.
22 säsonger. 7942 dagar. 1192 matcher.
När beskedet om Arsène Wengers avsked dundrade ut under fredagen var det de siffrorna som slog mig först. Så många säsonger han har vart i Arsenal. Så många dagar han har spenderat i klubben. Så ofantligt många matcher han har lett laget.
I dagens fotboll är det omänskligt.
Att säga att Wenger har gjort avtryck i Arsenal vore en underdrift. Sedan fransmannen kom till klubben 1996 och debuterade vid bänken mot Blackburn Rovers har Arsenal samlat in 17 titlar: Tre ligatitlar, sju FA-cuppokaler och sju Community Shield-sköldar. Det är mer än 1/3 av alla klubbens titlar genom tiderna.
Ändå är det inte i fysiskt format som Wenger har satt sin största prägel på klubben.
Wengers betydelse sträcker sig i grund och botten längre än enbart till Arsenal. Blickar vi tillbaka, tills då han kom till England, så har vi en nytänkande tränare som faktiskt var kraftigt ifrågasatt. Vem är det här? En helt okänd fransman som kallats in från japanska Nagoya Grampus? Vad ska han kunna lära oss engelsmän om fotboll? Väldigt mycket, skulle det visa sig. När Wenger nu lämnar, 22 år senare, beskrivs han som en pionjär till vad Premier League nu har kommit att bli.
Men så klart är det inom klubbens väggar som hans största stämpel är lagd. Som sagt titlar, men framför allt auran. Det är sedan flera år tillbaka en obekräftad sanning vad Arsenal står för, en attraktiv fotboll, grundad i offensiv flärd och en vilja att spela fin fotboll. Visst har det på senare år gjort att defensiven har lidit, alldeles för mycket. Men samtidigt är det just det som flera av spelarna värvade på senare år har påpekat som en nyckel, betydelsen av Arsenals image som ett finspelande lag och vad den betydde för deras vilja att komma till klubben. Bakom den bilden står Wenger. I mångt och mycket är det han som har byggt klubben, från Highbury till Emirates och till vad Arsenal är idag.
På senare år har den bilden av Wenger ju som bekant förändrats. Under de senaste säsongerna har det blivit allt tydligare att Arsenal är i behov av förändring, en ny riktning. Laget har kört fast, de tunga titlarna har lyst med sin frånvaro och tabellpositionerna har gradvis försämrats. Det var dags för ett skifte, det var dags för Wenger att lämna. Även om han nu gör det några år för sent.
Det sist nämnda kommer tyvärr att prägla hans eftermäle. I idrottsvärlden är det bekant att man aldrig är bättre än sin senaste match, sin prestation eller insats. Och detta gäller ju så klart även tränare. De flesta kommer tyvärr att komma ihåg Wengers karriär med en bitter eftersmak, tränaren som inte lämnade laget i tid. Även om det finns en viss charm i just det - drivkraften och viljan att trots allt vända skutan och skriva om sitt slutkapitel - så är det det som kommer att ske. Det var vad Wenger borde ha gjort.
Men just i denna stund är vi inte där, nu är det är dags att ge honom en ovation. Under den ovannämnda perioden har plakaten och protesterna ökat, bland såväl supportrar som utomstående följare har det grälats högljutt om huruvida Wenger ska vara In eller om han de facto ska vara Out. Men nu när dagen som alla (okej, nästan alla) har väntat på är här då är det enbart läge att unisont hylla. För allt det Wenger har gjort för Arsenal, allt han har gjort för England. Ja, faktiskt för hela fotbollen.
Förhoppningsvis är även den sidan av historien något som få kommer att glömma.
@LoHagerfelth
