Krönika: Superleague - Ett svek mot fotbollen

Bild från Bildbyrån

Krönika: Superleague - Ett svek mot fotbollen

Även fast detta är skrivet innan de engelska klubbarnas tillbakadragande av den nya superligan så tycker jag ändå den här krönikan speglar både mig som supporter och fotbollsmänniska väldigt väl. Dessutom anser jag att den här bataljen mellan supportrar, klubbägare och institutioner i form av UEFA och FIFA långt ifrån är över och tycker därför att detta inlägg fortfarande innehåller relevans av högsta grad!


Jag blir oerhört berörd när jag tänker tillbaka på den 8-åriga Arsenal-supporten som både grät av förtvivlan och jublade av glädje. Jag kan inte sätta ord på den känslan jag hade som 8-åring när jag precis hann hem efter min egen match för att se Arsenal möta Wolverhampton borta, eller för den delen se Burnley möta Stoke på Turf moor. Det handlar inte endast om de stora mötena mellan giganterna, mastodonterna. Det handlar inte bara om de stora namnen. Inte för mig.


Mina fotbollsvärderingar

Som liten var jag aldrig intresserad av att hålla på ett fenomenalt Barcelona som vann titlar, eller ett Manchester United som det, då iallafall slog gnistor om med spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes, Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo. Jag blev istället kär i Arsenals röda hemmaställ, Arsene Wenger som alltid såg bitter ut på sidlinjen och en fotbollsfilosofi som Arsenal representerade. Jag är för ung för att ha fått uppleva storhetstiden på Highbury med Thierry Henrys soloräder eller ”the invincibles” 2004. För mig är det endast myter och legender som kommer till liv i videor på Youtube eller berättelser från experter i media eller äldre supportrar. Det jag vill ha sagt är att titlar och framgång inte ligger till grund för mitt supporterskap och min kärlek till Arsenal och fotboll. Allt sedan jag lade ner min själ i klubben har det inneburit krossade drömmar, fall på målsnöret och en känsla av att det än en gång inte räckte hela vägen i år heller. På vilka grunder ger man rätten till en klubb som Arsenal som med sina underprestationer, både på och utanför planen de senaste 15 åren ingå i en sluten liga för de allra bästa? Jag har alltid varit stolt över att representera Arsenal som supporter och det som klubben stått för. Jag är däremot väldigt osäker på huruvida jag vill göra det längre. För när något jag förknippar med min identitet som både människa och supporter, går emot mina värderingar om fair play, öppen tävling och allas lika värde, vet jag uppriktigt sagt inte om jag kan stå bakom det längre.

Något som för mig är lika självklart som demokrati verkar vara något som jag kanske endast haft turen att få uppleva, något som endast kommer leva kvar i mitt minne. För när klubbledningar utan ansikte börjar smida egna planer, skapa lögner och dra sig ur ligor i syfte att tjäna mer pengar, börjar jag blir rädd. Jag börjar bli rädd när nästan 150 år gamla institutioner (Liverpool anno 1892, Arsenal anno 1886, Barcelona anno 1899 och Manchester United anno 1878) vars beslut fattas av endast en person. Att rika amerikanska affärsmän får bli diktatorer för klubbar som skapats av lokala industriarbetare på 1800-talet gör mig både illamående och tårögd.

Stanken av en sluten liga

En sluten liga utan riktig tävling med uppoffringar, triumfer och nederlag är en rutten liga med motbjudande stank. Handlar inte fotboll om känslor och gemenskap? Att kunna kyssa sin stolsgranne på läktaren efter att man vunnit ligan eller klarat sig från nedflyttning. Att fira med sina kollegor måndagen efter helgens seger. Eller att uttrycka sitt missnöje för den missade straffen, det röda kortet eller den sena kvitteringen på stopptid som kan ha kostat ligasegern. Jag tror inte på fotbollens undergång men om vi tidigare tagit små steg mot en mer politisk och kapitalistisk manipulation av sporten, så är detta ett jättekliv åt det hållet. För oavsett vad man vill inse eller inte så har fotboll sedan en lång tid tillbaka blivit en sport präglad av pengar. De ägarna med mest pengar kommer med största sannolikhet se bäst resultat både på planen och på den sista raden i balansräkningen. Jag tycker däremot det är skillnad på att klubbar har olika förutsättningar och att fullkomligt radera ut chansen av att ett Leicester med ett odds på 5000 x pengarna vinner Premier League och därmed kvalificerar sig till fotbollens allra största finrum, Champions League.

Jag vet inte om fotbollen någonsin kommer återgå till det gamla vanliga. Ifall supportrar kommer fortsatt bli tillåtna att drömma, att spela på samma villkor och premisser. För jag hoppas innerligt att kommande generationer får känna den känslan av att se sitt lag förlora mot nykomlingarna med spelare man aldrig hört talas om, eller för den delen som nykomling vinna mot serieledaren. Jag hoppas att jag inte var den sista 8-åringen som såg fram emot att se Burnley mot Stoke city på Turf moor.

Uefa