Årets stora överraskning, i hård konkurrens med Columbus Blue Jackets, är Philadelphia Flyers. Sedan de var i final 2010 har de haft stora problem med att hitta en identitet, men äntligen verkar bitarna falla på plats och Flyers har just nu tio raka segrar.
Det har varit upp och ner för Flyers under åren sedan Stanley Cup-slutspelet 2010. Laget som bara missade slutspel en gång mellan 1995 och 2012 har sedan missat slutspel två gånger sedan dess. Även om det har funnits höjdpunkter, som införskaffandet av Jakub Voracek och Wayne Simmonds, som har haft en fin utveckling i klubben, Shayne Gostisbeheres fjolårssäsong eller den magiska slutspelsserien mot Pittsburgh Penguins 2012, så har mycket av de senaste åren för Flyers innefattat många konstiga beslut och idéer. Mycket av detta ligger på den förre general managern Paul Holmgren.
Holmgren blev utsedd till general manager efter legendaren Bobby Clarke och följde därmed trenden med klassiska Flyers-profiler i rollen. Som spelare kom han till Flyers precis efter de två raka cupsegrarna 1974 och 1975, och under hans åtta år i klubben var han en av de spelare i Broad Street Bullies som hade flest utvisningsminuter år efter år. Samtidigt var han en ganska bra målskytt och bland annat var den förste amerikanen som gjorde hattrick i en Stanley Cup-final. I sin roll som general manager tog Paul Holmgren flera beslut som var väldigt nyttiga och viktiga för Flyers, men samtidigt hade han svårt att anpassa sig till en liga i förändring, där spelet blev snabbare och mer tekniskt år för år. Han byggde sitt Flyers på stora, långsamma backar som exempelvis Nicklas Grossmann och Luke Schenn eller på “trötta” veteraner som Mark Streit eller Vincent Lecavalier. Han skrev långa och konstiga kontrakt med bland annat Ilya Brzygalov, Andrew MacDonald och Chris Pronger och gav Flyers stora problem med lönetaket. Sedermera valde han att låta den offensive Stanley Cup-vinnande coachen Peter Laviolette lämna och ersätta honom med den dåvarande assisterande coachen, mer defensive, Craig Berube.
Flyers var tvungna av modernisera. I maj 2014 bytte Paul Holmgren jobb och blev ordförande i Flyers. Samtidigt utsågs den forne stormålvakten och “galningen” Ron Hextall till Philadelphia Flyers nye general manager. Många trodde kanske att det skulle bli samma gamla visa, med en hård gammal Flyersprofil i rollen. Men Hextall visste vad han höll på med, han hade varit med i Los Angeles Kings organisation när de vunnit Stanley Cup 2012, kom med många nya idéer och betonade vikten av tålamod.
Från start tog Hextall i tu med Flyers främsta problem, en långsam åldrande backuppsättning och för höga löner. Han bytte bort Scott Hartnell, Braydon Coburn, Kimmo Timonen, Luke Schenn och Vincent Lecavalier, samtidigt som han byggde en talangpool av unga skickliga backar genom draften. Han vågade satsa på en okänd coach som aldrig coachat NHL innan i form av Dave Hakstol och har plockat in mer moderna rollspelare som Pierre-Edouard Bellemare eller Roman Lyubimov istället för Jay Rosehill eller Zac Rinaldo.
Om ett par år, när Mark Streits, Matt Reads och Andrew MacDonalds löner är blott ett minne så återstår väldigt få problem från Holmgrens dagar, och även om nya problem oundvikligt kommer att uppstå ser det ut som att Flyers går in i en ny framgångsrik era, med stora möjligheter. I alla fall så länge Giroux, Voracek och Simmonds klarar att producera på en hög nivå.
Även om det finns flera anledningar till Flyers starka start på denna säsong, så är paradigmskiftet som skedde med bytet från Holmgren till Hextall en stor anledning. En modernisering av ett lag som under nästan hela historien varit väldigt framgångsrikt, men sett som ett tungt, gammalt och fult spelande sådant. Ett sätt av vara som blivit utkonkurrerat av den nya hockeyvärlden.
@jakewegous
